Alla inlägg under juli 2017

Av Emelie Ederfors - 30 juli 2017 22:23

Igår var en väldigt speciell dag. Det var dags för mig efter två år som hedersborgmästare att lämna över nyckeln. Dom känslor som bäst beskriver hur jag kände är vemod, tacksamhet och stolthet. Tänk att jag fick äran att vara hedersborgmästare i detta underbara samhälle! Alla fantastiska företagare som sätter Åseda på entreprenörskartan. Alla idoga ideella krafter som vi har. Initiativet av Frida Sundqvist-Hall för att rusta upp Folkets park för att göra den levande igen och att Åseda Truckmeet kan få hit över 70 st. lastbilar på en utställning. Vi har SM-medaljörer i charkuteri, NHL-spelare, SHL-tränare, speedwayförare, Årets kock och utrikeskorrespondent. Tack för den här tiden, kända som okända Åsedabor!

Även om jag inte längre är borgmästare och därmed numera ”arbetslös” så kommer jag fortsätta att jobba för att utveckla samhället jag har valt att slå mig till ro i. Fortsätta jobbet inom föreningslivet för att få fler barn aktiva, skapa en kultur av idrottande under hela livet och att dom barn som väljer idrotten ska få en så bra upplevelse av den som möjligt. Jag ska fortsätta försöka bli bättre på att använda mig av all service som finns på orten. Orten som jag älskar.

Av Emelie Ederfors - 26 juli 2017 16:13

För drygt tio år sedan gick jag ner i vikt och jag tror att jag väldigt länge efter det levde kvar i en 80+ kilos kropp. Trots min ”nya” kropp var varje träningspass samma visa; stora och pösiga T-shirts ackompanjerat av ett par lika pösiga shorts som slutade vid knäna. Ta av till bara sport-BH och tighta shorts som en del lagkamrater gjorde och som varje träningsbrutta på Instagram gör nu var helt uteslutet. Jag vet inte om jag ska tacka alla som gör inlägg om att ”du duger som du är”, ”skönhet kommer inifrån” osv. eller om jag på senare år har fått en aha-upplevelse om att jag faktiskt inte har gäddhäng som når hela vägen ner till knäna, ölmage, fläsklår och rumpa stor som ett par ladugårdsdörrar men det har, hör och häpna, blivit lite mer naket på senare tid.

För några år sedan började jag faktiskt att ha linne på mig när jag tränade som senare också blev nästan lite tighta linnen och plötsligt började jag se konturer av Deltoiderna som varit gömda under den där stora och pösiga Reebok-tischan. För drygt ett år sedan köpte jag mina första löpartights. Ja, det var en inkörningsperiod då det var tights och återgång till den pösiga T-shirten. Det får ju inte bli för mycket åtsittande och hud-visande på en gång! På gymmet började jag då se konturer av lårmuskler och kanske framför allt Vastus lateralisarna, som inte hade fått visa upp sig i dom pösiga Umbro-shortsen. Nästa steg blev att ha både tights och åtsittande linne – och jag överlevde! När jag förra veckan var på Stadium hittade jag ett par korta tights på rean, som jag köpte. Dom täcker bara en ynka tredjedel av låret och dom är inte diskreta. Nä nu går jag bananas riktigt, I’m going all the way baby; skrikigt illturkosa så det känns som att dom skulle kunna lysa upp en kolgruva!

Ska jag vara ärlig tror jag att jag efter drygt tio år med min ”nya” kropp är så trygg att jag faktiskt ska kunna ha på mig denna tighta och ytterst minimala utstyrsel till och med på ett offentligt gym. Men det får nog bli med en pösig T-shirt till en början. Det gäller ju att skynda långsamt. Väldigt långsamt.

Av Emelie Ederfors - 12 juli 2017 16:41

Ni har säkert alla varit i den situationen; när hjärtat vill och säger en sak men hjärnan vill och säger raka motsatsen. Om man ska köpa det där drömhuset med den ekonomiska risk som finns eller stanna kvar i den trygga hyreslägenheten. Om man ska stanna kvar i den där relationen, den till en vän eller en partner, som varit på dekis eller om man ska se sig om efter och satsa på någon annan. Om man ska satsa, på det där jobberbjudandet eller på att starta det där företaget man så länge dröm om eller om man ska vara kvar i det trygga och det man känner igen.

Det är i sådana lägen som hjärtat säger: kom igen, satsa! Och känns det som att det går åt fanders så ge ALDRIG upp! Det kan vara då som hjärnan kommer in i bilden och säger: Det är ett självmordsuppdrag, det kommer inte bli bra, ge upp!

Det är i sådana lägen som man undrar vilken man ska lyssna på; hjärtat eller hjärnan? Är det då man ska koppla in magkänslan i det hela (vad f-n det nu är, egentligen)? Klassas hjärnan som mer betrodd eftersom den är mer rationell medan hjärtat blandar in det här jobbiga med känslor i det hela?

Där fick ni några frågor att tänka på under dom lata semesterdagarna i hängmattan och lämna gärna en kommentar om ni har lösningarna.

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards