Envis, inåtvänd, svår att visa känslor och ibland lite tystlåten. När man beskriver en person med dom här orden får dom oftast en negativ klang, men när man använder dom här orden för att beskriva min bror blir orden bara charmiga. Jag har aldrig sagt till honom hur mycket jag beundrar honom, som bror och som människa och det har jag dåligt samvete för. Jag beundrar honom för hans drivkraft; hur han orkar jobba så mycket som han gör. Jag beundrar honom för hans handligskraft; hur han kan fatta ett beslut en sekund. Han har nog inte samma problem som jag att jag kan gå och fundera en hel dag om jag ska ta ost eller skinka på frukostmackan under morgondagen. Jag beundrar hans kunnande och förmåga att framföra vilket fordon som helst och eftersom jag är yrkesskadad kinesiolog; jag beundrar hans underarmar! :-)

Det här kanske jag skulle säga till honom när vi firar hans 30-årsdag men eftersom han kan ha lite svårt med det här känslosamma planet kommer han antagligen bara muttra någonting eller börja prata om någonting annat. Det vet ni som känner Daniel hur han kan muttra eller låtsas som ingenting och det är faktiskt en sak till som jag beundrar hos honom!

I alla fall lyfter jag på hatten idag för min älskade bror och hoppas att han får en trevlig födelsedag på semestern nere i Polen tillsammans med frugan och bästa vännerna!

Nu ska jag berätta historien om en (nästan) helt vanlig tjej, fast hur vanligt är det att man inom loppet av drygt två år byta adress sex gånger? Under de senaste somrarna har hon jobbat i familjeföretaget och har i det haft en väldigt stor trygghet. Hon har trivts bra med arbetsuppgifterna och de övriga i företaget har uppskattat henne och det hon gör för företaget. Hon har inte behövt stressa i jobbet förutom någon gång ibland när scannern är lite tjurig vid inmatning av fraktsedlar. Hon har kunnat bestämma sina arbetstider helt själv och kunnat anpassa dom till träningen som är så viktig för henne. Om hon ska träna mer någon dag eller ska iväg på någon träning någon annanstans har hon kunnat sluta tidigare för att kunna ta igen den arbetstiden någon annan dag när det är lugnare på träningsfronten.

Men, likt flyttfåglarna, när sommaren övergår till höst har hon känt sig tvungen att fara någon annanstans där förusättningarna är bättre för det hon värderar så högt här i livet. Nu jobbar hon på ett jobb där hon stressar hela tiden förutom på rasterna då hon bara får höra klagan från andra anställda om hur jobbigt jobbet är eller där dom spekulerar när det ska sägas upp folk och hur många. Eftersom hon är inhyrd från ett bemanningsföretag ser dom fast anställda ner på henne och hon får ingen uppskattning för det jobb hon gör. Hon pendlar cirka en och en halv timme till detta jobb och hon har absolut ingenting att säga till om vad gäller arbetstider. Nu kanske ni undrar varför en människa lämnar tryggheten i femiljeföretaget för ett sånt "skitjobb"? Svaret består av fem ord. Jag gör det For love of the game! Jag älskar att spela hockey, att känna känslan av att vara en del av ett helt underbart gäng tjejer som alla gör uppoffringar och strävar mot ett gemensamt mål och jag älskar känslan av att sträcka upp armarna i luften efter en vinst på straffar och bli omfamnad av lagkompisarna! Det är därför jag gör som jag gör nu; känslorna som jag får uppleva på isen är så viktiga för mig och dom slår ut dom negativa känslor jag upplever i arbetslivet.

Sitter och kollar i kalendern för dom kommande veckorna och jag kan bara konstatera att det är väldigt mycket inplanerat. Den här helgen har jag varken haft någon match eller någonting inplanerat utan jag har bara varit hemma i Eskilstuna och fyllt helgen med träningar och stök i lägenheten. Nästa gång en sån helg inträffar, alltså när jag är i Eskilstuna, utan någon match och utan någonting inplanerat är i början av februari. Då kan man undra sig vad det är som ligger framför mig och det börjar nästa helg med en resa till Jönköping då jag har blivit medbjuden på någonting med Smålands hockeyförbund, helgen efter det kommer hela tjocka släkten för den årliga julgröten med skinkstutar och besök på julmarknaden och sedan säger det bara swisch så är det jul och då är det dags för mig att åka hem till Småland. I januari kommer matcherna igång igen och det står bland annat camp och tränarutbildning i kalendern. Första helgen i februari blir det en Stockholmsweekend med Jerkas Farewell Show. Helgen efter det är helt tom - än så länge...

Eftersom jag är en så upptagen kvinna i mina bästa år så är det ju bra att jag bemästrar det här som kallas för multitasking. Idag visade jag prov på det än en gång då jag var ute på en löparrunda och samtidigt kollade potentiella objekt till ett stundande bilköp. Sprang mot Torshälla och mötte en svart BMW - nej! En mesgul Volvo combi - nej! En grå VW Golf kommer körande - helt klart en kandidat! Likaså en vinröd Skoda - helt klart en kandidat!

Ikväll ska jag packa i ordning inför morgondagen, laga mat och ordna några matlådor till veckan som kommer, kolla på tv och äta middag. Kommer jag göra en sak i taget? Tror inte det, kommer försöka ta multitaskingen till en helt ny nivå för det är ju mycket nu...

Vill börja med Zlatans cykelspark mot England nu i veckan; hur gjorde han?! Det borde vara en fysisk omöjlighet att göra det som han gjorde. Hoppas han tystade alla kritiker som inser att han inte är förtjänt av en sjunde Guldboll.

När vi ändå är inne i fotbollens värld kan vi fortsätta med fotbollstermer. Det är nämligen så att jag "firar" halvtid inom två områden. Idag när jag stämplade ut från Svanströms fullbordade jag min tolfte arbetsvecka som anställd på Arenapersonal och nu har jag bara tolv veckor kvar av mitt kontrakt där. I onsdags spelade vi hemmamatch mot Tumba och det betyder att vi nu har mött alla lag i serien en gång och vi är alltså halvvägs i grundserien för Division 1 Öst.

Utan att avslöja för mycket så hoppas jag på en lång stopptid inom det ena området men kanske inte inom det andra. Nu tycker jag att det är dags att lägga av med fotbollssnacket och gå in på något där jag känner mig lte mer hemma; nämligen hockey så klart! Sitter och "kollar" när Åseda möter Lenhovda på bortaplan i ProfilGruppen Hallen. Har ett lag någonsin känt sig så ovälkommen på hemmais som ikväll? I alla fall hoppas jag verkligen att nollan i förlustkolumnen står sig efters dagens derbybatalj!

Den här helgen blev så bra som jag trodde; det blev en tredje succéhelg på raken!

Jag kan börja med att vi inte var ensamma på Ullared, men vad gör väl det när man hittar TRE jackor, eller förresten var det väl bara två jackor och om det verkligen var tre stycken så klarnar det hela på Julafton... ;-) Som vanligt när vi varit på Ullared stannade vi till i Norremark för att köpa revbensspjäll och potatismos, för vem orkar väl stålla sig att laga middag efter en sån här heldag?

På söndagen fick pappa frukost på sängen och två country-skivor. Jag och mamma gick ut för en promenad där vi pratade om allt möjligt. Efter det åkte vi på "husvisning" i Tossegärde utanför Ramkvilla för att titta på ett jättefint hus som är till salu. Medan mamma lagade sin underbart goda mat satte jag mig på cykeln för att köra mina underbart goda 70/20-intervaller. I tid till middagen var jag, mamma, pappa och Dexter med tratten; även kallad "fåntratten"... Efter middagen åt vi mammas goda gräddtårta och kollade på Änglagård för att spinna vidare på det här med hus. Jag kan bara säga vilken bra film det är och Sven Wollter; vilken skådespelare!

Efter två helt fantastiska helgen på raken sitter jag och funderar om jag kan få en tredje helg som bara är så bra. Det började för två veckor sen när mamma kom upp på fredagskvällen och vi tog med oss kebab hem till Vårvägen och hade fredagsmys i soffan framför tv:n. På lördagen var vi uppe med tuppen för att jag skulle få träna med mina "gamla gubbar" i veteranerna. Efter det passet gick vi ut på promenad och pratade om allt mellan himmel och jord. Tillbaka till hallen var det bara att packa i grejorna i bilen och bege sig till Västerås för träning med laget. Passet genomfördes på Solskensrinken... Förlåt, Månskensrinken med ett trasigt kylaggregat. Efter det speciella passet begav vi oss till IKEA för att luncha och hör och häpna, Emelie tog något annat än köttbullar på IKEA! Ett trendbrott med spätta! Mätta och belåtna strosade vi på Erikslund och provade bland annat glasögon och nej, allting pryder inte en skönhet... Jag gick in på Citygross för att leta efter höstpynt men kom ut därifrån med årets första tomte. På kvällen kollade vi på nya Bondfilmen och Agent 007 håller sig verkligen i form! På söndagen överraskade jag mamma med en frukostbuffé som födelsedagspresent på Sundbyholms Slott (oh,vad gott!) och efter det gick vi iväg till Sigurdsristningen i strälande solsken och skrakande färger på träden! Livskvalité kallas sånt för tror jag. På söndagen hann vi även med ett litet besök på Tuna Park för lite shopping. Som grädde på moset eller rosen på princesstårtan avslutades helgen med en hållennolla i seriematchen.

