Det finns två saker jag hatar mer än någonting annat; Ormar och höjder. Jag kan väl säga att valet av hus var lite otaktiskt med facit i hand. Ett jättestort hus som ligger i en slänt med en gräsmatta som i ca fem års tid haft meterhögt gräs - med andra ord en tillflyktsort för dom där små krypen. Så jag kan väl säga att den mysiga helgen hemma i Baggatorp blev en ordentlig prövning för mig.

Den första dagen och även prövningen under helgen innebar lite målande och lite trädgårdsarbete. Bland annat skulle jag ner till "bryggstugan" för att hämta en kruka till en, av mina få, trädgårdsblommor. Med krukan i handen stänger jag dörren efter mig och börjar gå upp mot huset. Då hör jag plötsligt någonting i gräset någon decimeter snett bakom mig. Jag vänder mig om och hinner se en svart svans ringla ner i diket. Antingen var det en väldigt stor ödla (som jag inte har några som helst problem med) eller så var det... Just det, en orm. Trädgårdsarbetet kom av sig i och med det. Min iver att plocka hallon, klippa gräs och rensa i det som ska bli trädgårdslandet, försvann lika snabbt som den förmodade ormen. Istället trivdes jag väldigt bra med att stå på altanen någon meter över marken och måla lite vid fönstret. Under helgen såg mamma för övrigt en till förtjusande varelse. Denna gången precis vid husknuten. "Var tog den vägen?!" Frågade jag med panik i rösten. "Äh, den försvann under huset". I och med det drog jag slutsatsen att det kommer se ut som den här cellen "Ormgropen" på Fångarna på fortet nästa gång jag går ner i källaren.

Den andra dagen och den andra prövningen var det dags för igår. Dom flesta hus från 20-30 talet har ett utbygge mitt på långsidan på övervåningen där det sitter ett fönster. På sidan av det är utbygget är det fyra-fem brädbitar som ibland måste målas. Där har vi kruxet. Och eftersom jag är så lång och reslig fick jag följa med mamma upp i skyliften för att fixa till det. Mamma rattade och jag höll krampaktigt i räcket. Efter mycket knixande och häftiga krängningar då jag trodde att min sista stund var kommen var vi framme. Eller så långt vi kunde komma; sen fick den långa och resliga akrobaten se till att det blev målat. Så där står jag; halvvägs ut ur en korg och även, som det kändes, halvvägs upp till himlen. Det känns som mamma står baokm mig och dansar riverdance (trots att hon bara lutades sig ner för att fylla på mer färg på penseln) och jag är så fruktansvärt rädd att jag skrattar och gråter samtidigt. Just i det ögonblicket när jag med darrande hand försöker få på färg på mitt hus insåg jag VARFÖR människor köper en enplansvilla i tegel eller en tvårumslägenhet.

När jag var tillbaka nere på säker mark tackade jag Gud, vars fötter jag nästan varit uppe och nuddat vid, för att jag överlevde både orm-"attacken" och luftturen.