Alla inlägg under januari 2014

Av Emelie Ederfors - 30 januari 2014 14:11

Även om den här bloggen ska handla om hälsa så har det på senaste tiden blivit mycket fokus på hockey. Men tro det eller ej så finns det annat här i livet förutom hockey som leder till god hälsa. Idag ska det handla om musik och en udda form av sjukdomstillstånd.

Jag tänker inte prata om att jag är astmatiker eller alla dom psykiska åkommor som är förknippade med målvaktsyrket utan en annan obotlig och svår psykisk sjukdom. Jag har i allmänhet svårt att sitta still, jag har ännu svårare att sitta still när jag hör musik och det är i princip omöjligt att sitta still till vissa speciella låtar. När den här typen av låt börjar spelas släpper jag loss, vickar tårna i takt, rör på höfterna, använder yviga armrörelser och så klart gärna nynnar/skrålar med. Jag vet inte om det kan kallas för musik-ADHD?

När jag till exempel hör Bruce Springsteens American Land skulle inte ens en tvångströja och bältessäng hålla mig stilla. Det finns flera andra låtar av Bruce som triggar igång rörelsecentra i hjärnan på mig och en annan bov i dramat är låtar av den ständigt unge Jerry Williams. Tidigare i veckan kom symptomen tillbaka; jag lyssnade på en av skivorna i en ny Jerka-box. När Jerka rockar loss i låten Jungle Hop släpper jag allt och dansar loss ordentligt!

Jag tror att den här psykiska åkomman som jag har är totalt omöjlig att bota. Men vad gör väl det? För jag känner mig hälsosam till hundra när jag jazzar loss och sjunger "I went down to the jungle"!


ANNONS
Av Emelie Ederfors - 28 januari 2014 13:59

I min ungdom gick jag väldigt ofta på hockey i Åseda Ishall men ett något kringflackande liv med den ena adressen längre bort än den andra har gjort att besöken på A-lagsmatcherna långa perioder har lyst med sin frånvaro. Så var det i fredagskväll dags igen. Samma aniskten i cafeteria och sekretariat, klacken står och manar på och det är samma människor i publiken som med lika del vånda och lika del spänning följer krigarna i Åseda Hockey. Det enda som har ändrats är väl utseendet på läktarn; tack till framför allt Penti för allt jobb, utseendet på domaren där Perry Erlandsson har bytts ut mot en något yngre upplaga och spelarna på isen. Nu är det dom som jag stretade träning efter träning tillsammans med på isen som ungdom eller junior som representerar Åsedas färger.

När jag stog i kön i cafeterian för att köpa en korv med bröd i första periodpausen var det något som slog mig. Att jag verkligen har saknat A-lagshockey i Åseda under min "exil". Att det som står på en liten skylt jag har uppsatt i köket är alldeles sant. "Home is where your story begins" och ja, jag vet vart min story började.

I min ungdom såg det inte ut som det gör nu för dagens unga tjejer som spelar hockey. Som tolvåring fick jag åka 23 mil enkel resa för att kunna spela med och mot tjejer och det enda som anordnades av förbund var ett regionslag för tjejer upp till 18 år. Nu finns det damlag på närmare håll, utvecklingscamper, R18-camper, U18-landslag men framför allt finns Stålbucklan; tjejernas motsvarighet till TV-pucken. Nu kan en ung tjej från en liten förening i dom småländska skogarna få dra på sig den rött lysande Smålandströjan och få representera sitt landskap. I söndags spelade stålbucklanlaget en träningsmatch mott killar och jag hoppas verkligen att dom känner stolthet och tacksamhet för att få ta på sig den tröjan. Det finns dom av den äldre generationen (80-tal och början av 90-tal) som hade kunnat offra en arm eller gå över lik för att få spela med Smålandsmärket på bröstet. Distriktslagsspel är något jag saknar; i mitt CV men framför allt inombords.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 22 januari 2014 16:52

Det är en svår definitionsfråga det där när man egentligen har flyttat. Är det när man får nyckeln i sin hand? Eller när det första stora flyttlasset går av stapeln med allt bärande av kartonger, påsar och möbler till förbannelse? Eller är det när man går in på adressandring.se och ändrar sin adress? Eller när man för första gången sover en natt i det nya boendet?

Jag har gått igenom alla dom här punkterna men fram tills igår hade jag ännu inte flyttat till huset. Det är först när den stinkande och otympliga hockeytrunken kommer innanför dörren som jag officiellt men framför allt själsligt har flyttat till det nya boendet.

Jag har den senaste veckan sovit lite dåligt, vaknat någon gång per natt och känt mig trött när jag stiger upp på morgonen. Men inatt har jag sovit som en princessa och vad kan det bero på egentligen? Är det bara en tillfällighet eller ren slump? Jag tror att det beror på att trunken är på plats. Jag har flyttat - på riktigt!


