Så har den tiden på året är det årskrönikor vart man än vänder sig och alla handlar om samma saker: lyckliga människor, personer som gråter okontrollerat, katastrofer i alla dess former, kaoser och kriser. Alltså ska ni slippa Emelies årskrönika och istället så ska jag bjuda på årets topp- och flopplista!

Emelies flopplista 2014:

1. På ohotad förstaplats har vi vildsvinen. Så klart! Är dom inte och bökar sönder trädgården så förstör dom framskärmar på bilar till höger och vänster. Som pricken över i beter dom sig ohövligt (med andra ord "fläsk-kärringen" står och rapar under ett äppelträd) och skrämmer livet ur den nuvarande gräsmatteägaren.

2. Utan att avslöja för mycket har plats nr två också på sätt och vis med husköpet att göra. Människor som är giriga och korkade innehar silverplatsen.

3. Transportbranschen. Det är nästan skrattretande att människorna som ser till att mjölken finns i affären, att medicinerna kommer till apoteket och att alla teknikprylar finns i hyllorna lagom till Mellandagsrean ska behöva klistra på en dekal med texten "Konkurrens på lika villkor" på lastbilarna.

4. Det politiska läget. Behöver jag säga nåt mer?

5. Krämpor. Allt från årets två obligatoriska förkylningar till magsjukan (och vi vet ju alla vem som kom långväga från för att generöst dela med sig). Allt från onda höfter, knän till den ibland väldigt kinkiga halluxen. Och sist men absolut inte minst: träningsvärken som kryper fram ibland och för en dag så känner man sig totalt förlamad.

Nu till det roliga! Emelies topplista 2014:

1. Återigen en ohotad förstaplats. Baggatorp! Känslan när jag i januari fick sova för första gången i MITT hus var helt otrolig. Trots att jag låg och väntade på att det gamla spöket skulle komma ut ur skrubben med en kedja som rasslade skräckinjagande. I alla fall inget spöke än så länge, men kärleken till huset var stark från det att jag fick nycklarna och den växer sig starkare för var dag. Här kanske jag ska skryta lite med att det nya köket blev riktigt jäkla bra!

2. I början av sommaren fick jag ett extraknäck; Team manager för Damkronorna. Det här halvåret har varit väldigt lärorikt och jag trivs jättebra med dom jag jobbar med.

3. Resor med familjen, dels Jämtland och dels en weekend för Family Five på Söderköpings Brunn. Årets resa till Republiken innehöll två besök som vi länge har pratat om men aldrig fått tummen ur. Singsjöstenen så vi kunde fullborda 3-generationersfotot och Locknekratern. Resan till Söderköping var hur mysig som helst och glassen på Smultronstället var inte heller helt fel.

4. Canada. Året började med en resa ner till Malmö för att se en slutspelsmatch mellan Canada och Schweiz i junior-VM. Hela Malmö Isstadion var röd och vit (inte så mycket tack vare Schweiz-fans); vilken mäktig inramning! I slutet av oktober åkte Damkronorna över till Kamloops för 4 Nations Cup och jag kan väl bara säga: åh, vad jag saknar detta landet!

5. Nu får det vara nog på tjatet om Emelie hit och Emelie dit. Kanske det viktigaste som har hänt under 2014 är att min familj och mina vänner har fått vara friska och krya. Jag hoppas att det fortsätter in på det nya året; att mina nära och kära får ha hälsan i behåll. Så nu önskar jag er alla ett hälsosamt, friskt, och roligt 2015!

