Igår var det skidstafett i La Clusaz och min stora idol Marit Björgen gick ut som tvåa på sista sträckan. Hon lägger sig precis i bakhasorna på finskan och det ser ut som kära Marit är ute på en lugn och skön söndagstur medan den stackars finskan sliter som ett djur och känner Marits andedräkt i nacken. Till slut får Marit nog på det där masande tempot och i början på en saftig backe går hon ut i ett eget spår och bara exploderar förbi finskan. Det ser ut som hon inte inser vad som håller på att hända förrän Marit har fått ett försprång på ett tjugotal meter. Den här omkörningen kan liknas vid en då en sprillans ny Porsche med en Rally-Kalle bakom ratten gasar förbi en traktor med några höbalar på släpet. När Marit kommer fram till upploppet har hon den där betryggande ledningen som hon är van vid, hon vinkar glatt till publiken när hon defilerar in i mål och hon kramar om sina lagkompisar och ser lika pigg ut som dom som har vilat ett bra tag. Det finns inte minsta tillstymmelse till dom snörvlande, utpumpade och utslagna skidåkarna vi brukar få se utan det ser ut som hon bara har varit ute på en lugn och skön söndagstur.

Med andra ord; en helt vanlig dag på jobbet.

Idag har jag registrerat fraktsedlar, kopierat lite papper och lagt in några bokningar.

Med andra ord; en helt vanligt dag på jobbet.

P.S om ni vill se denna uppvisning Marit bjöd på igår så är det bara gå in på: http://www.youtube.com/watch?v=PIj3HMvAMvs D.S.

Citatet har hörts många gånger i TV-programmet Fångarna på fortet när vår käre Gunde Svan blir helt lyrisk över en ordentligt pulshöjande cell eller uppgift. Den som har varit inne i cellen kommer ut spyfärdig med mjölksyra upp till öronen och Gunde kommer fram till personen med världens största flin och vrålar upphetsat: Hur är det med pulsen?! Vad har du för puls?!

Just det där med "Hur är der med pulsen?" frågade jag mig igår. Jag var på Hälsans Hus och ställde mig på löpbandet där jag sprang en timme med hastigheten 8 km/h. Jag tog det lite lugnt eftersom det var ett bra tag sedan jag sprang sist och jag hade dessutom inte tagit astmamedicinen. Pulsen brukar ligga på ungefär 150-160 när jag är ute och springer i mitt "vanliga" tempo. Under passet igår kollade jag av pulsen lite då och då med hjälp av dom här handtagen som finns på löpbandet. Till min stora förvåning visade displayen 92 slag/minut! Jag har förvisso låg vilopuls (35-40) och har svårt att få upp pulsen men det där var väl ändå och ta i... 

Slutsats: Antingen är det något fel på mig eller så var det helt enkelt fel på pulsmätaren på löpbandet. Döm själva ;-)

Yesterday was a very strange day for me and by the end of it I could only conclude that the season for the Dalhousie Women's Hockey team seems to be over; the rookies are done with the first year of university hockey and the fifth year players will never get the opportunity to line up for that Final home game.

Please don't missunderstand me now but I hope that the hazing incident was severe and that it wasn't just a small thing that ruined the season for each and every player on the team, the coaching staff and everyone else that is working with and around the team.

I will always remember the date of January 4th 2013, as well as I remember October 29th 2006 (my first shut out), January 27th 2007 when I played a phenomenal game against McGill facing 57 shots and where they only beat us 2-1 and February 21th 2010 when I played my last home game and we won against StFX in OT. The latter three dates will be remembered with warmth and joy.

Yesterday will unfortunately be a day to rembember but it was also a day of reminders.

A reminder how proud I am of wearing the black and gold jersey for 4 whole seasons.

A reminder that the Dalhousie Tigers is not just a former team for me it also a very big part of my identity.

A reminder that only those with the right commitment to the team, the sport and to school will be able to fulfill a successfull varsity career.

A reminder how thankful I should be that I got the opportunity to play hockey with the players of the Tigers throughout the years, being coached by the coaching staff at Dal and the wonderful people I have met around the team, many becoming my friends for life.

A reminder how  grateful I was and still am when I steped on the ice that February day 2010 with Eye of the Tiger from the speakers for my very last home game with the Dalhousie Tigers. Not everyone get the opportunity to play a last home game during their varsity career.

But yesterday was, most of all, a reminder that THESE STRIPES DON'T FADE!