Förra helgen var lika bra; lördagen började med fyra timmars träning; två på is och två i gymmet, innan jag och mina föräldrar åkte iväg till Sundbyholms travbana för V75-tävlingar med Breeder's Crown. Pappa blev den stora vinnaren när han satsade på Mr. Vida på plats som kom tvåa i sitt lopp. Det var på mammas inrådan eftersom Lakers ledare Anders Öhman borde kunna kallas för just Mr. Vida. Trots att mamma också gick plus den här dagen beslöt vi att det var pappa som fick bjuda på middag. Valet av restaurang blev Restaurang Tingsgården i gamla staden och vilken mat vi bjöds på! Det stället kan rekommenderas! På söndagen upprepade vi succén med frukostbuffé på slottet med lite promenad för att smälta all den goda maten. Vidare in till stan för lite strosande i affären innan vi åt lunch på Ming Palace. Kyckling med jordnötssås var helt utsökt och det bästa av allt för en smålänning; jag fick med mig flera portioner hem!. På vägen hem gick vi in i Klosters kyrka och tände ett varsitt ljus för faster Maj-Louise. Vi grät, höll om varandra och lovade att ta hand om varandra. Väl hemma på Vårvägen åt vi princesstårta innan jag vinkade av mamma och pappa och cyklade iväg till hallen för en ny match.

Frågan är om den här helgen kan bli lika bra? Det ser lovande ut när jag sitter här i lastbilen på väg hem till Småland efter ett telefonsamtal med en trevlig nyhet, ett stundande Ullaredsbesök imorgon och Fars Dag på söndag med mammas supergoda gräddtårta!

Så var det återigen dags för födelsedag. Med tanke på hur kroppen känns idag efter armpasset från gårdagen och hur sugen höften inte verkade vara på att cykla i en timme så kan man undra om jag fyller 27 eller 87 år idag... Nog om det, idag när jag gick på jobbet och plockade varor funderade jag mycket om det stundande, 27:e året för mig och jag kommer inom den närmaste framtiden här på bloggen att lägga upp en lista på planerna som jag har för det kommande året. För er som känner mig vet att jag är en planerande människa och att jag är den okrönta drottningen av "att-göra-listor". Jag har en att-göra-lista för den här veckan på saker jag måste göra innan jag åker hem på fredag och en annan lista som ligger framme här på skrivbordet är en inköpslista till Ullaredsbesöket på lördag. En lista som jag för övrigt är väldigt nöjd med; eller det är nog bäst eftersom pappret är fulltecknat. Emelies att-göra-lista för det 27:e året kommer att komma inom kort och vad passar väl bättre så här i Halloween-tider med att jag avslutar med det skräckinjagande "To be continued..."

Igår var jag och mina föräldrar och såg på Breeder's Crown finalerna och V75 på Sunbyholms travbana. Man kan inte sluta förundras vilken stor apparat det är att ett dussintal hästar med en människa bakom i vagn springer runt på en bana; en fullbokad stor restaurang, sponsorföretag som visar upp sig, ett otal luckor där ett otal människor satsar otal massa pengar i hopp om att bli miljonärer och ett otal ölflaskor för dom som inte egentligen är så intresserade av hästar som springer eller för att dränka sorger efter att ha spelat upp alla pengar.

Förutom att förundras av detta blev jag också förundrad av träningsläran, anatomin, biomekaniken och prestationspsykologin som spelar en stor roll på en travbana. När jag stog precis vid banan och analyserade som mest insåg jag att; ja, jag är yrkesskadad. Men det är så otroligt instressant att tänka att en travhäst, precis som en elitidrottsman, behöver ett optimalt träningsupplägg med rätt mängd träning kontra vila och hur länge är den optimala längden på uppvärmningen för att hästen ska kunna slå banrekord? Travhästarnas kroppsbyggnad är också en viktig faktor, igen, precis som det är inom idrottsvärlden för oss människor. Jag skulle aldrig kunna bli en framgångsrik sprinter likväl som Usain Bolt antagligen inte skulle kunna bli en NHL-mälvakt. Man kan även fundera på hur mycket kuskens vikt spelar in på ekipagets toppfart. Det kanske inte spelar så stor roll eftersom det inte är samma vikthets som det är för jockeys inom galoppsporten. Men varför ska dom väga så lite som möjligt när kuskarna inte behöver det; hästen ska ju i båda sporterna ta runt människan på banan? Jag förundrades av biomekaniken som hästarna visade upp. Vad är det för tryck när hästen sätter ner framhoven och skjuter ifrån; det var så påtagligt att det handlade om väldigt mycket; det var nästan så det vibrerade i marken när man stod bredvid banan och dom susade förbi! Även psykologin måste vara en viktig del inom denna sporten och en häst måste ju också kunna ha en sån där dag då ingenting stämmer men dom måste också kunna ha en sån där dag när allt stämmer, när man är "i zonen". Hur gör man när det inte stämmer? Med idrottsmän sätter man sig ner och andas djupa andetag och tänker på andningen.

Det är bara att konstatera att det handlar om så mycket mer än statistiken som står i Sportbladet och om hästarna har skor fram för att vinna storkovan. Men jag kan bara säga att man behöver inte vinna storkovan för att få en intressant och trevlig upplevelse på travet!