Det som många fascineras av vad gäller OS är nog alla dessa sensationer som inträffar. Sensationer åt båda hållen. Idrottare eller lag som är världsstjärnor och där experter och vi i tv-sofforna flera år i förväg redan har cashat in OS-guld till dom, men som faller platt när det gäller som mest. Vidare finns det dom här doldisarna som experter menar har fått turistbiljetter till OS men när det gäller som mest blixtrar dom till och tar den där medaljen framför näsan på världsstjärnorna som tillsammans med experter får stå där med skägget i brevlådan.

När det gäller OS blir det så tydligt att vara bäst när det gäller som mest. Fyra långa år av förberedelser och alla tusen träningstimmar ska bära frukt under en sådan kort period som en vecka (eller för vissa bara ett lopp).

En del av er kanske förstår vart jag vill komma med det här inlägget. Jag vill lyfta fram namn som Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson och till viss del även Frida Hansdotter. Till att börja med Hanna Öberg som fram till OS inte har vunnit världscupen en enda gång och mestadels har harvat runt plats 20 på världscupstävlingarna. Hennes individuella placeringar under detta OS lyder 7:a, 5:a, 1:a och 5:a. Sebastian Samuelsson hade inför OS inte varit bättre än en 13:e plats i världscupen och när det gäller som mest går han och kniper ett silver. Frida Hansdotter har under den här säsongen inte tagit någon enda förstaplats i världscupen i alpint, men i OS vinner hon den ädlaste medaljer. Det här är idrottare som är bäst när det gäller som mest.

Några som i detta OS inte har varit bäst när det gäller som mest är dom båda hockeylagen Tre Kronor och Damkronorna. Tre Kronor har inte förlorat en match mot Tyskland på ett kvarts sekel men när det gäller som mest i kvartsfinalen i OS blev det platt fall. Damkronorna har under säsongen mött Finland sju gånger, vunnit två och aldrig släppt in mer än fyra mål. I OS-kvartsfinalen när det gäller som mest stod det 4-0 till Finland bara efter första perioden.

I den krisgrupp som antagligen redan har bildats på Svenska ishockeyförbundet ska man nog inte gå på djupet med och diskutera så mycket matchningen av Rasmus Dahlin, mätta herrspelare, orättvisa förutsättningar eller för många utländska spelare i SDHL. Det man istället borde göra i denna krisgrupp är att ringa upp Wolfgang o co och fråga hur skidskyttets ledare och även idrottare gjort för att lyckas med att vara bäst när det gäller som mest.

Så var det dags för årets stora och antagligen dyraste händelse; vinter-OS i Sydkorea. Medan vissa anser att OS står för onödigt spektakel tycker andra att det är en ovärderlig sportseans. Även om jag inte tillhör den första kategorin kan jag förstå vilket helsike dom har vid den här tiden på året. Uppsnacket började nästan en hel månad innan själva Spelen invigs. Det görs listor till höger och vänster; Sveriges medaljchanser, OS största stjärnor, vilka länder som vinner medaljligan m.m Det genomförs grävande journalistik i klass med Uppdrag Granskning; Det hände med stjärnorna från Sarajevo-OS, så mycket kostar invigningen och hur många astmamediciner Norge tar med sig. Det ska sättas betyg och röstas; Vem är populäraste olympiern, vilket land som har snyggast kläder och alla dom otal klädesplagg som den svenska truppen får ska bokstavligt synas i sömmarna och får plus eller minus av diverse modeikoner.

Har man fortfarande inte tröttnat på OS efter uppsnacket och lagom till invigningen tillhör man som jag den andra kategorin som ser fram emot detta evenemang. Man bokar in dom sporter och event som man bara inte får missa och anpassar jobb, uppdrag, familj, vänner och fritid efter detta. Man köper OS-bibeln och pluggar på dom sporter som man bara har koll på vart fjärde år; reglerna i curling och skillnaderna mellan Salchow, Toeloop, ögel, flip, lutz och axel. Man lär sig namnen på fler i den svenska truppen än Kalla, Hellner och Hansdotter. Har ni t.ex koll på vem Felix Olofsson är? Nä just det, hem och gör läxan nu med en gång! Man gör iordning en lista med vilka svenskar som kommer ta vilka medaljer och går självsäkert runt med ”svaret” på livets och Sveriges just nu stora fråga hur många svenska medaljer det blir.

Jag tänker inte avslöja hur många medaljer Sverige kommer att ta men jag kan avslöja något annat som jag VET med säkerhet och det är att OS i Sydkorea kommer att innehålla fusk, sensationer, fiaskon och skandaler. Kom nu ihåg vem ni hörde det ifrån!

Jag har på sistone följt handbolls-EM och efter flera spännande matcher med efterföljande ekvationer för att räkna ut poäng som får varje matteprofessor att hoppa högt är Sverige i semifinal. Det är ju en fartfylld sport men det som har fångat min uppmärksamhet är det som händer när lagen tar time out; och det är inte underhållningen i form av tuttlisorna i tighta trikåer som åmar sig medan bildproducenten zoomar in så långt på bröst och rumpor att man skulle kunna se minsta lilla pormask (om dom nu hade haft några). Till er som tillfredsställs av detta har jag bara en sak att säga: get a life, eller i alla fall en hobby som gör att ni inte har tid att sitta och dregla likt ylande alfahannar över halvnakna tjejer och kvinnor med putande läppar, rumpor och bröst som exponeras i tv och sociala medier. Till er andra som ser på detta spektakel med bävan kan jag lugna er; dom här är nämligen experter på att visa-så-mycket-bröst-som-möjligt-utan-att-dom-ploppar-ut-området.

Nu till det som faktiskt har pockat på min uppmärksamhet är hur avslöjande lagets taktik är och det som tränarna säger till spelarna. Dom hinner knappt samlas i ring innan tv-produktionen kör dit en mikrofon så nära att man till och med kan höra tränarens spottloskor medan han frenetiskt vrålar nästa taktiska genidrag till spelarna.

Detta kan väl jämföras med hockeyn där man allt för ofta ser tränare hålla för sin taktiktavla över munnen så fort dom ska säga något till den andre tränaren. För det är ju högst troligt att motståndarlag eller landslag har avlönat en person som a) kan svenska, eller om tränaren då pratar engelska, skånska el.dyl och b) kan läsa på läppar, allvarligt hur många kan det? Det som dessa tränare inte tänkt på är att denna James Bond-aktiga spion faktiskt kan sitta bakom spelarbåset, läsa på läpparna och direkt avrapportera till motståndarlaget som justerar sin taktik och gör det vinnande genidraget. Nä, antingen får alla elittränare gå en kurs hos buktalaren Jeff Dunham så dom slipper ta upp den där lilla taktiktavlan så fort dom vill säga något, för det ser bara löjligt ut, eller så plockar vi in lite mer handbollstänk inom hockeyn. Lite mer avslöjande; och då menar jag mikrofoner och inte underhållningen under en time out.

En liten, vit kyrka som var full av svartklädda människor. Utanför flöt livet på som vanligt för dom flesta, bussarna gick som dom skulle, grusbilar körde förbi på vägen och någon pensionär som var ute på sin dagliga promenad. För dom inne i kyrkan var dagen långt från normal; dom stod inför det jobbigaste en människa kan vara med om, nämligen att ta farväl. Ta farväl av en familjemedlem, vän eller arbetskamrat. Nästan lika jobbigt var det att se huvudpersonens mamma och änka innan begravningen. Ska man försöka sig på ett menlöst leende och en nick eller göra det lätt för sig och  bara vända bort blicken eller bara förbereda sig på hugget i bröstet som kommer när man möter hennes blick?

