Alla inlägg under november 2015

Av Emelie Ederfors - 17 november 2015 15:24

Gruppspelet av Stålbucklan är över för denna gången och Småland gick efter mycket om och men vidare till finalspelet. Det var nog flertalet som var på plats i Lenhovda Ishall som var nära en hjärnblödning eller i alla fall ett nervöst sammanbrott. Inte bara jag och annat Smålandsfolk i den gastkramande avgörande matchen mot Skåne utan kanske även anhöriga till Skåne-laget när Blekinge tog ledningen i den matchen och kanske anhöriga till Göteborgslaget när söndagens match mot Blekinge gick till Sudden. Så nu när gruppspelet är över och det är dags för summering vill jag, likt den nedlagda dansorkestern Thorleifs dela ut fem röda rosor.

En till Lenhovda IF som återigen visade elitklass vad gäller hockeyarrangemang. Det var aldrig några som helst problem och dom fanns alltid tillgängliga för oss i lagen. Den rosen får dom dela med alla funktionärer på plats och domarna som dömde.

En till Smålands spelare; en kämpainsats och lagsammanhållning kommer man långt med. Jag har fått många minnen från den här helgen som jag kommer bära med mig länge, bara en sådan sak som köttbullsmackor-euforin!

En till mina kollegor i ledarstaben. Även dom hårt kämpande, noggranna, disciplinerade och med en stor portion humor.

En till våra motståndare. Alla lag som spelade bjöd på riktigt underhållande hockey och till er som inte var på plats: ni gick miste om några väldigt bra och spännande matcher!

Den sista men viktigaste går till spelarnas föräldrar som i helgen, på samlingarna inför och i hemmaföreningarna stöttar sina döttrar. Skjutsar dom, peppar från läktarplats i förra årets matchtröjor och som till och med väljer bort pepparkaksbak och annat julstök för att åka hela vägen till Stockholm en hel helg i början av stressiga december för att se matcherna i finalspelet live.

I min roll som General Manager (åh, vilken snajsig titel) vill jag tacka spelare, ledare och föräldrar för att jag har fått uppleva denna helgen. Trots olidlig nervositet på gränsen till en hjärnblödning och mycket jobb så har jag skrattat mycket och är nu full av energi och ser verkligen fram emot en resa till den kungliga huvudstaden i början av december.

Av Emelie Ederfors - 11 november 2015 15:22

Svaret på frågan är enkelt: Henke Lundqvist. En Vezina Trophy som NHL:s bäste målvakt, ett SM-Guld, en Guldpucken och räddningen som betydde Sveriges OS-guld får en stjärnregissör som Steven Spielberg att framstå som en amatör vad gäller dramatik. Men är det verkligen rätt svar på frågan?

Jag har en annan het kandidat till denna titel som jag tror många svenskar tyvärr har glömt bort. Den målvakt som jag tänker på har också en Vezina Trophy, brons i både OS och VM och blev draftad som nummer 35 i 1979 års NHL-draft. Det är lite som att välja vaniljvisp eller glass till kladdkakan när det gäller att utse vem som är Sverige bästa målvakt genom tiderna.

Både Pelle Lindbergh och Henke Lundqvist har blivit utsedda till NHL:s bäste målvakt, men en viktig skillnad är att Pelle fick denna ädla utmärkelse som 25-åring och var den första europé som fick den medan Henke fick sin (första och senaste) så sent som 30-åring. Pelle blev även vald tidigare i draften än Henke och dessutom blev Pelle draftad under 70-talet då svenskar i den högsta hockeyligan varken var vanligt eller så där jättepopulärt.

Jag tror att en av anledningarna till att folk väljer Henke framför Pelle är att han har en längre karriär än vad Pelle hade och "har hunnit med" mer framgång än vad Pelle gjorde. Om Pelle hållit på lika länge som Henke hade han kanske hunnit med fler Vezina Trophy, kanske någon MVP-utmärkelse, kanske något VM-guld och kanske flest matcher och räddningar för sin klubb. Tyvärr fick han inte möjlighet att hålla på lika länge som Henke. Det stannade vid en Vezina för Pelles del. På grund av dåtidens alkoholkultur, dumdristighet, övermodighet, för snabba bilar eller en felplacerad mur (välj själva en eller flera orsaker) blev hans framgångsrika karriär alldeles alldeles för kort. Om han hade vunnit en, två eller tre Vezina och ett VM-guld får vi aldrig veta eftersom han för exakt 30 år sedan somnade in eller skrinnade över till andra planhalvan om ni så vill.

Av Emelie Ederfors - 5 november 2015 08:22

Timmen är snart slagen. Det här är sista dagen innan jag kliver över till den andra sidan. Sista dagen innan jag måste börja skriva en trea istället för en tvåa i början av åldern. Samtidigt som dom här 29 åren och 364 dagarna har varit trevliga och intressanta så har det faktiskt liknat Trettioåriga kriget lite grann.

Det har varit ett krig och kamp för jämställdheten i samhället och inom sporten. Att jag som tjej har samma rätt att utöva sporten jag älskar. Att som spelare och ledare bli tagen på allvar lika mycket som en manlig spelare eller ledare. Att få alla som är inblandade i sporten att förstå att "for love of the game" betyder lika mycket för en tjej eller kvinna som det gör för en kille eller man. En kamp för samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön på alla nivåer inom sporten.

Ett annat slag inom det Trettioåriga kriget har varit emot det j-a idealet och den där ständiga strävan att alltid vara perfekt. Bara ett MVG eller A+ i alla ämnen är bra nog. Bara en sångröst som Sissel, Malena eller Helen Sjöholm är bra nog. Bara en kropp lika vältränad som Marit Björgen och Jelena Isinbajeva är bra nog.

I och med morgondagens födelsedag är slutet nära för mitt Trettioåriga krig och jag kan bara hoppas att vi i framtiden har ett helt jämställt samhälle utan orättvisor, där alla är lika mycket värda inom arbetsliv, idrott m.m och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Det är så enkelt här i livet att: "perfectionism is impossible".

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards