Jag har i snart ett år haft ett ledamotsuppdrag i Åseda Hockey men tyvärr kan jag ju inte direkt säga att jag har sett många A-lagsmatcher i ishallen den här vintern och jag kan inte direkt säga att det känns bra att jag inte varit där. Detta samvete har gnagt inombords varje gång jag har öppnat tidningen med matchrapporter från Åsedas kämpande i tvåan. Detta samvete har ofta bannat mig och sagt: du är ingen bra styrelseledamot om du aldrig visar dig på A-lagets matcher! Då har jag oftast pekat med skruvmejseln och svarat samvetet att jag i alla fall har ett beboeligt hus med nya fina tapeter i dom flesta rum. Helt fel prioritering enligt samvetet.

Så, tidigare än man kan ana, var grundserien slut och Åseda-killarna skulle börja kvalserien för att hålla sig kvar i tvåan. Har jag inte pallrat mig ner till hallen under hela säsongen så måste jag väl i alla fall dit nu i kvalet när spelarna behöver stödet mer än någonsin och som ett brev på posten kom en tisdagsmatch; toppmöte hemma mot Gislaved. Samvetet gjorde vågen när jag gick från gymmet ner till ishallen och jag gjorde vågen inombords när jag fick se Åsedas prestation. Vilken match "småpojkarna" bjöd på! Det dom visade igår var att dom absolut hör hemma i Division 2.

Förhoppningsvis är det mesta som har med renovering att göra färdigt till nästa säsong, så det är lite lugnare på det planet så jag slipper ha den här diskussionen med samvetet igen. I oktober när Division 2 startar igen vill jag pallra mig ner till hallen i Åseda lite oftare än vad jag gjort i år.

Flera i min närhet vet att jag hatar att förlora och flera vet även att jag hatar ännu mer att förlora mot vissa lag. Oftast finns det ingen som helst anledning, men en förlust får inte inträffa. Med Lakers damlag var det HV71 och med Dalhousie var det StFX som innebar "måste-match".

Igår spelade vi den sista matchen för säsongen och för mig har det alltid varit lite sorgligt och en tomhet efter sista matchen. När det dessutom var en "måste-match" (hade vi vunnit den matchen hade vi kanske kommit etta i den obetydliga fortsättningsserien) och när vi dessutom tappar en ledning var jag mer än skapligt bitter efteråt. Flera känner nog igen sig: dra ner mössan längre än normalt, sitta hela bussresan hem och sura med armarna demonstrativt i kors och fräsa likt Lasse Kongo om det är någon som skulle våga sig på att tilltala en.

Idag när jag har fått lite distans till gårdagens fadäs har jag insett att faktiskt 50% av alla hockeylag runt om i världen kommer att avsluta sina säsonger med en förlust så vi är inte ensamma. Jag har också insett att även om jag dragit på mig en matchtröja för sista gången för säsongen 2013/2014 är det ändå väldigt mycket hockey kvar den här säsongen. Slutspurten av både Elitserien och Allsvenskan, Kval till Elistserien och Allsvenskan, SM-slutspel för både herrar och damer, finalspelet av Stålbucklan, kval till Div. 2 där Åseda krigar för att hålla sig kvar. Listan kan fortsätta hur länge som helst och jag har säkert glömt något viktigt hockeyevenemang.

Lite av förklaringen till att jag längre inte är en folkilsk, bitter och ledsen Lasse Kongo är att jag igår kväll fick bästa möjliga tröst. Först av Birgitta GW o co i SNN News, tätt följt av Johnny-boy i Lillyhammer. Igår var det slut på det roliga men allt roligt är inte slut i och med det!