Det började höras snyftningar redan innan klockorna började slå när kantorn spelade Stad i ljus och Anthem på orgel. Snyftningarna eskalerade när Amazing Grace spelades på saxofon. Det brast för mig och dom flesta andra när solisten sjöng Så många mil så många år som var smärtsamt träffande för huvudpersonen för dagen. När sällskapet ska gå fram för att ta ett sista farväl spelas I did it my way på gitarr, också smärtsamt träffande för huvudpersonen och min föraning om att han har sagt det tidigare besannas. Jag och mina föräldrar gick sakta fram till kistan och jag försökte komma på vad jag skulle säga till honom. Väl framme svamlar jag i mitt inre fram något om ”vår stjärna”, pålitlig vän, inspirationskälla på flera sätt osv samtidigt som mamma säger något väldigt fint till honom, tyst men ändå hörbart. Vi tre håller om varandra som för att säga att vi måste vara rädda om varandra och ta hand om varann, man vet aldrig när livet tar slut. På väg tillbaka till bänkraden kommer jag på hur dålig jag har varit på att visa honom uppskattning när han levde och jag får dåligt samvete för att jag inte berömde honom för det han gjorde i livet, för att jag inte bad om att få sjunga duett med honom trots att jag drömt om det länge och för att jag inte var mer tacksam gentemot honom.

När vi sjunger den avslutande psalmen Härlig är jorden sitter jag och tänker på alla dom gånger vi suttit på samma bänkrad i kyrkan på Julafton och jag har försökt höras mer än honom när vi sjungit psalmer, med misslyckande som resultat varje gång. Jag tänker att det här är första gången vi är tillsammans i en kyrka som jag hörs mer än dig under en psalm.

Efteråt står alla svartklädda människor utanför, många skakar på huvudet och flera mumlar ord som ofattbart och jobbigt.

Igår var ingen vanlig dag, fast väldigt jobbig fast samtidigt fin och jag lärde mig en läxa. Visa dom närmaste uppskattning innan det är försent och ta vara på varenda dag.

    I fredags möttes jag av det sorgliga beskedet att en av familjens vänner lämnat jordelivet.  Prästsonen, Åseda-lun, dansbandsgitarristen och lastbilschauffören som vi alla kände som Bisse. Det är många minnen jag har av denna sympatiska person, och det är bara fina minnen.

Jag minns hur stiligt klädd han alltid var (ofta iförd en tuff skinnjacka), dom varma kramarna och trevliga pratstunderna vi hade när han svängde förbi åkeriet.

Jag minns hur det lyste i hans ögon när han var på lastbilsträffar och varje gång påminde det ljuset om det faktum att lastbilschaufför inte bara är ett yrke utan ett kall och en livsstil.

Jag minns vilka bekymmer han hade att hitta högklackade skor i storlek ca 45 för sin insats som Syster Jane på spelningar med dansbandet Rolandz. En insats utklädd till kvinna som han löste med bravur och som gjorde After Dark gröna av avund.

Jag minns hur han bjöd på sig själv vid andra tillfällen, när han uppträdde på Julbönen i Brunnskyrkan i sin hemort Åseda och när han spontant rev av några jullåtar då han var medbjuden på åkeriets julbord på Hotellet.

Jag minns att han hade lite problem med sina fötter några gånger (eller om det var otur med att gå ut med hunden) så han fick försöka bära högtalare, spela gitarr och vara dansbandsstjärna med foten i paket vid två olika tillfällen.

Jag minns alla danskvällar med Thorleifs som ung och hans lite undanskymda position på scenen och hur glad och lite starstruck jag blev dom låtar som han fick sjunga. Han hade en fantastisk röst och enligt mig var det dansbands-Sveriges bästa sångröst. Trots att han var medlem i ett av Sveriges mest kända dansband genom tiderna drabbades han aldrig av hybris och blev mallig utan var alltid vänlig och sympatisk mot dom han träffade.

Jag minns alla dom galna upptåg han och min pappa har varit med om; och då har jag nog inte ens hört talas om dom galnaste! Turer med Thorleifsbussen, Skillingarydsrundan med 76:an och trailern samt en och annan festlighet med Jan-Börjes.  

Mina tankar går till hans familj och anhöriga, bandmedlemmarna i The Legendz som förlorat en jätteduktig musiker och hans kollegor som förlorat en kompetent chaufför.

