Alla inlägg under oktober 2014

Av Emelie Ederfors - 30 oktober 2014 06:06

Inom loppet av en vecka har dödsbudet haglat över oss. På en vecka har cancern och andra sjukdomar släckt livslågan hos fyra personer som på olika sätt berört.

Mina tankar går till Kim Anderzon, vår jämtländska ambassadör som personifierade uttrycket "artut". Vilken livsglädje.

Mina tankar går till Alfred, en kille i tioårsåldern som skulle ha fått uppleva stunder på planen, i skolan, i arbetslivet och i hemmet tillsammans med sina nära och kära.

Mina tankar går till William som efter en väldigt lång kamp på sjukdomen till slut somnade in.

Mina tankar går till Klas Ingesson, denna fotbollshjälte som även han stred mot en motståndare, övermäktig alla startelvor i världen.

Mina tankar grå även till deras familj och vänner som har förlorat en förälder, ett barn, ett syskon eller en nära vän. Och vad kan man göra förutom att trösta dom och ställa frågan varför? Varför just dom?

RIP

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 28 oktober 2014 16:12

I Aftonbladets söndagsbilaga såg jag en rubrik som löd: "Alla kan springa!" Åh fan, har rubriksättaren tillsammans med friskusen PT-Håkan stött på Jesus i egen hög person så att alla blinda kan se, alla döva kan höra och alla rullstolsburna kan helt plötsligt springa. Det är en sak som har präntants in i kinesiologi-studenternas hjärnor under den fyra-åriga utbildningen som kanske inte hinns med på dom fjuttiga veckorna på PT-utbildningen. Vad vi inom hälsoyrket pratar om eller förmedlar så får vi ALDRIG glömma dom som har en funktionsnedsättning. PT-Håkan kan vi komma överens om att ALLA inte kan springa?

Vår käre träningsexpert fick även frågan om man kunde springa i Converse. För det första är Converse ett djävulens påfund och för det andra framstår det som PT-Håkan tycker det är helt okej om "vana" löpare snörar på sig dessa tunna "skor" som helt saknar stötdämpning och stöd. Nu har inte jag letat efter några forskningsresultat vad gäller löpning och Converse (vilket man ska göra innan man ger några som helst träningstips och framför allt om man gör det i Sveriges största tidning) men förnuftet säger väl att det vore bättre att tipsa om att alla, van som ovan, bör ha ett par ordentliga löparskor om man ska springa?

Vidare stod det att en pulsklocka är väldigt klokt att införskaffa. Håller fullständigt med, men det stod även att man skulle skaffa en pulsklocka för att kunna kontrollera om man håller på att bli sjuk. Det är väl kanske lite mer noggrannt om man mäter av vilopulsen (alltså innan man kliver upp ur sängen) då och då för att upptäcka eventuell förkylning. Och om man nu ska säkerställa om man håller på att bli sjuk på PT-Håkans sätt måste man kontinuerligt ta pulsen när träningspasset har börjat och då måste man ALLTID ta exakt vid samma tidpunkt (t.ex. tre minuter in i passet) och dessutom måste man ALLTID ha exakt samma intensitet. Hur många, förutom Gunde, kan ha en sån kontroll för att få det så exakt?

Nu har jag snart klagat färdigt, men. Så kom sidan med stretchingen. Temat var genomgående att man skulle ta hjälp av en träningskompis för att stretcha och som sista övning var, nej inte kobran som stretchar magen... Och nej inte en ryggstretcharövning. Han, eller dom, visar en övning för att stretcha bröstmuskulaturen. Va!? Jag vet inte hur andra springer men när jag är ute på en löprunda använder jag både mage och rygg mer än Pectoralis major. Man kanske ska visa övningar som är bra rent fysiologiskt och inte bara slänga in övningar för att dom är klatschiga och passar in i ett tema? 

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 23 oktober 2014 14:45

Det är väl väldigt lätt för oss människor att ta saker för givet. Mål vi har uppnått och önksningar vi har uppfyllt; vi tänker tillbaka på dom utan att anylsera varför och hur vi genomförde det. Jag tänker ta upp fyra olika upplevelser i mitt liv där en viss person har spelat en väldigt stor roll i att jag lyckades klara av det. Ledtråd, personen fyller år idag.

