Det har dröjt dryga tre år sedan hela familjen Ederfors var ute på resa. Senast det begav sig var när alla fem åkte över till Canada i maj 2011. Men så var det äntligen dags igen när vi hade lite kniven på strupen eftersom mammas 60-års present från oss bara var giltig till oktober och det faktum att Agnes snart, likt en flyttfågel fast tvärtom, drar norrut för vintern. Efter ett träningspass på lördagsmorgonen knölade vi in alla fem i "den trånga" Skodan och satte kurs mot Söderköping. Efter lite gofika längs med vägen (tack Maja för kakorna!) var vi framme i Söderköping där "regnet det bara öser ner". Kanske inte optimalt glassväder... När vi väl hade hittat fram till Smultronstället var det bara lite duggregn kvar i luften men trots det fick vi köa in till denna berömda glassbar. Som tur var hade jag förberett mig lite för besöket och kollat menyn i förväg och när jag klev över tröskeln hade jag "bara" elva alternativ kvar att välja mellan. Efter mycket vända fick det bli en Twin Peaks för egen del. God glass och många skratt tillsammans med sin familj = guldkant på tillvaron! Sedan gick vi, eller kanske mer rullade, iväg mot Söderköpings Brunn för att checka in. Och då blev det helt plötsligt glassätarväder... Då gick jag, mamma och Agnes ut på lite sightseeing i denna vackra stad och det hela slutade med att vi stog uppe på Ramunderbergets topp men en otroligt vacker vy över Söderköping med omnejd. Tillbaka på hotellet fick vi med oss "gubbarna" till relaxvdelningen och efter lite bad och ännu mera skratt var det dags för midd. Och vilken trerättersmiddag!

Som om inte dom halleluljaliknande matupplevelserna var slut så kan jag bara säga att frukostbuffén igår var helt fantastisk. Efter utcheckningen gick vi en promenad längs med Göta Kanal och fick till och med se när den stora båten Diana åkte in i slussen. Tillbaka på småländsk mark klängde och och mamma upp på en varsin stege för att måla klart den lilla plätt som återstod att måla av baksidan. Sedan var det bara dags att packa upp Söderköpingspackningen och packa ner Ålandspackningen. Nu sitter jag på Arlanda och väntar på bussen som ska ta mig på nästa stora äventyr i Uppsala och Åland. Vad kan man väl göra när man väntar förutom att tänka tillbaka på vårt lilla mini-äventyr vi hade i helgen, hur otroligt tacksam jag är över min familj och att vi kom iväg!

Man kan ju inte annat än vara förälskad i denna bedårande Ernst Kirschsteiger! Han både renoverar och inreder ett rum, lagar till lite middagsmat med en smaskig dessert till och är han riktigt på hugget kanske han dessutom hinner med lite brödbak. Allt detta och en trevlig middag i goda vänners lag hinner karln med på en timme! Kan man säga något annat än wow? Ja det kan man faktiskt: Vart får man tag på en sån karl?!

På tal om det övernaturliga skulle jag vilja hylla Sarah Sjöström. Jag har tappat räkningen på hur många medaljer hon har tagit i detta Em, men det är väl minst en per dag. Det som imponerar mest är dubbeln hon genomförde för några dagar sedan. Först simmade hon semifinal på 100 meter fritt och hann knappt komma upp ur vattnet förrän det var dags för nästa lopp. Elva minuter efter att ha tagit sig till final i 100 meter fritt simmar hon hem ett guld på 50 meter fjäril och tiden var väl inte heller någonting att skämmas över. En otrolig prestation! Kan man säga något annat än wow?

Det är väl rätt så ofta som man hör någon säga: Det var bättre förr. När mobiltelefonerna såg ut som en attaché-väska med en lur; när det bara fanns tre tv-kanaler på tv:n och Loket ledde Bingolotto och skulle man ut på internet fick man snällt vänta på att uppkopplingen skulle bli klar: spraaaaaaak, pling, spraaaak, ding. Nu är det bäst att skynda sig eftersom ingen kan nå oss på hemnumret när man surfar. När Thorleifs gnydde "Gråt inga tårar" på kasettspelaren i bilen och för en gångs skull hoppades man att bandet skulle trassla ihop sig; när dom portabla CD-spelarna kom så man kunde ta med sig musiken, men att ha den i bakfickan var inte att tänka på och om olyckan var framme fick man springa till närmsta telefonkiosk eller hoppas att någon på vägen hade en kommunikationsradio. Nja, allt var kanske inte bättre förr.

