I förrgår ställde sig Åsedaborna traditionsenligt och plikttroget längs med Järnvägsgatan och Olofsgatan för att följa Olsmässekarnevalen - trots att regnet vräkte ner och temperaturen inte heller var något att skriva hem om. Musikkåren, som antagligen fick slänga in både uniformer och instrument i torktumlaren och alla andra karnevalsdeltagare tyckte nog att det gott kunde vara lite varmare och mindre regn. För mig, som satt i en fin, gammal Cadillac näst längst fram i tåget var det faktiskt en varm dag. Att bli mottagen som Åsedas hederborgmästare av alla tappra själar som stod längst med vägen; alla leenden och glada vinkningar, värmde hela mitt hjärta.

Det lilla samhället i Uppvidinge kommun har ju alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Från det att Stockholmstjejerna kallade mig "Åseda" på Buster/Jofa Hockeyskola i Halmstad 1997, till skylten på dörren till studentrummet på andra sidan Atlanten där alla i korridoren kunde läsa Emelie Ederfors, Aseda, SWE, till alla dom gånger då jag i större hockeysammanhang har fått säga vart jag kommer från. Jag vet inte vad det är som gör att just detta lilla samhälle (skitby enligt vissa) är så speciellt. Är det att alla känner alla? Är det att vi har det som man behöver, så som vårdcentral, rondell och Systembolaget? Eller är det bara: "Home is where your story begins"?

I förrgår fick jag äran att ta emot borgmästarmedaljen och "stadens" nyckel. Det finns olika bud om vart denna stora nyckel går; till alla byggnader i Åseda eller till alla ungkarlar. Det där får jag nog undersöka nogrannare under mina två kommande år på ämbetet. Hur det än är så är det väl ändå som dom säger: När en dörr stängs, öppnas en annan. Jag ska nog ändra det uttrycket till: När en dörr stängs får man en nyckel till en annan som leder till ett hemtrevligt rum.