1. Under mitt sista och även det jobbigaste året på gymnasiet spelade jag i Limhamn och säsongen slutade med ett SM-silver. Hade jag klarat av detta utan mammas stöd och ständiga skjutsande 25 mil enkel resa till match efter match? Troligen inte.

2. Som 20-åring tog jag det stora steget över Atlanten för att spela universitetshockey i hockeylandet Canada. Resultatet blev bland annat Rookie All-star team, Acamedic All-Canadian och en Women's Division (som bästa student i kinesiologi). Hade jag vågat ta steget utan mammas stöd? Hade jag klarat av att spela hockey på elitnivå och samtidigt kämpa mig igenom universitetsstudier på ett främmande språk som resulterade i höga betyg utan hennes stöd? Troligen inte.

3. Nu till alla resor jag har fått möjlighet att uppleva: Bahamas-kryssning, åka tåg tvärs igenom HELA Canada från kust till kust, Disney World i Florida, Anne of Green Gables-huset och sist men inte minst Niagara fallen. Tack vare att mamma tröstade mig när det blev för mycket i skolan och peppade mig när det inte stämde i rinken fick jag uppleva fyra år i Canada och flertalet resmål på den stora kontinenten.

4. Efter några år som hockeynomad slog jag mig förra julen till rätta. Hade jag vågat köpa denna gården, trots en gnagande oro för att hamna i Lyxfällan, utan mammas stöd? Hade jag fått ordning på fem rum, ett badrum och dessutom totalrenovera ett kök mitt under brinnande hockeysäsong utan att mamma glatt kavlade upp ärmarna och bokstavligt talat högg i? Troligen inte.

Hon har hjälpt mig som hockeyspelare, som student, som arbetstagare och nu även som hemmansägare. Ett stort tack för det och ett stort grattis på födelsedagen!  

Av Emelie Ederfors - 21 oktober 2014 10:45

Jag och min bror Daniel är väldigt lika vad gäller envisheten, att vi båda är ambitiösa och drar väldigt gärna igång projekt, både stora och små, både till höger och vänster och gärna så många som möjligt igång samtidigt. Det finns dock en sak som skiljer oss två åt, markant. Jag är plugghästen med glasögon, akademiker ut i fingerspetsarna som bara älskar att läsa mig till saker. Daniel däremot är praktikern som aldrig ens har sneglat på en instruktionsbok. Så var det förra fredagen dags för syskonen Ederfors att sätta sig i samma skolbänk då det var dags för BAS-U kurs. BAS-U??? Vad fasen är det, jag kan villigt erkänna att jag googlade på vad det handlade om, alltså läste mig till det. Det står för Byggarbetsmiljösamordnare och genast så fick jag lite oroliga fjärilar i magen. Jag kommer ju sitta där tillsammans med åtta väldigt erfarna grävmaskinister och framstå som en komplett idiot. Vad fasen kan jag om det området egentligen? Jag har ju aldrig suttit i ens en minigrävare! Det närmaste jag har varit en byggarbetsplats är när jag har sneglat på husritningar som ligger på Daniels skrivbord! Panik! Lugn nu Emelie, ta några djupa andetag, det här med att sitta i skolbänken och skriva prov är din grej.

För visst är det härligt med den här pirriga, lite nervösa känslan som infinner sig när man slår sig ner i skolbänken och tar fram pennorna? Ingen som helst aning om vad som förväntas av eleverna, hur kursledaren ska vara, helt enkelt vad som komma skall. Och visst är det härligt att sitta där och suga åt sig likt en tvättsvamp oavsett om det handlar om kroppens muskler, rockens historia eller arbetsmiljö på byggarbetsplatser? Och visst är det härligt med den där känslan som infinner sig sekunderna innan man får ett prov, test eller en gigantisk tenta framför näsan. Oavsett om det är ett litet fjuttigt test som är värt 5% av kursen eller en tenta på HELA kursen så är det "Do or die"! Man är taggad till tusen och bara längtar efter att få leverera.

Det verkar som den pirriga känslan inför, tvättsvampsfilosofin och Do or die-känslan hjälpte mig trots att det var ett ämne som jag inte hade en aning om. Full pott på provet!