MEN, på den gamla goda tiden kunde inte människor som kom fram till en trafikolycka fiska upp en mobiltelefon för att filma en döende lastbilschaufför och samla "likes" för den mest makabra olycksfilmen samtidigt som dom är i vägen för dom poliser och brandmän som försöker rädda den här mannen. Allt var kanske inte bättre förr men folk betedde sig som folk vid olyckor och om jag vore den döde lastbilschauffören vet jag vilka jag skulle börja med att hemsöka.

På något sätt är det ju alltid lättare att slå ner rumpan på en träningscykel än att snöra på sig uteskorna och bege sig ut på en löprunda. Kan det bero på alla dessa ursäkter som finns för att INTE sticka ut och springa?

Det är alldeles för varmt eller så är det för kallt. Det är för torr luft eller så är det för fuktigt. Det är alldeles för soligt och inte en svalkande skugga så långt ögat ser eller så snöar det eller kanske regnar. Det är för halt på vägen eller så är det för blött på vägen. Man kan få andningssvårigheter eller så får man ont i magen. Förresten så läste jag någonstans att Abeba Aregawi ofta får problem med magen när hon springer. Och där slutar jämförelserna med henne vad gäller löpning.

Men så igår var det en sådan där perfekt dag för att vara ute och springa! Lagom varmt, lagom mycket sol, torrt och fint på marken och inte en enda regndroppe. Till och med astman höll sig undan. Det var en ren fröjd att ta en löprunda! Förutom att det kanske var lite väl blåsigt.

Alla dessa ursäkter som finns...

Vilka är det mest synd om i dom Småländska skogarna? Nä, det är faktiskt inte myrstackarna utan det verkar som det är dom små välbetalda pojkarna i Växjö Lakers A-lag. Tomi Kallio, lagets kapten som ska fylla dom gigantiska kaptensskorna efter en av kaptenernas kapten Johan Markusson, beklagade sig på radion imorse över att augusti inte var någon rolig månad. Det var långa och många träningspass på is och när man inte har varit på is på hela sommaren så får man ont i ljumskarna... För att inte tala om skavsår på fötterna. Ett annat förhållningssätt en kapten kan ha är kanske att förmedla till media, till laget och till alla småkillar och småtjejer som ser upp till spelarna att "åh vad roligt att äntligen får gå på is! Vissa får ju vänta till september innan dom får is! Och snart får vi börja med träningsmatcherna och känna den där pirriga känslan i magen innan en match! Och det är rätt så skönt med den där träningsvärken i ljumskarna, man känner att man lever!

Men visst är det synd om Tomi Kallio. Dom här långa och många ispassen är nog inte 8 timmar per dag som vanligt dödligt folk jobbar. Och samtidigt som Kallio har en jättejobbig månad nu i augusti rullar det samtidigt in dryga hundratusen friska svenska kronor. Jag kan ge mig den på att lagets nya ledare efter lite träning senare på lördagskvällen brassade på en entrecôte på en specialdesignad gasolgrill på en nybyggd altan och samtidigt njöt av någon exotisk öl. Vid samma tid satt Sveriges bästa damhockeyspelare med en middag bestående av chili con carne. Dagen började vid sjutiden på morgonen med en kort promenad, frukost, ispass på 1 timme och 20 minuter. Efter ispasset var det lunch följt av fystester som toppades med 3000 meters lopp i gassande sol mitt på dagen. Mellan testerna och dagens andra ispass var det bara tjugo minuter. Efter ispasset och chili con carnen var det på att igen; match mot Norrtäljes J18-elit lag. Och frågan är då hur många hundratusen som rullar in på dessa spelares konton för allt slit?

Nä men visst är det synd om Kallio o co...

Man kan lätt bli deprimerad när man läser tidningen; Ukraina-krisen, Ebola, Gaza och det som kanske berör oss svenskar mest just nu - skogsbranden i Västmanland. Det är en fruktansvärt katastrof och den största branden i modern tid i Sverige. Men medan brandmän jobbar dag ut och dag in, frivilliga ställer upp som arbetskraft och andra människor startar insamlingar så ska politikerna hålla på med det enda som dom kan: att "tjabba" med varandra.

