Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Emelie Ederfors - Fredag 22 mars 16:21

Läste en artikel i dagens Smålandspostens inför första kvartsfinalen av herrarnas SM mellan Växjö Lakers och Luleå. Eftersom dom flesta vet vilket av dom här två lagen jag sympatiserar med vill jag börja med att göra klart att det här inlägget inte är någon kritik gentemot Växjö Lakers som lag eller förening. Det jag vill ifrågasätta med detta inlägg är journalistiken runt denna artikel. Var det här verkligen det bästa man hade kunnat fylla en helsida på sportsidorna i Smålandsposten en fredag?

När jag läser rubriken blir jag väldigt förvånad; ”Lång dag och resa” och tänker direkt att Växjö Lakers antingen för att spara in pengar på herrlaget (kanske för att lägga mer pengar på ungdomshockeyn) eller i klimatförändringshetsen och ISO-certifieringstider valt att ta bussen upp till första matchen mot Luleå. För vi kan väl alla vara överens om att en bussresa till en bortamatch i Luleå blir en lång dag och resa? Om det ändå vore så… Dagsplaneringen för dessa spelare tillika arbetstagare ser ut som följande: Stämpla in på Vida Arena kring halv tio på förmiddagen. Frivillig träning om man nu inte hellre vill nyttja massagerummet på arbetstid. Lunch på arenan och efter det bär det av till det chartrade planet som innebär en flygresa på tre timmar till Luleå. Om arbetet utförs på ordinarie tid är arbetstagarna hemma igen vid tvåtiden på natten.

Oj oj oj, verkligen en lång dag på jobbet… Jag börjar nästan fundera på vad nästa artikel i Smålandsposten om Lakers blir. Ska dom i sin grävande journalistik undersöka om spelarna får OB-tillägg för att dom arbetar en fredagskväll eller om spelarna fick några stödstrumpor för den olidligt långa flygresan dom var tvungna att göra?

Min passning på bladet till Smålandsposten är att inte sätta några tyck-synd-om-dom rubriker när det gäller något SHL-lag och deras arbetssituation. Det finns spelare som åker buss från Norrköping till Trelleborg för en Alltrean-match i hockey och som inte får så många kronor (och definitivt inte en kvarts miljon i månaden) för det dom gör för sin förening. Jag hade en timme och 45 minuters resa (alltså hälften av resan till Luleå) till mina hemmamatcher under mina sista fem-sex år som aktiv spelare, inte fick jag någon helsida i Smålandsposten om mina långa dagar bara för en hemmamatch (#jagärintebitter).

Och om dom nu på Smålandsposten prompt måste skriva om långa dagar och någons arbetstider kan dom väl istället skriva om någon av alla drivna småföretagare vi har här i regionen som jobbar långt över åtta timmar om dagen och som inte får över 100 000:- i månaden.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 28 juni 2018 16:56

Det var högst osportsliga scener som utspelade sig efter Tysklandsmatchen i fotbolls-VM när några av Tysklands ledare istället för att fira med sitt lag vände sig om för att visa sin segeryra för den svenska bänken. Att ledare för det lag som representerar ett av världens största fotbollsnationer gör något sådant här är under all kritik och följderna borde vara långa avstängningar och böter där bötesbeloppet ska gå till utbildning i respekt, fair play, etik och moral. För det behövs; det spelar inte någon roll vilken nivå eller vilken lagidrott så finns det alltid ledare och spelare som istället för att fira med sitt egna lag och hylla sina vinnande lagkamrater vänder sig åt andra hållet och hånar sina förlorande motståndare.

Tyvärr var det lika osportsliga scener som utspelade sig när jag gick igenom flödet på Facebook igår kväll efter matchen. Det var mycket hyllningar till svenska laget men samtidigt mycket pajkastning, påhopp och hån mot Tyskland som inte gick vidare. Inte samma magnitud och lika många betraktare men faktiskt exakt samma handling som dom tyska ledarna. Vad jag inte förstår är varför vissa fans, åskådare, ledare eller spelare hellre vänder sina kamrater ryggen för att håna sina motståndare än att hylla sina lagkamrater i en stor hög av lycka och gemenskap. Var finns deras respekt, moral och framför allt lagkänsla? Kan vi inte bara komma överens om att det är mycket trevligare att kasta sig längst upp i en TV-puckshög än att räcka ut tungan och peka finger åt motståndaren som offrat exakt lika mycket?