Av Emelie Ederfors - 20 januari 2014 15:44

Hela helgen har jag spenderat i Landsbro och nu tänker ni säkert: Landsbro, varför skulle man vilja spendera en hel helg i en byhåla som Landsbro?! Medan andra, dom fåtal som ser Landsbro som en världsmetropol och mittpunkten i hela Sverige (kanske hela världen), gratulerar mig till en toppenhelg. Till er som undrar vad jag gjorde där så kan jag säga att jag var där som målvaktstränare på en utvecklingscamp för tjejer (U13-16) och till Landsbroälskarna kan jag säga att jag har haft en toppenhelg.

En sak som slog mig när jag parkerat vid ishallen och var på väg in var att det alltid är samma sak, ingenting har hänt sedan jag som nybliven tonåring åkte iväg på mina första hockeyläger med tjejer. Föräldrarna är förväntansfulla men jag tycker nog att man kan urskilja två sorters hockeytjejsföräldrar. Det finns dom som ser dom här lägrena som ett kliv på karriärsstegen och endast den bästa behandlingen av dottern är gott nog: min flicka ska bli Sveriges nästa Maria Rooth. Den andra sortens föräldrar tycker bara att det är jättekul att just deras dotter får vara med på något sånt här - träffa likasinnade tjejer från hela södra Sverige men framför allt, vara på is en hel helg! Spelarna är spända, flera är nervösa av flera olika anledningar, några rent av oroliga. Än en gång såg jag det i föräldrars och spelares ögon när jag kom in i Borohallen. Jag har sett det i min mammas ögon för år och dar sen men även i min egen spegelbild.

Jag hoppas att helgen var lika givande för spelarna som den var för mig. Det är så otroligt berikande att få dela med sig av sina kunskaper om hockey i allmänhet och målvaktsspelet i synnerhet. Jag tror även att tjejerna var rätt så trötta efter en helg full av ispass, fys, teori, tester och match men jag kan säga att det tar på ledarna med. Jag var totalt slut när jag kom hem och fick tvinga mig upp på cykeln för det inplanerade intervallpasset. Avslutningsvis vill jag tacka alla spelare och ledare från Landsbro samt endorfinerna som kickade in under träningen och åter gjorde mig pigg.

Av Emelie Ederfors - 17 januari 2014 08:58

Jag har många gånger i mitt liv sovit på platser för första gången. Det har varit hotellrum i fjärran land där allt som behövs är en säng, ordentligt med mat på materialarns rum och en TV med lite NHL-hockey. Det har varit liknande inrättningar där syftet har varit att man ska vila upp sig, njuta av god mat och bli som en ny människa. Alltför många gånger har jag sovit på en plats för första gången efter att ha burit banankartonger, kånkat på stora möbler och lagt mig i en ihopmonterad säng på en boplats där det råder fullständigt kaos. Just den här gången kanske det inte längre råder fullständigt kaos utan mer ett organiserat kaos men känslan och tankarna innan jag somnade in var dom samma. "Jaha så låter det i byggnaden när det blåser" och "nu knakade det i golvet". Unikt för den här gången var att tanken: tänk om det spökar här? Tänk om garderobsdörren öppnas och det kommer någon gående genomrummet med släpande steg och en rasslande kedja. Emelie, skärp dig nu och om du somnar med en gång så märker du ju inte om det går någon genom ditt sovrum. Och efter det somnade jag rätt så omgående.

Igår var det återigen dags för lite träningstips på radion. Det fanns inte med i några kursplaner eller ens någon av dom tegelstenar till läroböcker från Dalhousie University men varje gång någon PT eller träningsexpert ska lära "vanligt folk" om träning spetsar jag öronen till max och fokuserar för att leta vetenskapliga felaktigheter vad gäller träningsfysiologi och anatomi. På radion gjordes det rygglyft när jag likt en fladdermus snappade upp: "Allting man känner det är där man är lite svag" och vidare någonting i stil med att om du känner av när du gör en övning måste du träna på det. Så när jag kör benböj med ca 60 kg på stången eller har stått i 90 grader i dryga fem minuter och känner det i låren, betyder det att jag har svaga benmuskler. Nu vet jag inte hur mycket neurologiskt dom hinner lära ut på PT-skolorna men om man inte känner av någonting alls när man gör en styrkeövning så borde man nog låta en doktor kolla upp det lite grann. En piskande pekpinne till "träningsexperter" som inte lärt sig att tänka efter innan man ger råd till folk om en så viktig sak som vår hälsa.

Av Emelie Ederfors - 14 januari 2014 14:10

Under min långvariga karriär som puckmotare har jag ibland tänkt på vad "vanligt folk" tänker om oss målvakter och varför man väljer att ställa sig i mål. Varför bli målvakt när man blir sågad längs med fotknölarna för minsta lilla blunder? När man måste bära runt på den där stora, tunga och fruktansvärt otympliga utrustningen? När minsta lilla felaktiga position av t.ex arm leder till ett stort och ofta ömmande blåmärke? När man efter en omöjlig räddning får som mest några oengagerade klappar på benskydden som uppskattning?

