En liten, vit kyrka som var full av svartklädda människor. Utanför flöt livet på som vanligt för dom flesta, bussarna gick som dom skulle, grusbilar körde förbi på vägen och någon pensionär som var ute på sin dagliga promenad. För dom inne i kyrkan var dagen långt från normal; dom stod inför det jobbigaste en människa kan vara med om, nämligen att ta farväl. Ta farväl av en familjemedlem, vän eller arbetskamrat. Nästan lika jobbigt var det att se huvudpersonens mamma och änka innan begravningen. Ska man försöka sig på ett menlöst leende och en nick eller göra det lätt för sig och  bara vända bort blicken eller bara förbereda sig på hugget i bröstet som kommer när man möter hennes blick?

Det började höras snyftningar redan innan klockorna började slå när kantorn spelade Stad i ljus och Anthem på orgel. Snyftningarna eskalerade när Amazing Grace spelades på saxofon. Det brast för mig och dom flesta andra när solisten sjöng Så många mil så många år som var smärtsamt träffande för huvudpersonen för dagen. När sällskapet ska gå fram för att ta ett sista farväl spelas I did it my way på gitarr, också smärtsamt träffande för huvudpersonen och min föraning om att han har sagt det tidigare besannas. Jag och mina föräldrar gick sakta fram till kistan och jag försökte komma på vad jag skulle säga till honom. Väl framme svamlar jag i mitt inre fram något om ”vår stjärna”, pålitlig vän, inspirationskälla på flera sätt osv samtidigt som mamma säger något väldigt fint till honom, tyst men ändå hörbart. Vi tre håller om varandra som för att säga att vi måste vara rädda om varandra och ta hand om varann, man vet aldrig när livet tar slut. På väg tillbaka till bänkraden kommer jag på hur dålig jag har varit på att visa honom uppskattning när han levde och jag får dåligt samvete för att jag inte berömde honom för det han gjorde i livet, för att jag inte bad om att få sjunga duett med honom trots att jag drömt om det länge och för att jag inte var mer tacksam gentemot honom.

När vi sjunger den avslutande psalmen Härlig är jorden sitter jag och tänker på alla dom gånger vi suttit på samma bänkrad i kyrkan på Julafton och jag har försökt höras mer än honom när vi sjungit psalmer, med misslyckande som resultat varje gång. Jag tänker att det här är första gången vi är tillsammans i en kyrka som jag hörs mer än dig under en psalm.

Efteråt står alla svartklädda människor utanför, många skakar på huvudet och flera mumlar ord som ofattbart och jobbigt.

Igår var ingen vanlig dag, fast väldigt jobbig fast samtidigt fin och jag lärde mig en läxa. Visa dom närmaste uppskattning innan det är försent och ta vara på varenda dag.