Nu är ju vintersolståndet här och årets kortaste dag har varit. Men personligen undrar jag om gårdagen verkligen var årets kortaste dag. Väckarklockan ringde 06:00 (kanske inte så vanlig uppstigningstid på en söndag), 45 minuters löpning i gymmet, snabbdusch och frukost. Promenad till Metallåtervinning Arena och medan spelarna körde isvärmning ringde en annan för att ändra mattider x2 och busstid. Och klockan hade knappt slagit tio på morgonen. Promenad tillbaka till hotellet för att packa iordning, kolla mailen med ena ögat och alpint på tv:n med andra. Utcheckning, lunch, inräkning och fara med bussen till match. Inför och under matchen var det journalister som skulle tas hand om och souvenirer som skulle delas ut. Bara en helt vanlig dag på kontoret. Efter matchen var det för alla att snabbt packa ihop alla pinaler, in i bussen och tillbaka till hotellet för middag och genomgång. När alla farväl och Gud Jul-hälsningar var klara var det dags att ta bussen till Arlanda via Uppsala central. Nu är väl dagen snart slut? Nja inte riktigt, när vi som skulle flyga hem hade checkat in vårt bagage var klockan ännu bara runt 19. Säkerhetskontroll och sedan (dyrt) gofika med lite skvaller och löst prat för att fördriva tiden. Från ca åtta till tio satt jag med datorn och jobbade lite. Boarda planet, sätta sig tillrätta och slumra in lite. Strax efter 23 landade vi i Kalmar, väntade på bagaget och köra iväg i lilla Audi-pärlan. Tjugo i ett på natten var jag äntligen hemma i La casa di Baggatorp och strax efter ett la jag ner huvudet på kudden.

Det är säkert många som tycker att det är jättebra att dagarna från och med nu blir längre, men jag vill nog inte ha längre dagar än det jag upplevde igår.

Men vilken hemsk nyhet jag fick igår! Såg en länk som någon lagt upp på Facebook om att SVT har beslutat att sluta sända "Kalle Ankas Jul". Med ett blodtryck som gått i taket och med darrande händer knapprade jag in dom seriösa nyhetssajterna som gav det lugnande beskedet att Kalle Ankas Jul kommer att fortsätta sändas.

För vad vore en jul utan Kalle? En jul utan Kalle vore som en jul utan riktigt jämtländsk tunnbröd, som en jul utan julgran eller som en jul utan skinka. Alltså helt omöjligt.

På tal om skrämselhicka och hjärtat i halsgropen har det varit många sömnlösa nätter på grund av det uteblivna riktiga jämtländska tunnbrödet. Ett litet missförstånd och som vanligt problem med transporter och julen såg ut att bli förstörd. Men nu har jag fått det lugnande beskedet; tunnbrödet har anlänt! En skinkstut och Kalle Anka på tv:n och julen är räddad!

Trots rubrikens ordval ska inte detta inlägg handla om 70/20 intervaller. Det handlar om något ännu värre, psykiskt i alla fall. Så här när höstmörkret sänker sig över oss och kylar kryper, om något långsamt, närmare är det vanligt att äldre hus får påhälsningar av vissa skadedjur. Nä, vildsvinen har forcerat ytterdörren och tagit sig in i huset ännu. Det är dom lite mindre djuren, mössen, och eftersom jag då har sett spår av dom på lite, för mig, otrevliga ställen laddade vi en råttfälla mellan kylskåpet och väggen ut till groventrén. Så i förrgår när jag sett första halvan av Hamilton hos föräldrarna och kliver in i hallen låter det som någon spelar på kastanjetter inne i köket. Jag inser att fällan har slutfört sitt uppdrag och visualiserar att jag kommer se en svans sticka fram bredvid kylskåpet. Men nä, istället ser jag en mus ligga fastklämd i fällan nästan två meter från kylskåpet, mitt på golvet. Mitt i denna chocken tänker jag den bisarra tanken att jag måste ha lite Hamilton så jag går in i vardagsrummet och sätter igång tv:n, tillbaka till köket tänder lyset och upptäcker att musen fortfarande andas. Jag sträcker försiktigt fram toffeln för att röra vid fällan och får ett så ynkligt, kvidande och bönande pip till svar. Jag känner mig som en hemsk människa, en barbar! När jag sedan går till kontoret för att ringa till Brittas Alltjänst och Akutterapeut, BAA, får jag se musens dödskamp in action. Den lille stackarn försöker backa sig ur fällan, ruska av sig den och rulla runt på golvet.

BAA såg inga som helst problem med att det till synes pågick ett djurplågeri mitt på köksgolvet och tyckte bara att jag skulle flytta mus+fälla till källartrappen, "så du slipper se den hålla på". Nog med detaljer om hur det går till i mordiska Emelies "House of horror". 

