Jag älskar sport. Jag älskar spänningen när två lag gör upp, älskar glädjen som följer en vinst lika mycket som jag hatar besvikelsen som följer en förlust. I SM-kvartsfinalen i hockey spelade mitt favoritlag sedan flera år, Luleå, mot ett lag som jag känner en viss hatkärlek gentemot på grund av vissa (trevliga och) mindre trevliga erfarenheter av, Växjö Lakers. Ni vet säkert vad resultatet blev. Besvikelsen var enorm och i flera dagar efter sjätte matchen var jag förbannad, ledsen och arg. Trots denna ilska över att Luleå hade förlorat känner jag inget hat gentemot Lakers-supportrar och det finns inte på kartan att jag skulle vilja slå någon i huvudet bara för att denne bär Lakers färger. Även om jag kan vara väldigt involverad och passionerad när det gäller sport får jag ständigt påminna mig om att sport bara är en lek. Det är inte blodigt allvar.

Tyvärr blev fotbollen just blodigt allvar i samband med premiären av Allsvenskan 2014. en uppklädd man på väg till match blir nerslagen. Finns det verkligen människor som önskar livet ur någon annan bara för att den personen har andra färger på tröjan, ett annat märke på bröstet? Och är det bara inom sporten eller skulle en person med DSV-tröja kunna tänka sig att bruka våld mot en person med DHL-tröja? En mer sannolik förklaring är att det finns, ursäkta uttrycket, rötägg som gömmer sig bakom en fotbollslogotype för att kunna bete sig som svin.

Inte nog med att dödsmisshandeln var en tragisk händelse, jag blev riktigt förbannad när jag såg tv-bilderna från matchen när Djurgården-supportrar tar sig in på planen och matchen får brytas. Tror ni verkligen att er avlidne kamrat hade velat att det skulle ske?

Nu när jag har retat upp alla Djurgårds-supportrar får jag väl avsluta inlägget med att hylla en Djurgårdare. Tommy Söderström, hockeymålvakt i bl.a Djurgården, vann sista deltävlingen och är klar för final i Mästarnas Mästare. Och kom inte till mig och säg att hockeymålvakter är lata och otränade. :-)

Den här veckan innebär säsongen 13-14:s sista träningsvecka för min del och det är inte utan att man kan dra jämförelser mellan veckans känslor och upploppet av ett travlopp. På något vis är det som att kroppen har aningar om att det snart är semester; övningar som jag tidigare under säsongen inte får träningsvärk av har jag dom här senaste veckorna haft ont av. Jag får lättare träningsvärk och den håller i sig längre. Kroppen är nog som en travhäst på upploppet där det finns exempel på hästar som släpper förbi dom andra och egentligen bara vill bryta loppet. För att inte berörda krakar ska känna sig träffade säger jag bara Momarken avdelning 6. Hästen kanske inte alls vill springa runt på en bana utan bara stå i en box, äta sitt hö med täcke på sig och bli ompysslad av en nynnande skötare. Det var kroppen, knoppen däremot kan liknas vid kusken med piskan i högsta hugg. "Spring, ta dig i mål, fuska inte, avsluta på bästa möjliga sätt!".

När nu 3 veckors träningsfritt närmar sig med stormsteg jublar kroppen; ta det lugnt och skönt, äta gott och vilan från träning är som att bli ompysslad. När knoppen hör talas om tre veckors träningsfritt åker piskan fram; "det betyder att du har dryga 9 timmar extra per vecka som ska läggas på renoveringen".

När vi ändå är inne på temat med travhästar kan jag inte undgå att nämna helgens travupplevelse. Utan att avslöja hur det gick för oss med vårt spelande tycker jag att det är fruktansvärt upphaussat med vinnarna och ATG öser pengar över dom som lyckas pricka in ettorna i loppen. Men vadå, det är väl exakt lika svårt att pricka in den som kommer tvåa i både DD1 och DD2?

Den gångna helgen var den första helgen på väldigt länge som jag inte hade någonting alls inbokat i kalendern. Slappa och zappa i soffan eller sitta ute i en solstol och läsa en god bok. Nja, inte när man är nybliven husägare. Jag fick redan innan köksprojektet drog igång lite onda aningar att det har gått lite tvärs över eller vad sägs om 30+ halv-islagna spikar i en snedgarderob eller varför inte en golvlist i taket? När vi nu i helgen har slitit bort alla skåp i hörnet där diskbänk och spis är fick vi några mer eller mindre trevliga överraskningar. Sockeln är fastsatt i en regel som i sin tur är spikad (!) i betonggolvet. Köksfläkten var inte fastmonterad utan bara fastkilad mellan två skåp. Skåpen var ihopsatta med tre spikar som var krökta på andra sidan. Och allting var spikat - i golv, i tak, i vägg. Hade dom som gjorde köket för fyrtiotalet år sedan en skruv lös som inte insåg vilken utomordentligt bra uppfinning skruven är eller ville dom slå spiken i kistan med inställningen att det här fina senapsgula köket med skåp i alla möjliga olika storlekar ska sitta till jordens undergång.