Eftersom jag har väldigt höga krav på mig själv var full pott det minsta man kan begära. 100% på ett prov är bara en dag på jobbet. Det som jag gladdes mer åt var att Daniel, som har gett skoltröttheten ett ansikte, också fick alla rätt på provet!

Dagens avslutande kloka ord är:

1.  att en skoltrött person inte automatiskt är en idiot och helt omöjlig att lära sig något.

2. att en gång akademiker, alltid akademiker and I love it!

Av Emelie Ederfors - 17 oktober 2014 14:28

Det finns ju ett otal skador och problem som är förknippade med folkrörelsen löpning. Det kan vara av det mer akuta slaget som en stukad fot eller den mer eller mindre allvarliga andnöden. Det kan vara av det mer irriterande och gnagande slaget som skoskavet. Sen har vi det som förknippas mer med förslitning; löparknä, hälseneinflammation, stressfrakturer, dom så moderna benhinnorna och det jobbiga IT-bandet. Och trots denna digra lista har jag säkert glömt något eller några problem.

Vi kan nu även lägga till två saker som Dr. Emelie har diagnostiserat på patienten Emelie. För det första är det löparmage. Ni vet när det känns jättebra när man tar dom första skuttande löpstegen men efter ett tag (i mitt fall brukar det vara efter ca 17 minuter) känns det som... Ja, att man måste VÄLDIGT snart måste göra Nr. 2. Det här hände under mitt senaste löp-pass och det har hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en tillfällighet.

Den andra löprelaterade skadan som Dr./patienten Emelie har är löparrygg; och då är det inte att jag har ont i ryggen när jag springer. Däremot när jag vaknar dagen efter är det så ömt när man ska försöka kravla sig upp ur sängen och det är så stelt att det verkar vara flera meter ner till fötterna för att få på strumporna. När man stapplar iväg dom första stegen är kroppsformen mer som en banan än som en gurka. Ryggen är krökt som att den är redo för att händerna ska krama om ett rollatorstyre. Lagom till lunch har jag leat till mig och sträckt upp kroppen så att jag återigen är "rak i ryggen som en fura". Detta till trots är diagnosen löparrygg.

Någon fler som känner igen sig i dom här två löparrelaterade symptomen? Det kanske är vanligare än vad man kan tro?

Av Emelie Ederfors - 13 oktober 2014 15:13

Jag har haft en helt otroligt underbar helg! Jag har mycket att vara tacksam för och som av en händelse har det varit Thanksgiving weekend i det lönnlövsprydda landet i väst. Så jag tänkte dela ut lite tack till dom som har gjort det till en mycket fin helg.

Tack till mamma som förde protokoll (och till största del på egen hand) på Melodikrysset. Detta så att jag kunde röja upp lite på tomten och packa i ordning inför matchen.

Tack till, ja det måste väl vara hockeyguden, tränare, spelare och återigen mamma för att jag fick vara med om ytterligare en seriepremiär. Det måste väl vara ungefär 16:e seriepremiären bara inom damhockeyn för mig så ni kanske tycker att det inte är så mycket att bry sig om. Men visst är det väl något speciellt med seriepremiär oavsett hur många man har varit med om?

Att jag dessutom fick hålla nollan i seriepremiären gör det hela ännu trevligare och där får jag väl återigen tacka hockeyguden eller kanske motståndarlaget som sköt PÅ mig.

Gårdagen började med ett yogapass och jag kan bara tacka och ta emot att jag dag efter dag kan resa mig upp ur sängen. Trots att jag inte alltid lyssnar på min kropp eller ens behandlar den värdigt och min "höga" ålder så har jag en fungerande kropp. Tack för det!

Senare på förmiddagen genomförde vi World Girl's Hockey Day i Åseda och jag kan erkänna att jag var lite orolig att jag skulle stå där ensam i ishallen utan några som ville prova på. Men tack vare 11 tjejer, idoga och trevliga ledare, gofika från den lokala mataffären och hjälpsamma föräldrar blev det ett väldigt lyckat arrangemang!

På eftermiddagen fick det nyfikna granngänget äntligen slänga in snoken i mitt lilla hus. Två stycken inflyttningsblommor och när vi fikat klart hade jag även väldigt mycket gofika kvar. Jag är tacksam för den trevliga stunden, att jag fick visa upp Chateau Baggatorp och att vi har det granngäng vi har.