Summa summarum levde nog den stackars musen minst 45 minuter efter det att fällan hade slagit igen och täppt/krossat luftstrupe, magstrupe och Gud vet allt. Dom här musfällorna är krångliga att ladda, svåra att hantera och tydligen inte dom mest effektiva. Finns det inget enklare sätt? Och att inte djurrättsaktivisterna har reagerat på detta fjurplågeri. Finns det inget humanare sätt för möss att lämna jordelivet på? Eller heter det musanare sätt i det här fallet? Trots att jag har hittat muslortar på flera ställen, fått städa upp flertalet gånger och vissa gånger svurit långa ramsor över dom så förtjänar inte ens mössen en 45 minuter lång dödskamp.

Som jag hade sett fram emot den här helgen, den andra i advent. På lördagen hade jag tänkt att göra lite julgodis, renovera lite i "gammel"-köket eller "ful"-köket om man så vill, ut och springa i skogen någon gång under dygnets ljusa timmar och på kvällen var det tänkt att jag och min ena morbror som är på långväga besök från Jämtland skulle hälsa på min andra morbror i Vetlanda och bjudas på pulled pork till middag. På söndagen var planen att jag skulle åka upp till Linköping för att spela match med Karlskrona. "Åh, vilken toppen helg du måste ha haft", säger ni säkert, men nä. Det SKET sig totalt, det blev totalt BAKslag och helt enkelt en SKIThelg. Jag hoppas inte att jag behöver vidareutveckla vad jag hade för sysselsättning eller gå in på detaljer men det handlade varken om julbak, träning, målning eller match. Jag kan väl bara säga att anledningen till denna skithelg var antingen för högt intag av pepparkaksdeg eller att den besökande och högst givmilde morbror (numera känd som "Kräkan") delade med sig av något.

Hur bitter tror ni jag var när jag satt i lördags med min "middag" bestående av två skivor rostat bröd endast med smör och en halv tallrik yoghurt sittande framför Postkodmiljäner samtidigt som mina morbröder hade mini-släktmiddag och mina föäldrar var och åt julbord på Wallby Säteri, som för övrigt hade det bästa julbordet EVER, enligt mamma?

Men jag ska inte bara sitta här och klaga, det finns ju en massa positivt med den här helgen med. För det första kunde jag följa hela Vinterstudion båda dagarna med bland annat skidskytte från välbekanta Östersund. För det andra... öööhh... nä, nähä.

När det nu inte finns något mer positivt med min helg så lyfter jag fram och hyllar Sarah Sjöströms helg. Två världsrekord och två guld på mindre än en timme. Ingen fiaskohelg där inte! Grattis till gulden/rekorden, Sarah!

Det är märkligt det här med minnet, kanske har det med åldern att göra. Men oftast är det så att man nästan kan rabbla upp hela laguppställningen som vann OS-guldet i hockey -94 eller till exempel att Johan Tornberg gjorde det avgörande målet i den första av två matcher mot Finland i VM-finalen -98. Men hur är det med närminnet egentligen? Man sitter där och kliar sig i huvudet funderande på Sotji-OS om det var så att Sverige kom tvåa i OS-hockeyn för herrar, hur gick det i curlingen, hur många medaljer skramlade Sverige ihop och vilka var det som tog dom? Trots att man var totalt upp i hejsan och hade gåshud över HELA kroppen när det svenska skidstafettlaget genomförde bragdloppet har det varit som bortblåst. Tills igår när Svenska Dagbladet tillkännagav bragdmedaljörerna och man fick återigen se den mest gåshudsframKALLAnde delen av loppet.

http://viralt.aftonbladet.se/upplev-kallas-bragdspurt-igen/ 

Jag kan inte förstå hur något sånt här kan försvinna ur minnet. Kalla som är tio sekunder efter ettan och tvåan, nej nu är hon nio sekunder efter. Medan tyskan och finskan ser ut två glada skidmotionärer som är ute på en lugn söndagstur äter sig Charlotte Kalla närmare likt en ettrig terrier. Med bara 800 meter kvar av loppet är hon nästan fyra sekunder efter. Kommer hon att hinna komma ikapp? Kan vi verkligen få det första kvinnliga stafettguldet sedan 1960? Vid det här laget var väl alla tv-tittares naglar sönderbitna ner till knogarna och pulsen på oss alla var nog om möjligt ännu högre än Kallas. Och sista kurvan, jag säger bara sista kurvan! Som ljuv musik och på upploppet bara defilerade hon i mål.