Stötta och älska ert egna lag men respektera det andra laget lika mycket oavsett individuella misstag eller felsteg.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 11 april 2018 17:04

Det spelar inte så stor roll vilket land, vilket kön, vilken nivå eller vilken ålder; bussresor till bortamatcher är oftast snarlika varandra. Spelarna samlas i omklädningsrummet oftast iklädda lagets träningsoveraller eller lagjackor för att höja den där speciella lagkänslan. Där i doften av förväntningar, nervositet, gammalt svett och billigt sköljmedel packas hockeyutrustningarna ner. Ut till den väntande bussen och in med trunken i utrymmet, heja på busschauffören på väg in och säga något slentrian om vädret, den alltför tidiga morgonstunden eller bara ”here we go again”. Man sätter sig till rätta på sin gamla vanliga plats; huvudtränaren längst fram, massören på andra sidan gången, assisterande tränaren på andra raden och sedan spelarna. Några hinner somna innan alla har satt sig och matrialaren ser till att allt är med; slipmaskin, klubbväskan, matchtröjor m.m När bussen börjar rulla ut är några igång med pluggande eller läsande, några kollar på den film som bjuds som underhållning; ibland en actionrulle och ibland en komedi, alltid föranlett av diskussion vilken slags film som ska väljas. Ofta sitter huvudtränaren och diskuterar hockey med andretränaren. Kanske sitter andretränaren längre bak i bussen och pratar lite med ”matris” eller spelar kort tillsammans med densamme. Målvaktstränaren sitter antagligen och grottar ner sig i vinklar och analyserar den senaste matchen in i minsta detalj på video. Oavsett om laget är på väg till ett derby eller det är en 18 timmars bussfärd så är alltid dom här bussresorna ett sätt att bygga laget och att lära känna sina medspelare.

Jag har många fina minnen av bussresor till bortamatcher; chaffisen som backade ner bussen i ett dike i en stad där det inte ens fanns några diken, spelare som har blivit glömda, skridskor som har blivit glömda, någon som gjort något practical joke eller någon som sagt en blunder. Vissa minnen lever länge kvar i laget och spelare kan prata om till exempel det där diket i flera år efteråt.

Ju närmare bussen kommer till motståndarnas borg desto mer påtaglig blir matchkänslan. Fokus skiftas från tentaplugg eller film till att helt handla om den kommande matchen. Allt annat runtomkring försvinner ut i periferin och man går in i den här hockeybubblan. Man ägnar inte en sekund åt att man har föräldrar hemma som oroar sig för att man ”är ute på vift” och kan vara i fara – för spelarna känns det som att man är i trygga händer; man är ju med sin andra familj. På bara en sekund försvann den tryggheten för juniorlaget Humboldt Broncos. På en sekund försvann halva laget och den andra halvan hamnade på sjukhus där några kämpar för sina liv. Jag har försökt men kan inte sätta mig in den situationen som anhöriga, samhället och framför allt dom överlevande spelarna går igenom just nu. Att i ett ögonblicks verk gå från ung och lovande juniorspelare till rullstolsburen där halva det som man kallar sin familj är döda. Mina tankar har dom senaste dagarna gått till alla som drabbats av denna tragedi och jag hoppas att alla mina hockeyvänner runtom i världen bara får fina minnen av sina bussresor till bortamatcher. Stay safe som säkert någon i Broncos har hört inför en bortamatch.

Av Emelie Ederfors - 27 mars 2018 18:05

Jag minns den där aprilhelgen 2006 när jag tog mitt ACT-test i Göteborg och mamma hade ordnat biljetter åt oss två till en show på kvällen. Jag hade aldrig sett den artisten live förut och måste erkänna att jag var lite skeptiskt till valet av show som mamma ”lurat med” mig på. Men när den där gamle mannen med den grövsta stockholmskan någonsin äntrade scenen förändrades min musikvärld för alltid. Jag vet inte om det var hans scennärvaro och helhjärtade spelglädje, eller hans gester och rörelsemönster på scen (med höftrörelser som skulle fått Elvis grön av avund) eller om det bara räckte med hans mäktiga version av Vintersaga som gjorde att jag blev helt såld, på Jerry Williams.

