Senaste inläggen

Av Emelie Ederfors - 11 november 2015 15:22

Svaret på frågan är enkelt: Henke Lundqvist. En Vezina Trophy som NHL:s bäste målvakt, ett SM-Guld, en Guldpucken och räddningen som betydde Sveriges OS-guld får en stjärnregissör som Steven Spielberg att framstå som en amatör vad gäller dramatik. Men är det verkligen rätt svar på frågan?

Jag har en annan het kandidat till denna titel som jag tror många svenskar tyvärr har glömt bort. Den målvakt som jag tänker på har också en Vezina Trophy, brons i både OS och VM och blev draftad som nummer 35 i 1979 års NHL-draft. Det är lite som att välja vaniljvisp eller glass till kladdkakan när det gäller att utse vem som är Sverige bästa målvakt genom tiderna.

Både Pelle Lindbergh och Henke Lundqvist har blivit utsedda till NHL:s bäste målvakt, men en viktig skillnad är att Pelle fick denna ädla utmärkelse som 25-åring och var den första europé som fick den medan Henke fick sin (första och senaste) så sent som 30-åring. Pelle blev även vald tidigare i draften än Henke och dessutom blev Pelle draftad under 70-talet då svenskar i den högsta hockeyligan varken var vanligt eller så där jättepopulärt.

Jag tror att en av anledningarna till att folk väljer Henke framför Pelle är att han har en längre karriär än vad Pelle hade och "har hunnit med" mer framgång än vad Pelle gjorde. Om Pelle hållit på lika länge som Henke hade han kanske hunnit med fler Vezina Trophy, kanske någon MVP-utmärkelse, kanske något VM-guld och kanske flest matcher och räddningar för sin klubb. Tyvärr fick han inte möjlighet att hålla på lika länge som Henke. Det stannade vid en Vezina för Pelles del. På grund av dåtidens alkoholkultur, dumdristighet, övermodighet, för snabba bilar eller en felplacerad mur (välj själva en eller flera orsaker) blev hans framgångsrika karriär alldeles alldeles för kort. Om han hade vunnit en, två eller tre Vezina och ett VM-guld får vi aldrig veta eftersom han för exakt 30 år sedan somnade in eller skrinnade över till andra planhalvan om ni så vill.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 5 november 2015 08:22

Timmen är snart slagen. Det här är sista dagen innan jag kliver över till den andra sidan. Sista dagen innan jag måste börja skriva en trea istället för en tvåa i början av åldern. Samtidigt som dom här 29 åren och 364 dagarna har varit trevliga och intressanta så har det faktiskt liknat Trettioåriga kriget lite grann.

Det har varit ett krig och kamp för jämställdheten i samhället och inom sporten. Att jag som tjej har samma rätt att utöva sporten jag älskar. Att som spelare och ledare bli tagen på allvar lika mycket som en manlig spelare eller ledare. Att få alla som är inblandade i sporten att förstå att "for love of the game" betyder lika mycket för en tjej eller kvinna som det gör för en kille eller man. En kamp för samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön på alla nivåer inom sporten.

Ett annat slag inom det Trettioåriga kriget har varit emot det j-a idealet och den där ständiga strävan att alltid vara perfekt. Bara ett MVG eller A+ i alla ämnen är bra nog. Bara en sångröst som Sissel, Malena eller Helen Sjöholm är bra nog. Bara en kropp lika vältränad som Marit Björgen och Jelena Isinbajeva är bra nog.

I och med morgondagens födelsedag är slutet nära för mitt Trettioåriga krig och jag kan bara hoppas att vi i framtiden har ett helt jämställt samhälle utan orättvisor, där alla är lika mycket värda inom arbetsliv, idrott m.m och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Det är så enkelt här i livet att: "perfectionism is impossible".