Miljöpartiets Åsa Romson sa att Sverige måste ha ett eget vattenbombningsplan och lovade någon slags satsning på beredskapen på x antal miljoner som skulle trollas fram. Svar på tal: Försvarsministern tyckte att det var lågt av MP att utnyttja en sådan här fruktansvärd (eller som hon sa: exceptionell) situation för att framföra sin politik. Att "tjabba" tillbaka på motståndarsidan medan branden rasar okontrollerat är ju helt i sin ordning... Men faktum är att man inte behöver vara någon Einstein för att rätt och slätt kunna konstatera att båda två har rätt fast på olika sätt. Åsa Romson var efterklok och vi kan väl alla hålla med om att OM Sverige hade haft ett vattenbombplan hade det kunnat sättas in myket tidigare och förödelsen av branden hade begränsats. Försvarsministern menade att vi kan låna plan från andra länder inom den Europeiska Unionen. Också helt rätt; jag menar någonting vettigt ska vi väl ha EU till?

När en person har omkommit, en ligger svårt brännskadad, över tusen personer har tvingats lämna sina hem och virke för ett värde av väldigt många svenska kronor har, bokstavligt talat, gått upp i rök borde väl politikerna kunna strunta lite i självgodheten och släppa lite på prestigen? Strunta i hur antagonisterna vill lösa situationen och bara ha fokus på sitt egna. På tal om fokus hade försvarsminstern en lösning på den här situationen. "Fokus just nu är att rädda liv och förhindra spridning av branden". No shit - förmedla genast det till dom tappra brandmän som jobbat frenetisk sen den 31:a juli!

Det är till dom och andra som bekämpar det här infernot, till dom som tvingats lämna sina hem, till dom som har fått skog och livsverk förstört och till alla andra som är berörda av skogsbranden som mina tankar går nu.

Det finns två saker jag hatar mer än någonting annat; Ormar och höjder. Jag kan väl säga att valet av hus var lite otaktiskt med facit i hand. Ett jättestort hus som ligger i en slänt med en gräsmatta som i ca fem års tid haft meterhögt gräs - med andra ord en tillflyktsort för dom där små krypen. Så jag kan väl säga att den mysiga helgen hemma i Baggatorp blev en ordentlig prövning för mig.

Den första dagen och även prövningen under helgen innebar lite målande och lite trädgårdsarbete. Bland annat skulle jag ner till "bryggstugan" för att hämta en kruka till en, av mina få, trädgårdsblommor. Med krukan i handen stänger jag dörren efter mig och börjar gå upp mot huset. Då hör jag plötsligt någonting i gräset någon decimeter snett bakom mig. Jag vänder mig om och hinner se en svart svans ringla ner i diket. Antingen var det en väldigt stor ödla (som jag inte har några som helst problem med) eller så var det... Just det, en orm. Trädgårdsarbetet kom av sig i och med det. Min iver att plocka hallon, klippa gräs och rensa i det som ska bli trädgårdslandet, försvann lika snabbt som den förmodade ormen. Istället trivdes jag väldigt bra med att stå på altanen någon meter över marken och måla lite vid fönstret. Under helgen såg mamma för övrigt en till förtjusande varelse. Denna gången precis vid husknuten. "Var tog den vägen?!" Frågade jag med panik i rösten. "Äh, den försvann under huset". I och med det drog jag slutsatsen att det kommer se ut som den här cellen "Ormgropen" på Fångarna på fortet nästa gång jag går ner i källaren.

Den andra dagen och den andra prövningen var det dags för igår. Dom flesta hus från 20-30 talet har ett utbygge mitt på långsidan på övervåningen där det sitter ett fönster. På sidan av det är utbygget är det fyra-fem brädbitar som ibland måste målas. Där har vi kruxet. Och eftersom jag är så lång och reslig fick jag följa med mamma upp i skyliften för att fixa till det. Mamma rattade och jag höll krampaktigt i räcket. Efter mycket knixande och häftiga krängningar då jag trodde att min sista stund var kommen var vi framme. Eller så långt vi kunde komma; sen fick den långa och resliga akrobaten se till att det blev målat. Så där står jag; halvvägs ut ur en korg och även, som det kändes, halvvägs upp till himlen. Det känns som mamma står baokm mig och dansar riverdance (trots att hon bara lutades sig ner för att fylla på mer färg på penseln) och jag är så fruktansvärt rädd att jag skrattar och gråter samtidigt. Just i det ögonblicket när jag med darrande hand försöker få på färg på mitt hus insåg jag VARFÖR människor köper en enplansvilla i tegel eller en tvårumslägenhet.

När jag var tillbaka nere på säker mark tackade jag Gud, vars fötter jag nästan varit uppe och nuddat vid, för att jag överlevde både orm-"attacken" och luftturen.