Åren gick och det var först 2012 som det återigen var dags för en mor-och-dotter-weekend i Götet med samma slags högklassiga underhållning. Denna gång spelade Jerka på Kajskjul 8, där vi avnjutit en fantastisk trerätters innan showen. Det framträdandet var om möjligt ännu mer gripande; kanske för att han verkade vara som ett årgångsvin som bara blir bättre med åren eller för att vi satt så nära scenen att man nästan hade kunnat nudda dom där glittriga bootsen han alltid hade.

Året efteråt fick han för sig att det var dags att dra sig tillbaka till pensionärslivet (trodde ingen) med en Farewell Show i Stockholm. En mastodontshow med storband och dansare men samtidigt en lärorik och viktig historielektion för publiken. Det jag minns mest från den showen är hans version av ”I’m going home”. Jag hade precis beslutat att flytta hem till mina rötter i Åseda och den låten körde som en ”turnébulla” in i hjärtat på mig.

Han insåg nog ganska snart efter Farewell Show med tillhörande turné att det där pensionärslivet var mindre glamoröst och man måste ju få lira. Hösten 2015 var vi återigen på Kajskjul 8 och det jag minns från den spelningen är hur glad jag var att återse honom när jag trodde att jag sett honom för sista gången i Stockholm.

I augusti året efter blev det en spontanutflykt till Kalmar för den första utomhusspelningen med honom. En sådan där underbar svensk augustikväll som inramning och det jag minns mest från den spelningen var låten ”Who’s gonna follow you home”. Jag hade precis varit med en jobbig separation (eller om jag ska kalla det svek) och jag blev så otroligt mycket starkare inombords under den korta stunden som han körde den låten.

För rätt så exakt ett år sedan så linkade jag in på Konserthuset i Växjö tillsammans med min vapendragare (tillika mamma). Det var bara någon vecka efter min ledbandsskada i knäet och eftersom vi satt på första raden kunde jag lägga upp mitt ben på trappan upp till scenen. Medan vi väntade på att showen skulle starta satt jag där, ynklig och tyckte synd om mig för att jag var SÅ invalidiserad. När Jerka kommer in på scen och river av låt efter låt så svetten lackar med en energi som kunnat förse hela staden med elektricitet blev jag om möjligt ännu mer fascinerad av hans scenfrenesi och mina tyck-synd-om-mig-tankarna ersattes av ”om den där gamle gubben på 75 bast kan röja loss sådär så ska jag inte gnälla och oroa mig för ett litet avslitet ledband”. Dagarna efter hade jag bara hans framträdande på näthinnan och rehaben gick jäkligt bra!

På Skärgårdsfesten i Karlskrona jobbade jag i baren när han lirade där. Efter den kvällen har jag flera gånger tänkt på den där spelningen som hans senaste jag sett. Tyvärr blev det den sista. Jerry Williams lämnar ett stort tomrum efter sig hos mig och många andra fans i alla olika åldrar och i hela musik-Sverige. Det jag kommer minnas är hans rörelsemönster på scen, hans roliga anekdoter men framför allt hans kärlek till att uppträda.

Av Emelie Ederfors - 22 mars 2018 16:49

Jag vet inte om det bara är jag eller är vi människor väldigt bra på att längta efter framtiden och mindre bra på att njuta av stunden? Under våren längtar man efter sommaren; grillfester med vännerna, semestern och diverse artisters sommarturnéer utan att tänka på knottplågan, fästingbett och solorsakade brännskador. När det är som varmast under sommaren längtar man efter hösten, då man får kura ihop sig i soffan med en god bok, lite tända värmeljus på bordet och en brasa i kaminen. Detta utan att tänka på mörkret som infaller och med ungefär en månad kvar till vintersolståndet då det vänder mot ljusare tider kan man bara konstatera att den sista månaden på året kommer vara så mörk att det känns som att man bor i en kolgruva. När höstrusket har sitt grepp med konstant regn och blåst längtar man så klart till en rejäl vinter med mycket snö som lyser upp landskapet, pulkabackar och härliga skidturer. Så nu när vi har fått en riktig vinter när snön har legat flera veckor på raken, då hörs det i stället gnälliga röster ”Men nu kan det väl bli vår” och ”nu kan väl ändå våren få komma”. Man drömmer sig bort till den romantiska årstiden våren då naturen vaknar till liv och visar sig från sin allra vackraste sida och man tänker inte alls på pollenhelvetet, huggormar i vägkanterna, solskydd och att man måste visa upp delar av sin vinterblekfeta kropp. Istället för att alltid längta till nästkommande årstid kan vi väl uppskatta nuvarande årstid. Var lite glada för att vi har snö, ut och åk skidor eller gör ett besök i en pulkabacke. Strunta i att våren inte har kommit utan ta och dansa fuldans på skaren; det är ju trots allt ett helt år tills vi kan göra det igen. Njuta lite mer av stunden; carpe diem helt enkelt!