När det var som mest motigt igår ville en del av mig bara sätta mig demonstrativt på golvet och vråla: kosta vad det kosta vill, jag plockar in hantverkare för att få det gjort! Då vaknar Envisa Emelie som bestämt säger: har du sagt att du ska göra någonting, så slutför du det. Och när det var som mest motigt tog vi paus från "eländet" för att tröstäta lite våfflor så här inför Våffeldagen. Idag är jag redo för nya utmaningar. Dags att slå spiken i kistan!

I tisdagskväll kunde jag äntligen ställa in matvaror i mitt skafferi och nu när etapp 1 och 2 av 4 möjliga av den lilla köksrenoveringen är klar gick jag hela gårdagen och trånade efter att få sätta tänderna i, eller rättare sagt kofoten i, dom där 70-talsskåpen med senapsgula luckor som än så länge belamrar etapp 3 och 4. Helst skulle jag bara vilja skita fullständigt i jobb, träning och mat för att bara vara hemma och kötta, MEN... Igår var det ju även damernas SM-final i hockey som vår kära statliga television behagade visa på SVT24. Jag vill riva kök men jag borde nog som fantast, rebell m.m av damhockey bänka mig framför tv:n för att se flera av mina gamla lagkamrater och även adepter.

Eller var det tvärtom? Jag borde vara hemma i "Baggis" och renovera köket så jag blir färdig någon gång men jag ville bara ta en slappardag och päsa i soffan framför hockeyunderhållning på hög nivå?

Det blev soffan för min del igår och trots att besvikelsen från ett övergivet kök slog mot mig när jag kom hemtussande vid halv elva-tiden ångrar jag inte en sekund att jag slog på SVT24. Vilken match - den hade allt! Dramatik, känslor, spänning, underhållning och den, hittills, bästa inramningen.

Äh, vi kör ris och ros idag:

Dagens ris går till Sveriges Television. När det var dryga FEM minuter kvar av matchen och det är oliiiiiidligt spännande med likaläge byts bildrutan till en överdrivet klämkäck Richard Olsson som presenterar deltagarna i en REPRIS av Vem vet mest. Först och främst, vem avsatte bara två timmar för en SM-final i hockey? Hur många gånger har en match, TV-puckshögen, segerintervjuer och prisutdelningen fått plats på mindre än två timmar? För det andra: Om nu SVT hade fått rättigheterna till vinter-OS skulle då tittarna tvingas titta på nästan två minuter av Vem vet mest när det är upplopp av en spännande OS-match?

Idag blir det två olika rosor. Den första till domarinsatsen och den andra till publiksiffran. 3449 st. Smaka på det! Det smakar som nybakade scones i ett nyrenoverat kök!

Det känns som det var månader sen som jag klädde upp mig och så var det ju äntligen dags för fest i lördags. Då slog jag på stort; sminket, snygga kläder och som pricken över i - högklackade stövlar. Jag hade jättetrevligt på festen men det är nog som ordspråket säger: Är huvudet dumt får kroppen lida. När jag strax innan ett kom hem och tog av mig snyggstövlarna så såg halluxen sin chans att protestera högt. En svidande smärta på utsidan av stortån och den närliggande leden.

Dagen efter började solen så smått titta fram och det stog löpning i träningsplaneringen. Det hade kunnat vara en perfekt dag för att snöra på sig skorna och springa en runda i skogen. Tänkte jag... Halluxen var av en annan åsikt, så vi fick göra en kompromiss. Jag fick träna och halluxen slapp plåga sig igenom en löprunda. Med andra ord satte jag mig demonstrativt och med bitter min på motionscykeln. Som tur var hinner man ju tänka rätt så mycket när man sitter och cyklar och jag kom fram till en sak. Behandlar jag min kärringtå illa så behandlar kärringtån mig illa. Efter cyklandet satte jag mig med min "rehab-kula" och masserade undersidan av foten och det har jag lovat mig själv att jag ska göra oftare. För Halluxen tackade mig efter passet genom att inte smärta så förbannat. Det låter som det perfekta nyårslöftet och så får det bli - bara något försenat.