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 28 oktober 2015 16:43

Så, vad kan man skriva om en grå och trist onsdag i slutet av oktober när det bara blir mörkare och mörkare i samma höga takt som träden tappar löv. Fotboll så klart! Ni kan vara lugna, det har inte snurrat om för mig. För även om jag kanske inte är världens största fan av denna sport och inte direkt hänger nere vid fotbollsplanen så vill jag skriva lite om detta ämne.

Idag vill jag hylla Östersunds FK. Vilken prestation! En klubb som grundades så sent som 1996 från en stad som inte förknippas med sporten och inte direkt kallas för Fotbollsstaden Östersund blev igår klara för Allsvenskan. Denna klubb kommer nästa säsong att tampas med storheter som Malmö iffiff, Djurgården, AIK och Blåvitt. Fattar ni hur stort det är att Markus Rosenberg och andra stjärnor kommer att inta Jämtkraft Arena?

Utan att veta knappt någonting om fotboll (och knappt heller hinner bry mig) tycker jag att avancemanget är jätteroligt för spelarna och alla andra runt omkring laget, för hela staden Östersund och för hela regionen. Nu kan sporttrånande Jämtar få lite underhållning även under sommaren och slipper gå och tråna hela den varma årstiden efter Världscupen i skidskytte eller någon skidtävling antingen på tvären i Åre eller på längden på Skidstadion. Ett stort grattis till ÖFK! Över Förväntan - Kalasbra, helt enkelt!


Av Emelie Ederfors - 22 oktober 2015 16:48

Den 22 oktober verkar ha blivit synonymt med oförklarliga, obegripliga och onödiga vansinnesdåd.

Den 22 oktober 2014 stod soldaten Nathan Cirillo vakt vid National War Memorial i Ottawa, ett monument för att hedra alla hans landsmän som har stupat i krig för att beskydda sitt land. Bara minuter innan det är dags för vaktavlösning och hans tjänstgöring för dagen är över, blir han skjuten i ryggen av en för honom okänd gärningsman. Det var inte bara dagens tjänstgöring för Nathan som tog slut; hela hans framtida tjänstgöring tog slut. En 24-årig soldat miste livet och en fem-årig pojke förlorade sin pappa. Gärningsmannen fortsatte efter beskjutningen vidare in i Parliament Hill där han blev ihjälskjuten av säkerhetsvakter. Oförklarligt, obegripligt och onödigt vansinnesdåd.

Bara ett år efter var det dags igen.

Den 22 oktober 2015 kommer alltid minnas som dagen då Sverige blev av med sin skoldådsoskuld och den syn vi haft om en någorlunda trygg skola utan vansinnesdåd och skolskjutningar rubbades. Först hörde man bara talas om skolskjutningar i USA och varje ny gång som elever fick sätta livet till kom tankar om att det är så långt bort, "only in the US" och att det inte är konstigt med dom vapenlagarna. När det sedan kom till Finland reagerade man kanske lite mer. Men det kan väl inte hända i trygga Sverige? Elever ska väl inte behöva sätta livet till när dom lär för livet, träffar kompisar och formas som människor, både psykiskt, fysiskt och socialt. Lärare ska väl inte behöva sätta livet till när dom utför ett oerhört viktigt arbete för samhället som ofta innebär omdiskutabla löner och undermålig arbetsmiljö? Elever och lärare kan väl inte bli kallblodigt mördade på en svensk skola? Oförklarligt, obegripligt och onödigt vansinnesdåd.

Måtte vi bara slippa något liknande nästa 22:a oktober. 