Av Emelie Ederfors - 5 mars 2018 17:07

Jag hade aldrig kunnat gissa när jag tog dom där första stapplande skären i Åsedas ishall på mina vit-rosa skridskor och med en mössa som ständigt åkte ner för ögonen att jag skulle få uppleva så mycket som jag har fått. Jag har sett mängder av olika platser; från McConnell Arena där vi mötte ett av Kanadas bästa lag och SM-final i Malmö Isstadion till lite mindre glamorösa Ryarinken (uterinken i Borås) och Nittorps Ishall (ni som har spenderat en helg i Nittorp förstår vad jag menar). Jag har träffat människor som har blivit mina vänner för livet och jag har träffat några som jag inte direkt skulle kalla vänner men som istället har gjort mig starkare. Jag har gråtit, kramats och skrikit ut i glädje men jag har även gråtit, kramats och skrikit ut i förtvivlan. Jag har varit med om galna och roliga lagfester men även drama och tragedier i omklädningsrum. Jag minns med värme alla triumfer, monsterräddningar, genomförda och överlevda Cooper-test och fantastiska lagkompisar. Jag minns med lite mindre värme snöpliga förluster, insläppta skitmål, ömmande fötter och sönderskjutna knän och armar. Det har varit en lång resa som bestått av blod, svett och tårar men framför allt massvis av glädje. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.

Tack till alla lagkompisar och ledare jag har haft genom åren (på 20 år och 9 olika damlag blir det några stycken). Tack till alla motståndare, domare, funktionärer och vaktmästare som har gjort det möjligt för mig att utöva sporten som är min passion. Tack till alla som har stöttat mig, från engångsstöttarna till dom som stöttat mig i otal år, ingen nämnd och ingen glömd. Någon som jag inte vill glömma i det här är min mamma. Tack för alla mil du skjutsat mig till ”hemmamatcher” i Borås, Nässjö, Kallinge och Limhamn. Tack för att du även efter att jag inte behövt skjuts följt min resa på läktare och Swehockey. Tack för alla terapisamtal och för all ekonomisk hjälp. Utan dig hade det aldrig gått.

Jag måste erkänna att jag har haft väldigt blandade känslor sedan hesa Fredrik förkunnade matchens slut igår. Jag känner sorg över att inte dra på mig matchtröjan med chansen att få avgöra en match men samtidigt lättnad över att i princip varje helg inte blir uppbokad från september till mars. Jag känner saknad över dom lagkompisar och ledare som betyder mycket för mig och har en speciell plats i mitt hjärta men samtidigt en längtan till att spendera mer tid med min familj, släkt och vänner som till stor del fått stå åt sidan. Jag känner trygghet att jag under denna resa har utvecklats som människa, alltid gjort mitt bästa och lärt mig mycket om mig själv, andra människor och sporten men samtidigt känner jag en oro. En gnagande oro över den identitetskris som antagligen är i antågande; vem är jag egentligen?, Vem är jag när jag inte längre är hockeyspelaren Emelie eller kan jag kalla mig hockeyspelare även när jag slutat? Oavsett svaren på dom här frågorna är jag väldigt tacksam och glad över att ha fått kalla mig hockeyspelare så länge som jag har. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.

   

Av Emelie Ederfors - 27 februari 2018 15:28

När jag på morgonen för ett år sedan vaknade var det med oro och en olustig känsla i kroppen. När jag inte lyckades med den enkla rörelsen som att svinga ut benet över sängkanten för att ta mig upp blev jag påmind av vad det handlade om. Det visade sig vara ett avslitet ledband i knäet. Samtidigt som jag gick (eller mer linkade fram) med svåra smärtor snurrade tankar i huvudet likt en orkan; ”Jag ska ju inte bli skadad, har aldrig varit”, ”hur kunde det hända” men kanske framför allt ”kommer jag att kunna komma tillbaka som hockeyspelare? Kommer jag att kunna fortsätta att utöva sporten jag älskar på den nivån jag vill vara på?”.  Det tog inte lång tid efter att jag fått ”domen” förrän jag knöt näven i byxfickan, kavlade upp ärmarna och bestämde mig att jag inte ska låta en skada tvinga mig att avsluta min spelarkarriär.