Sedan kan man säkert diskutera, gnata, tjata och älta om hon inte skulle ha fått Bragdguldet själv, men jag vet inte. Hade hon kunnat ta ett stafettguld i Sotji helt på egen hand? Laglogiken säger att om inte dom tre första åkarna i svenska laget gjort det dom gjorde hade Kalla inte gjort det hon gjorde. Om man dessutom inte har tagit OS-guld på den distansen sedan 1960 så är det väl rätt så bra gjort av det svenska LAGET?

Ett stort grattis till dom svenska längddamerna och tack för underhållningen! Bragdloppet skulle man kunna sitta och se om och om igen. Med facit i hand kanske det är precis vad som behövs så inte det där minnet ska svika mig igen.

Det verkar som att jag i vissa delar av Hockey-Sveriges kretsar är mer känd som vildsvinskvinnan än som Emelie, damkommittén Småland. Så här kommer den senaste vildsvinsuppdateringen. Det har varit rätt så lugnt i min trädgård ett tag eftersom svinen har emigrerat till andra sidan vägen där dom bearbetat grannens hästhage. För några veckor sedan attackerades mammas Skoda av en galt och grannens bil var i närkontakt med ett svin nu i veckan. Båda grisarna lämnade jordelivet. Och jag kan väl säga att jag blev rätt så (skade)glad när jag fick höra detta av eftersöksjägarna och dessutom fick se deras utförda dagsverk. Kan säga att jag nästan lite smått hånade den påkörda, skjutna och totalt stendöde grisen när den låg där. Det skulle jag inte ha gjort, för som ni vet: Synden straffar sig själv och goes around comes around. Grisens hela familj samlades för att hämnas och har således gjort en stor krater och två lite mindre 20 meter från mitt hus. Jag är så trött på dom här marodörerna nu att jag vill dela ut några kängor. Med broddar:

1. Politikerna på riksplanet som sitter och ältar vargfrågan hit och vargfrågan dit. Ni verkar ändå inte kunna lösa den! Ni kanske skulle rikta blickarna utanför Gamla stan och Stureplan och inse att det är ett stort problem med vildsvinen. Ca en tredjedel av hushållen i byarna runt om mig har blivit drabbade och vägkanterna är helt uppbökade. Man är väl kanske inte jättesugen på att varken gå eller köra på länsväg 976 längre. Så slipsnissarna får gärna kavla upp ärmarna och ta ett samlat grepp om det här tillsammans med berörda myndigheter.

2. Kommunerna som erbjuder hjälp av en kommunal jägare... Om man bor i en tätort. Är inte det diskriminering av oss röd-nackar så säg. Det finns faktiskt lantisar som inte har tillgång till bössa och jägarexamen, men vi bidrar med pengar till kommunkassan, så varför får inte vi hjälp? 

3. Försäkringsbolagen som ska hjälpa husägare vid allt möjligt som brand, skadedjur, inbrott och stormskador om dom nu inte snirklar sig ifrån det tack vare någon finstilt liten formulering som vanligt. Tur att man har kontakter i den undre världen (det vill säga grävbranschen) så det inte kostar skjortan att återställa efter marodörernas fula trynen.

4. Alla ni som, när jag nämner problemen jag har, säger "ja, men jag kan fixa det!". Så vad väntar ni på? Det är ju inte direkt så att jag har hemlig adress och det är inte heller svårt att hitta till Baggatorp. Kör mellan Åseda och Lindshammar tills det kommer ett rött hus nära vägen med bök-spår och Ta-da! Ni är framme. Jag lovar att om jag ser någon som sitter på altanen med en bössa så kommer jag att bjuda på en kopp kaffe och en liten kaka. En större kaka kan det också bli men det blir först när uppdraget är slutfört eller när objekt är eliminerat som dom säger i gangster-filmerna!

När nästa gris tas av daga ska jag nog hålla nere lite med skadeglädjen och utåt sätt kanske bara rycka lite på axlarna så som Frank "The Fixer" Tagliano iskallt gör, så inte det sviniga kriget trappas upp.