Igår läste jag att LHC:s tränare Roger Melin var rasande över efterspelet av tacklingen på Sebastian Karlsson. Det kom inte in några sjukvårdare på isen utan LHC var "tvingade" att själva leda ut den blodiga forwarden. Jag är också rasande över den här situationen men av helt andra orsaker. För det första när en spelare i en av Sveriges största föreningar tacklas medvetslös och blodig kommer det inte två tomtar med en handduk och jag ser inte minsta skymt av några plasthandskar. Vad jag ser på tv-bilderna gör inte LHC:s "sjukvårdare" några tecken till huvuddomarna att sjukvårdare ska tillkallas utan dom gör swedish-style av skadehantering - samla ihop eventuella lösa kroppsdelar och få bort den skadade spelaren från isen fort som f-n!

För att inte den här situationen skulle bli en skandal följer här den idealiska hanteringen:

Det lag som drabbas av en skada skickar in en kunnig person med minst en plasthandske på sig, blodstoppare och en liten Första hjälpen väska. När denna kunnige person inser att sjukvårdare och bår behövs ska huvuddomaren uppmärksammas på detta och i sin tur tillkalla dessa. Det är den första personen som kommer fram till den skadade som är "charge person" och det är hans ansvar och skyldighet att tillkalla bår om så behövs.

Frågan är om det bara är MoDos/Örnsköldsviks sjukvård som herr Melin tycker är pinsam eller om det egentligen är att en storförening avlönar personal som varken har rätt utrustning eller hanterar situationen rätt?

Jag tänkte att dagens inlägg skulle bli kort. Jamtland, Jamtland, jämt och ständut! Men jag får nog förklara mig lite. Varför en sån skanderande ramsa och varför skulle någon som aldrig bott i Jämtland skriva ramsan? Det är ju så här att idag, 12:e mars, är det Jämtlands nationaldag och det måste uppmärksammas - precis som jag kommer uppmärksamma årets två andra nationaldagar; Sveriges den 6:e juni och Canadas den 1:a juli. Nu kanske några tänker att jag bara ska fira Sveriges nationaldag. "Emelie, du är ju varken kanadensiska eller jämtlänning". Där kan jag till viss del hålla med; jag har varken kanadensiskt pass och jag har aldrig bott i Jämtland längre än en månad sammanhängande. Men nationalitet handlar inte bara om vad det står i papprena. Nationalitet handlar om vad man känner i hjärtat.

I hjärtat är jag svenska, kanadensiska och jämtlänning och därför firar jag tre nationaldagar. Jag är boende i Jämtland endast ca 2 av årets 52 veckor men ändå har jag väldigt starka band till detta landskap. Det finns ofta i mina tankar; allt från kolbullar på Jamtli, Krogstråket i juli, en porlande fjällbäck på väg till Pyramiderna, Plankstek på Loftet, Arnljot på Frösön. Listan kan fortsätta hur länge som helst, men som sagt dagens inlägg skulle bli kort. Jamtland, Jamtland, jämt och ständut!

För er som inte har fått se detta vackra landskap med egna ögon finns en video med ögongodis och vår nationalsång

https://www.youtube.com/watch?v=Ec7-fkiyNdo

Var det någon som uppmärksammade Kvinnodagen i lördags? Jo, visst uppmärksammades det. Miljöpartiet vill göra den 8:e mars till en röd dag. Urfeministen Gudrun Schyman debatterade i TV mot en borgerlig förespråkare; båda två var rörande överens om att det ska vara lika lön för lika arbete men kom inte mycket längre än så när dom oense började gnabbas om hur vi ska komma dit. Jag håller fullständigt med om att lika lön för lika arbete ska vara en självklarhet men det är nog inte där vi ska börja, det finns ett större problem. Och dessutom varför ska det vara en helgdag? En helgdag är ju till för att fira någonting. Vad ska vi fira? Att jämställdhetsarbetet har kommit så långt? Jag tycker inte att vi har kommit tillräckligt långt. Det är ofta samma visa när man öppnar tidningen. Sex stycken killar blir friade från våldtäkt för att hon var inte i ett hjälplöst tillstånd; skadeståndet för den kille som smygfilmade sin flickvän när dom var igång i sänghalmen sänktes och det rejält; det klassas inte som våldtäkt för hon var för berusad eller så klassas det inte som våldtäkt för hon inte var tillräckligt berusad.

Ska Kvinnodagen verkligen vara en helgdag och ska det talas om lika lön för lika arbete när det ser ut som det gör? När det finns män som ser på kvinnor som avelston, som horor, som sexualobjekt, som köp-och-sälj objekt, som en köksassistens, som en slagpåse eller helt enkelt som en mindre intellektuell varelse.

Det är först när alla män ser på alla kvinnor som en jämlik varelse som vi skulle kunna fira Kvinnodagen. Å andra sidan behövs inte den dagen när det inträffar. Vi måste ändra attityden gentemot och höja respekten för kvinnor innan vi kan börja höja lönerna.