Alla inlägg under december 2017

Av Emelie Ederfors - 29 december 2017 15:04

En liten, vit kyrka som var full av svartklädda människor. Utanför flöt livet på som vanligt för dom flesta, bussarna gick som dom skulle, grusbilar körde förbi på vägen och någon pensionär som var ute på sin dagliga promenad. För dom inne i kyrkan var dagen långt från normal; dom stod inför det jobbigaste en människa kan vara med om, nämligen att ta farväl. Ta farväl av en familjemedlem, vän eller arbetskamrat. Nästan lika jobbigt var det att se huvudpersonens mamma och änka innan begravningen. Ska man försöka sig på ett menlöst leende och en nick eller göra det lätt för sig och  bara vända bort blicken eller bara förbereda sig på hugget i bröstet som kommer när man möter hennes blick?

Det började höras snyftningar redan innan klockorna började slå när kantorn spelade Stad i ljus och Anthem på orgel. Snyftningarna eskalerade när Amazing Grace spelades på saxofon. Det brast för mig och dom flesta andra när solisten sjöng Så många mil så många år som var smärtsamt träffande för huvudpersonen för dagen. När sällskapet ska gå fram för att ta ett sista farväl spelas I did it my way på gitarr, också smärtsamt träffande för huvudpersonen och min föraning om att han har sagt det tidigare besannas. Jag och mina föräldrar gick sakta fram till kistan och jag försökte komma på vad jag skulle säga till honom. Väl framme svamlar jag i mitt inre fram något om ”vår stjärna”, pålitlig vän, inspirationskälla på flera sätt osv samtidigt som mamma säger något väldigt fint till honom, tyst men ändå hörbart. Vi tre håller om varandra som för att säga att vi måste vara rädda om varandra och ta hand om varann, man vet aldrig när livet tar slut. På väg tillbaka till bänkraden kommer jag på hur dålig jag har varit på att visa honom uppskattning när han levde och jag får dåligt samvete för att jag inte berömde honom för det han gjorde i livet, för att jag inte bad om att få sjunga duett med honom trots att jag drömt om det länge och för att jag inte var mer tacksam gentemot honom.

När vi sjunger den avslutande psalmen Härlig är jorden sitter jag och tänker på alla dom gånger vi suttit på samma bänkrad i kyrkan på Julafton och jag har försökt höras mer än honom när vi sjungit psalmer, med misslyckande som resultat varje gång. Jag tänker att det här är första gången vi är tillsammans i en kyrka som jag hörs mer än dig under en psalm.

Efteråt står alla svartklädda människor utanför, många skakar på huvudet och flera mumlar ord som ofattbart och jobbigt.

Igår var ingen vanlig dag, fast väldigt jobbig fast samtidigt fin och jag lärde mig en läxa. Visa dom närmaste uppskattning innan det är försent och ta vara på varenda dag.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 11 december 2017 16:02

    I fredags möttes jag av det sorgliga beskedet att en av familjens vänner lämnat jordelivet.  Prästsonen, Åseda-lun, dansbandsgitarristen och lastbilschauffören som vi alla kände som Bisse. Det är många minnen jag har av denna sympatiska person, och det är bara fina minnen.

Jag minns hur stiligt klädd han alltid var (ofta iförd en tuff skinnjacka), dom varma kramarna och trevliga pratstunderna vi hade när han svängde förbi åkeriet.

Jag minns hur det lyste i hans ögon när han var på lastbilsträffar och varje gång påminde det ljuset om det faktum att lastbilschaufför inte bara är ett yrke utan ett kall och en livsstil.

Jag minns vilka bekymmer han hade att hitta högklackade skor i storlek ca 45 för sin insats som Syster Jane på spelningar med dansbandet Rolandz. En insats utklädd till kvinna som han löste med bravur och som gjorde After Dark gröna av avund.

Jag minns hur han bjöd på sig själv vid andra tillfällen, när han uppträdde på Julbönen i Brunnskyrkan i sin hemort Åseda och när han spontant rev av några jullåtar då han var medbjuden på åkeriets julbord på Hotellet.

Jag minns att han hade lite problem med sina fötter några gånger (eller om det var otur med att gå ut med hunden) så han fick försöka bära högtalare, spela gitarr och vara dansbandsstjärna med foten i paket vid två olika tillfällen.

Jag minns alla danskvällar med Thorleifs som ung och hans lite undanskymda position på scenen och hur glad och lite starstruck jag blev dom låtar som han fick sjunga. Han hade en fantastisk röst och enligt mig var det dansbands-Sveriges bästa sångröst. Trots att han var medlem i ett av Sveriges mest kända dansband genom tiderna drabbades han aldrig av hybris och blev mallig utan var alltid vänlig och sympatisk mot dom han träffade.

Jag minns alla dom galna upptåg han och min pappa har varit med om; och då har jag nog inte ens hört talas om dom galnaste! Turer med Thorleifsbussen, Skillingarydsrundan med 76:an och trailern samt en och annan festlighet med Jan-Börjes.  

Mina tankar går till hans familj och anhöriga, bandmedlemmarna i The Legendz som förlorat en jätteduktig musiker och hans kollegor som förlorat en kompetent chaufför.

Bisse du är och kommer alltid vara saknad. Tack för alla trevliga möten och skratt, tack för alla pallar du tryggt levererat, tack för alla ljuva toner du har bjudit oss på och tack för din och pappas vänskap, som höll i sig oavbrutet i över 60 år.

   

ANNONS

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se