Sagt och gjort, timmar av rehab där jag slaviskt följde träningsprogrammet, utmanade knäet så mycket jag kunde utan att gå över gränsen och några veckor senare så var jag friskförklarad av sjukgymnasten.

Trots detta klartecken lika tydligt som en ”OK”-stämpel på ett besiktningsprotokoll fanns det stundtals en oro. Under hela våren och sommaren fanns den där gnagande känslan att det kan hända igen och trots att jag tränade på bra under försäsongsträningen var jag osäker på om jag skulle kunna gå ner i butterfly eller kunna kontrollera att vara i ett ytterläge.

När jag framåt hösten gick på is insåg jag att jag kan gå ner i butterfly och göra allt på isen som jag kunde innan skadan. Den känslan – oooh, I like it! Inte en enda gång under den här säsongen har jag känt något av skadan, ingen rädsla, ingen oro och det är jag väldigt glad för.

När jag nu ett år senare står här vill jag ibland tänka att det känns så avlägset som att det aldrig ens har hänt. Då brukar jag påminna mig om det positiva som skadan förde med sig; jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och min kropp. Jag lärde mig mer om när jag kan och ska pressa mig och när det är bäst att lugna ner sig och backa. Jag har utvecklat dom små musklerna runt knäet och fått upp ögonen för nya övningar som kan vara nyttiga även efter rehabperioden. Det har helt enkelt varit ett lärorikt år. Jag är inte bara ett år äldre och visare utan framför allt ett år starkare både fysiskt och mentalt.  Ett år starkare - jäkligt mycket starkare.

Av Emelie Ederfors - 23 februari 2018 16:29

Det som många fascineras av vad gäller OS är nog alla dessa sensationer som inträffar. Sensationer åt båda hållen. Idrottare eller lag som är världsstjärnor och där experter och vi i tv-sofforna flera år i förväg redan har cashat in OS-guld till dom, men som faller platt när det gäller som mest. Vidare finns det dom här doldisarna som experter menar har fått turistbiljetter till OS men när det gäller som mest blixtrar dom till och tar den där medaljen framför näsan på världsstjärnorna som tillsammans med experter får stå där med skägget i brevlådan.

När det gäller OS blir det så tydligt att vara bäst när det gäller som mest. Fyra långa år av förberedelser och alla tusen träningstimmar ska bära frukt under en sådan kort period som en vecka (eller för vissa bara ett lopp).

En del av er kanske förstår vart jag vill komma med det här inlägget. Jag vill lyfta fram namn som Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson och till viss del även Frida Hansdotter. Till att börja med Hanna Öberg som fram till OS inte har vunnit världscupen en enda gång och mestadels har harvat runt plats 20 på världscupstävlingarna. Hennes individuella placeringar under detta OS lyder 7:a, 5:a, 1:a och 5:a. Sebastian Samuelsson hade inför OS inte varit bättre än en 13:e plats i världscupen och när det gäller som mest går han och kniper ett silver. Frida Hansdotter har under den här säsongen inte tagit någon enda förstaplats i världscupen i alpint, men i OS vinner hon den ädlaste medaljer. Det här är idrottare som är bäst när det gäller som mest.

Några som i detta OS inte har varit bäst när det gäller som mest är dom båda hockeylagen Tre Kronor och Damkronorna. Tre Kronor har inte förlorat en match mot Tyskland på ett kvarts sekel men när det gäller som mest i kvartsfinalen i OS blev det platt fall. Damkronorna har under säsongen mött Finland sju gånger, vunnit två och aldrig släppt in mer än fyra mål. I OS-kvartsfinalen när det gäller som mest stod det 4-0 till Finland bara efter första perioden.

I den krisgrupp som antagligen redan har bildats på Svenska ishockeyförbundet ska man nog inte gå på djupet med och diskutera så mycket matchningen av Rasmus Dahlin, mätta herrspelare, orättvisa förutsättningar eller för många utländska spelare i SDHL. Det man istället borde göra i denna krisgrupp är att ringa upp Wolfgang o co och fråga hur skidskyttets ledare och även idrottare gjort för att lyckas med att vara bäst när det gäller som mest.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se