I förrgår ställde sig Åsedaborna traditionsenligt och plikttroget längs med Järnvägsgatan och Olofsgatan för att följa Olsmässekarnevalen - trots att regnet vräkte ner och temperaturen inte heller var något att skriva hem om. Musikkåren, som antagligen fick slänga in både uniformer och instrument i torktumlaren och alla andra karnevalsdeltagare tyckte nog att det gott kunde vara lite varmare och mindre regn. För mig, som satt i en fin, gammal Cadillac näst längst fram i tåget var det faktiskt en varm dag. Att bli mottagen som Åsedas hederborgmästare av alla tappra själar som stod längst med vägen; alla leenden och glada vinkningar, värmde hela mitt hjärta.

Det lilla samhället i Uppvidinge kommun har ju alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Från det att Stockholmstjejerna kallade mig "Åseda" på Buster/Jofa Hockeyskola i Halmstad 1997, till skylten på dörren till studentrummet på andra sidan Atlanten där alla i korridoren kunde läsa Emelie Ederfors, Aseda, SWE, till alla dom gånger då jag i större hockeysammanhang har fått säga vart jag kommer från. Jag vet inte vad det är som gör att just detta lilla samhälle (skitby enligt vissa) är så speciellt. Är det att alla känner alla? Är det att vi har det som man behöver, så som vårdcentral, rondell och Systembolaget? Eller är det bara: "Home is where your story begins"?

I förrgår fick jag äran att ta emot borgmästarmedaljen och "stadens" nyckel. Det finns olika bud om vart denna stora nyckel går; till alla byggnader i Åseda eller till alla ungkarlar. Det där får jag nog undersöka nogrannare under mina två kommande år på ämbetet. Hur det än är så är det väl ändå som dom säger: När en dörr stängs, öppnas en annan. Jag ska nog ändra det uttrycket till: När en dörr stängs får man en nyckel till en annan som leder till ett hemtrevligt rum.

Jag har dom senaste dagarna gått och funderat om jag ska dela med mig lite av mina resminnen och restips från tågluffen vi kom hem från för en vecka sedan. Visst vore det väl trevligt? Men nä, det blir inget med det; inte idag i alla fall. Anledningen var att jag av en händelse fick nys om programmet Underlandet Kanada på SVT2 där andra delen gick igår vid halv åtta på kvällen. På en halvtimme togs tittarna med på en bilresa från Newfoundland via bland annat Cheticamp till Halifax. Väl i Halifax syntes glimtar av intressanta Maritime Museum of the Atlantic, vackra Public Gardens och mysiga Farmer's Market. Alla tre är ställen som jag har besökt fler än en gång. Programledarparet Nina Ijäs och Johannes Östergård åkte även till Bay of Fundy för den actionfyllda båtresan då dom testade tidal bore rafting, var med om ett riktigt house party och blev över lag otroligt väl omhändertagna var dom än var. Som en tidvattenvåg som sköljer in i floden var jag med en gång tillbaka till åren 2006-2010 då jag fick vara med om tidal bore rafting, house party med en uppgjord eld för grillning av s'mores och den där vänligheten, hjälpsamheten och den där öppna famnen-känslan som människorna där är kända för.

När dom två programledarna skulle lämna Halifax bakom sig och ta tåget vidare till Québec blev det lite för mycket känslor för Nina. Och jag förstår henne. I år är det hela fem år sedan jag flyttade från denna vackra stad och det går nog inte en enda dag utan att jag tänker på staden och dom trevliga människorna där. Jag känner ofta en helt otrolig tacksamhet för att jag har fått spendera fyra år av mitt liv här.

Så dagens restips handlar inte om Tyskland, alper eller Österrike. Vill ni ha en öppen famn och vardagliga men samtidigt annorlunda upplevelser, åk till Nova Scotia.

Eftersom alla verkar tycka så synd om Grekland; svenskar som tycker att hela Sveriges befolkning ska åka ner dit och spendera euro till förbannelse och grekerna själva som inte alls verkar förstå att man måste skaffa fram cash för att betala tillbaka ett lån, så måste jag få ryta i lite. Man behöver ju varken vara någon Einstein eller vara ekonomiprofessor för att förstå att invånare inte kan leva loppan utan att lägga i en peng då och då i statskassan. Det finns några små problem med Grekland.

Pensionsåldern: Enligt Expressen för några år sedan kunde greker som hade "ansträngande yrken" gå i pension i 50-55 års åldern. Med ansträngande yrken menades bland många hundra andra frisörer och radioreportrar. Jättebetungande. Det finns "skräckexempel" att människor med gott samvete gått i pension i 45 års ålder. Har grekerna 10-20 år kortare medellivslängd än övriga Européer? Eller är det bara latmasken som har krypit fram?

Skatterna: Enligt en rapport betalar dom knappt någon inkomstskatt och så finns det så klart en massa andra små skattemässiga kryphål (så som barn m.m.) Kommentarer till att det blir ekonomisk kris överflödiga.

Slutligen tycker jag mig se en lite arrogant inställning till långivarna som räddade hela landet ur den allra djupaste skiten. Vilket bara bevisas av att det blev nej i folkomröstningen och när en svensk-grekisk journalist som borde vara något skärpt där uppe skriver att det var modigt av Grekland att stå upp mot dom där skurkaktiga långivarna tillika "ockupanterna". Ännu ett bevis är när landets ledare för någon vecka satt i tv och sa: "Vi får inget i utbyte av långivarna". Nä men vänta nu. Det är ungefär som om Pelle skulle sluta betala av på bolånet och när banken ifrågasätter detta säger han bara: jo ni hjälpte ju mig med pengar så att jag kunde köpa det där drömhuset men just nu får jag inget i utbyte av er. Greklands ledare verkar inte förstå att själva utbytet var dom antal miljoner som Grekland fick motta när dom satt lite illa till.

Men så klart så har jag ju en lösning på denna lilla kris:

Vad gäller pensionsålder skickar vi ner Fredrik Reinfeldt som konsult, han som nästan till och med verkade vilja få upp förmultnade döingar för att "ta några år till för laget".

Vad gäller skatterna skickar vi ner Giovanni Henriksen eller Frank the Fixer som han också kallas. Han verkar vara bra på att driva in pengar.

Vad gäller det här lilla lånet som ska betalas tillbaka. Snälla Grekland, ta inga SMS-lån och fall inte för "sms:a låna, sms:a låna". Istället skickar vi ner Magnus Hedberg och Patrick Grimlund från Lyxfällan, som pedagogisk men ändå med pondus kan förklara att dom inte kan spendera mer än vad dom får in. Det ska dock inte bli något tal om att Lyxfällan ordnar så att lånet blir avskrivet, det är nämligen färdigdaltat med Grekland!