Senare på kvällen kom Bodil på besök så jag fick beklaga mig lite över svinen som varit i trädgården (och då pratar vi inte om granngänget som var där tidigare på dagen). Ost, kex och väldigt mycket skvaller är jag tacksam för.

På tal om mat, ikväll blir det som vanligt kalkon, potatismos och morötter till middag. Tack för maten!

Av Emelie Ederfors - 10 oktober 2014 15:56

För er som har missat det så är det World Girl's Hockey Weekend nu i helgen. Handen på hjärtat, hur många småländska föreningar kommer uppmärksamma detta världsomfattande arrangemang? Sveriges näst största hockeydistrikt har tre lag i dom två högsta herrserierna och hela sju lag i den tredje högsta divisionen. Sveriges näst största hockeydistrikt har, ja hur många föreningar som avsätter en dag för tjejhockeyn? Jag vet om en förening. Det kan vara så att det är betydligt fler som anordnar och som jag inte vet om. Det kan också finnas tre andra förklaringar till detta.

Det kan vara så att övriga föreningar gör ett så bra jobb dom övriga 364 dagarna om året så dom inte anser sig behöva det här evenemanget. Tyvärr så kan man nog räkna dom föreningarna på handens fingrar och då är det en ärrad och otursförföljd gammal sågverksarbetare som räknar på kvarvarande fingrar.

Det kan vara så att föreningarna har den här inställningen: Ja vi skiter ju inte i tjejerna, men vi gör vårt bästa. Som är vadå?

Det kan vara så att föreningarna tycker att det bara är bjäfs med både damhockey och arrangemanget. Kanske till och med att tjejhockeyn inte har gjort rätt för att få en egen helg.

När jag kastar skit på detta viset vill jag inte att det ska framstå som att Åseda IF, som arrangerar World Girl's Hockey Day på söndag är någon mönsterförening vad gäller tjejhockey. Tre tjejer i TKH är sämre än vad man kan önska sig. MEN, jag ser det som att det kan bli bättre och kan vi bara få en till som börjar med hockey tack vare arrangemanget betyder det en till i statistiken, två till föräldrar som köper korv i kafeterian och blir involverade i föreningslivet och en till spelare som köper hockeyprylar i den lokala sportaffären. En tjejspelare som börjar borde inte vara något skrämmande för någon förening!

Jag vill heller inte framstå som en sur gammal kärring som klankar ner på det distrikt som jag är en del av men allvarligt talat är det verkligen för mycket begärt att uppmärksamma tjejhockeyn endast en dag av årets 365 dagar?

Av Emelie Ederfors - 6 oktober 2014 15:35

På senaste tiden har väldigt många frågat mig: hur i hela fridens namn ska Damkronorna kunna vinna över stormakten Canada? Och innan jag ens har hämtat luft för att lämna ett svar, har dom flesta redan hunnit säga: ja men det är klart dom är ju så många fler spelare. Förvisso är det så att Canada har med sina dryga 86000 damspelare rent statistiskt 3900 spelare på varje landslagsplats. Det kan jämföras med Sverige totala antal på 3023 st och alltså 137 st per landslagsplats. Det är alltså skillnaden i antalet spelare som är orsaken enligt gemene man. Men då har ju svenska folket glömt bort en viktig del i svensk sporthistoria.

Det var under gårdagens I huvudet på Gunde "Ingenting är omöjligt!" Svan som uppenbarelsen kom till mig. J-O Waldner berättade om hur det såg ut "på sin tid" när stormakten, med betoning på stor, var oslagbar. Det fanns 25 svenska pingisspelare som levde på sporten och det fanns EN MILJON kinesiska. Där snackar vi skillnad i antalet spelare. Men inte behövde vi vänta tills vi nordbor fick ihop en miljon pingisspelare innan Sverige raserade den kinesiska muren. Det var 25 st mot en miljon när Waldner & co vann. Så varför skulle vi inte kunna göra samma sak inom damhockeyn? Vi behöver väl inte fler än 86000 damspelare i Sverige för att slå Canada?! Vi kan väl slå dom som det är nu?

I pingisen räckte det med en spelare som tog motståndarens starka sida och använde den emot dom. En spelare med övertygelse. En övertygelse att ingenting är omöjligt!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se