Av Emelie Ederfors - 16 oktober 2015 21:03

En riktigt tragisk händelse. Fast samtidigt rätt så underhållande! Jag och mamma var på Systembolaget för att handla lite förtäring till en (o)överraskningsfest för 30-åringen, alltså mig, på företaget efter vårt personalmöte som vi ska ha imorgon. På väg till ölavdelningen kom jag på att jag inte hade mitt leg med mig; van av erfarenhet vet jag att det är bra för en som ser ut som en, typ fjortonåring att ha med mig bevis på att jag faktiskt får handla sprit. Väl vid ölavdelningen viftade jag undan tanken, det är ju för bövelen mamma som ska handla, jag är ju bara med som stor, stark bärare. Vi lastade på en back med Heinecken och en back med Mariestad och gick fram till kassan. Kassörskan slog in varorna medan mamma tog fram plånboken och började plocka med pengarna. Då vänder sig kassörskan med en vänlig blick till mig och frågar: Är det här till dig? Totalt ställd av frågan försökte jag stamma fram ett nej och innan jag förstått meningen med frågan har mamma hoppat in i situationen för att rädda mig. "Det är till en personalfest, för att fira att hon fyller 30 om några veckor och hon är dessutom helnykterist".

När vi väl kommit ut från Systemet skrattade jag och mamma rätt så gott åt det inträffade. Men samtidigt blir man ju lite eftertänksam; ser jag verkligen ut att vara född 1995 eller senare? Jag kan väl erkänna att jag till och med blev lite kränkt av detta; är det verkligen så man behandlar hedersborgmästaren? För man kan väl inte välja en hederborgsmästare som inte ens får handla på Systemet?

Eller kanske vi inte ska bli så himla kränkta av hur andra andra människor behandlar oss och bara skratta åt det istället. För trots allt; I've got the booze, boys! Och jag vet att det kommer bli en toppenbra dag imorgon!

Av Emelie Ederfors - 15 oktober 2015 16:50

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som universitetsidrottare. Vissa dagar är längtan tillbaka till ishallen och omklädningsrummet på Dalhousie University enorm.

Kanske på grund av att laget var ett härligt gäng, kanske på grund av att alla ledare var ytterst kompententa. Eller kanske på grund av att det är Canada.

Damlaget på Dalhousie University var i alla lägen lika mycket värda som herrlaget. Alla i bestämmande ställning såg två stycken seniorlag, det var aldrig prat om "visst damlaget har ju seniorspelare, men det likställs med, nja vad ska vi säga, 16-åriga pojkar". När det var målvaktsträning var det herrlagets målvakter tillsammans med damlagets målvakter på isen, inte "damlagets målvakter är så mycket sämre än herrlagets så därför måste vi bespara herrlagsmålvakterna lidandet om dom skulle vara med". På avslutningsfesten för alla idrottslag ställde alla målvakterna upp tillsammans med målvaktstränaren på kort. Detta var lika mycket privilegium för herrlagsspelarna som för damlagsspelarna. Det var aldrig så att vaktmästarna glömde eller var sena med tvätten för att det var ett damlag. Vi var där på exakt samma villkor som herrlaget.

Jag hörde heller aldrig något snack om att "ni i damlaget drar ju ingen publik", "ni kostar för mycket" eller "ni får ju inte ens tacklas, varför ska ni då vara ett universitetslag?" Alla år då vi gick till slutspel var det en självklarhet att vi skulle få spela detta som vi sportsligt gjort rätt för. Inför jul var det alltid "Skate with the Tigers" för småbarnen i området. Herrlaget sida vid sida med damlaget, oavsett vilka ligor spelarna kom ifrån eller vart dom efter skoltiden skulle spela. Det var inte så att dom såg det som pest och pina att behöva vara på isen samtidigt som damlaget utan dom tyckte faktiskt det var roligt att åka runt och snacka med oss.

Herrlaget hade en tränare som varit lagkapten i landslaget, flertalet av spelarna var draftade av NHL-lag och några gick vidare efteråt till Allsvenskan och även KHL. I damlaget gick dom flesta vidare efteråt till ett "riktigt" jobb, flera har precis blivit mammor och det är inte många av mina lagkompisar som spelar längre. Trots detta var vi där på exakt samma villkor med lika förutsättningar från skolan.

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som universitetsidrottare. Vissa dagar går tankarna till dom drygt 3000 tjej- och damhockeyspelare i vårt land och förhoppningar att alla har det som jag hade det i ishallen och omklädningsrummet på Dalhousie University.

Av Emelie Ederfors - 6 oktober 2015 16:07

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som student på Dalhousie University. Vissa dagar längtar jag tillbaka oerhört mycket. Det beror inte bara på att jag läste ett väldigt intressant program, att jag blev undervisad av väldigt proffesionella professorer eller att jag hade väldigt trevliga studiekamrater. Det beror till viss del att den tiden var relativt bekymmerslös och det enda man behövde oroa sig för om man skulle klara tentan, uppsatsen och/eller kursen. Man slapp ändlösa grubblerier om fast kontra rörligt elpris, bilförsäkringar, pensionssparande och byte till vinterdäck.

Ibland när jag går förbi bokhyllan hemma med alla tegelstenstunga kursböcker känner jag längtan till den här studenttiden, då man gjorde en total djupdykning i ett ämne. Då man under 15 veckors tid (ibland också 30) körde ner näsan i en gigantisk bok inte bara för att klara sluttentan men också för att det var intressant. Känslan av att förkovra sig och suga i sig så mycket kunskap som man bara kan är en helt otrolig känsla. En känsla som jag ibland kan sakna.

Ibland när jag ser bilder på studenter i dom där stora rockarna med färgglada huvor, som till exempel nu i oktober när det är Fall Convocation tänker jag tillbaka till min stora dag då jag efter fyra och ett halvt år av näsan i böckerna fick fira tillsammans med hela min familj. En stor dag då jag gick från att vara en student till att bli en Dal grad (Dalhousie graduate).

Ibland när jag tänker på en stor dag och Dal grad känner jag en enorm stolthet. Inte bara över min egna prestation utan att just idag är en stor dag på annat sätt. Idag tillkännagavs att Dal grad Arthur B. McDonald får 2015 års Nobelpris i fysik.

Alla dagar tänker jag på mina fyra år som student på Dalhousie University. Vissa dagar är längtan tillbaka till en nobel skola stor.  

Av Emelie Ederfors - 24 september 2015 16:19

Tacksamhet är något vi i allmänhet är dåliga på att visa alla dom som lägger ner en hel drös med ideella timmar inom olika föreningar m.m Jag har upptäckt ännu ett område där vi kan bli bättre på att visa tacksamhet - nämligen människokroppen.

Förra sommarens försäsongsträning var lite jobbigare än vanligt, om jag ska uttrycka mig milt, eller ett rent helvete om jag ska gå rakt på sak. En krånglande stortå gjorde att jag fick plåga mig igenom varenda löprunda och varenda spänstpass. Med tanke på att jag springer två gånger i veckan och kör lika många spänstpass så kan man krasst räkna med ett minimum på tre timmar varje vecka med ilande och brinnande smärta. När jag sprang försökte jag tänka på något annat för att försöka stå ut och under vilopauserna mellan rusherna eller hoppen böjde jag mig ner och klämde åt med handen för att lätta på (läs lura) smärtan.

I våras tog jag mig till slut i kragen för att gå iväg och få hjälp med tån. Tack vare en mirakelkur i form av en enkel tåspridare är jag numera så gott som symptomfri. Nu har hela den här sommarens försäsong gått och jag har haft samma upplägg som föregående somrar. Löpning i förrgår och spänst igår men det var först då jag insåg hur skönt det är att kunna träna smärtfri. En hel sommar med ca 9 timmars träning i veckan utan att ägna detta en tanke eller ens minsta tacksamhet att jag nu har en fungerande kropp och utan att ha ont. Det här gäller inte bara den som tränar som en tok. Hur många har gett sig själva en klapp på axeln när ni har släpat er iväg på träningspasset trots att ni varit trötta och det har varit en jobbig, lång dag på jobbet? Hur många har gett sig själva en liten applåd för att man som 50-åring kunnat nå ner och nudda marken med fingrarna eller som 60-åring kunnat ta två steg i taget i trappan?

Gärna lite mer tacksamhet gentemot din egna kropp, den är ditt viktigaste redskap här i livet.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se