Då är det väl bättre att bli utespelare? Det ska ju till en riktigt stor tavla för att någon ska höja på ögonbrynen och ifrågasätta ens kompentens på planen. Trunken med utrustning kan man nästan lyfta med ett lillfinger och ombytet borde inte ta längre än fem minuter, jämfört med dryga 20-25 minuter för dom där långsamma målisarna. När man uppnår det ultimata målet som utespelare, vilket för dom flesta är att göra mål, får man lyfta armarna i luften, skrika ut sin glädje, kanske även en sedan länge inövad gest för att avsluta euforin med en gigantiskt stor gruppkram och att high-fiva med ALLA i laget. Det låter ju nästan för bra för att vara sant!

Ja du varför bli målvakt... Kanske för att samma spelare kan ena matchen rädda ett helt lag för att andra förlora matchen för ett lag och att skillnaden mellan att bli hjälte eller syndabock är en väldigt tunn linje. Känslan av att vara hjälte och rädda ett helt lag är helt obeskrivlig! Som målvakt måste man både vara uthållig men samtidigt explosiv, smidig men samtidigt stabil, teknisk men samtidigt instinktiv, realistisk men samtidigt helt orädd.

Men som det gamla ordspråket säger: omväxling förnöjer. Någon match ibland som utespelare är nog inte helt fel. En nytändning!

Av Emelie Ederfors - 9 januari 2014 14:00

Media har den senaste tiden svämmat över av skadade idrottare. Lindsey Vonn tvingades kasta in OS-handduken på grund av sin korsbandsskada, ett av Sveriges största medaljhopp i Sotji, Johan Olsson, är revbensskadad och flertalet av våra NHL-stjärnor brottas med den ständigt oroande skadan hjärnskakning. Den största rädslan för en idrottare oavsett nivå är nog att bli skadad. Igår var olyckan framme; jag åkte iväg till gymmet.

Jag körde 45 minuter på löpbandet, det var inga som helst problem. Likaså körde jag benböj 20x3 med 30 kg på stången och flertalet andra benövningar utan några bekymmer. Men i omklädningsrummet hade det gått väldigt snett. En fet Audi-bilnyckel med medföljande Canada-nyckelring rakt på en barfota pektå. Inombords svor jag en lång ramsa: AJ! S-n, h-e, j-a skit! Något i den stilen.

Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Hälsans Hus igen som jag brukar göra på fredagar. Tyvärr blir det inte så men det är inte min något blå-röda pektå som sätter stopp för mig. Vissa fredagar är inte som vanliga fredagar. Vissa fredagar vill man kanske bestämma över musiken helt själv när man tränar. Vissa fredagar kanske man inte vill höra Ramstein eller hoppe-li-hopp musik på gymmet. Vissa fredagar släpper Bruce Springsteen nytt album. Just den här fredagen släpps High Hopes. Bruce, give me help. Give me strength. I got High Hopes (of the new album)!

Av Emelie Ederfors - 8 januari 2014 08:52

I helgen som gått har jag haft några roliga upplevelser men tyvärr har det varit flertalet gånger som jag har fått sucka och tänka: aldrig får man vara riktigt nöjd.

Lördagen började med att jag nöjt kunde sätta upp dom första våderna i kontoret. Sedan blev det en biltur till Karlskrona med Bruce Springsteen på högsta volym och en nöjd Emelie som sjunger med. En vinst på planen med KHK gjorde mig också väldigt nöjd. Medan vi krigade på och spelade smart i Telenor Arena vann Juniorkronorna sin semifinal i JVM. Det blir final på hemmaplan; kan man bli annat än nöjd?! Sedan vände det. Hemma igen efter matchen satt jag och såg på när Canada slarvade bort sin finalplats. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

På söndagen torskade Canada i bronsmatchen och Sverige förlorade en nervkittlande final mot Finland efter ett snöpligt och kanske lite onödigt mål i Sudden. Det som skulle bli en härlig guldfest efter ett lyckat JVM-arrangemang i Malmö med många nöjda människor blev bara... blaha. Aldrig får man vara riktigt nöjd! MEN, under samma dag hann vi tapetsera färdigt kontoret. Så, alltid får man i alla fall vara lite nöjd!


Riktigt nöjd utan mer fundersam blev jag över Bo Franks uttalande om att dom två största klubbarna i Växjö inte (som det verkar) har något damlag. När Lakers stoppade sitt damlag för några år sedan hördes det inte jättemycket från den käre moderaten men nu när det här med Öster inträffade blåste han i stora varningstutan. Är det så att han anser att EN gång är INGEN gång när det gäller diskriminering av kvinnliga idrottare? Eller är damfotbollsspelare mer värda än damhockeyspelare och fotboll är mer kvinnlig än hockey; fotboll är en sport som kvinnor ska hålla på med? Eller är det så att Bo Frank är mer bundis med någon eller några i styrelsen i Lakers och inte kunde gå ut och kritisera dom när Lakers stoppade damlaget?

Hur som helst är jag väldigt onöjd om nu både Lakers och Öster står utan damlag. Ja ja, man får väl aldrig vara riktigt nöjd.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se