Bisse du är och kommer alltid vara saknad. Tack för alla trevliga möten och skratt, tack för alla pallar du tryggt levererat, tack för alla ljuva toner du har bjudit oss på och tack för din och pappas vänskap, som höll i sig oavbrutet i över 60 år.

Det är någonting jag måste få berätta, något väldigt viktigt som jag måste få sagt. Jag har varit med om och sett mycket under min tid som hockeyspelare. Många trevliga upplevelser men samtidigt många fula tilltag. Dessvärre tror jag att jag måste lägga ihop alla fula saker (tacklingar, slagsmål, påhopp m.m.) som jag bevittnat under mina 20 år som seniorspelare för att det ska bli jämbördigt med Mannheim-spelaren Thomas Larkins fula men framför allt fega så kallade tackling av en Brynässpelare. För er som inte vill gå in på https://www.svt.se/sport/ishockey/efter-overfallet-stangs-av-i-fyra-matcher/ för att se överfallet kan jag beskriva det i korta drag. Brynäs Daniel Paille ska båga i egen zon för att förhoppningsvis göra sig spelbar, han är säkert fem meter från pucken och är inte i närheten av spelet. Larkin åker i rätt så bra fart ner mot förlängda mållinjen och pang, utdelar en blind side-tackling. Brynässpelaren har varit i hans synfält i en halv zons åkning och säkert närmare fem sekunder. Han gör inte det minsta för att undvika en ”kollision”. Vad kan vi dra för slutsatser? Han har omdöme som en amöba eftersom han kan ha förstört en annans spelare karriär bara för att han själv var tacklingskåt, hämndlysten och/eller adrenalinstinn som en tjur på tjurfäktning. Dessutom verkar pristagaren i Årets mest korkade spelare även ha spelsinne som en amöba eftersom han beger sig ner mot förlängda mållinjen trots att hans två kedjekompisar redan befinner sig liggandes eller stillaståendes bakom mål. Vilken spelare som helst över C-pojksnivå vet att man som tredje gubbe måste ”hålla högt” och avvakta lite högre upp i anfallszon.

Jag skäms över att en hockeyspelare kan bete sig så illa men tyvärr skäms jag lika mycket över ”straffet” som han får. För själva tacklingen får han endast tre matchers avstängning, han missar kanske i runda slängar bara 60 minuters effektiv hockeytid i sin karriär. Det är pinsamt. Jag känner inte denne Thomas Larkin, han är säkert en hyvens kille och har säkert hjälp någon gammal tant över gatan någon gång men jag undrar om han inte borde ha försatt sina chanser att få fortsätta utöva den här sporten. Hade jag fått bestämma hade jag nog satt livstids avstängning för den tacklingen. #skärpning

Det jag skriver nu skriver jag som ideellt arbetande föreningsmänniska men framför allt som damhockeyspelare och har ingenting med förbunds-Emelie att göra (låter kanske lite schizofrent men det gäller att skilja på ens egna roller).

Det var en ordförande i en hockeyförening i Sverige som fick frågan om det var viktigt att dom har ett damlag. Svaret blev:

– "Viktigt och viktigt, det är ju något som ligger i tiden."

Okej ni kan sluta läsa för att plocka upp era hakor från golvet men när ni gjort det får ni gärna fortsätta läsa för det jag har att säga är viktigt.

Att någon ser damhockey som inget mer än en fluga och något som (antagligen enligt honom förhoppningsvis) går över snart likt hypen över Pokemón Go är skrattretande.

Det är beklagligt att en ordförande, år 2017, som har ett damlag i landets näst högsta serie inte inser hur viktigt det är med ett damlag. Inte bara för spelare, ledare och föräldrar utan för en förening. Det är viktigt för en förening att ha ett damlag i denna ständigt svåra jakt efter nya sponsorer. Det är viktigt för en förening att ha ett damlag när det ska förhandlas med kommun om fler isytor och upprustande av befintliga hallar och arenor.

Så tyvärr herr ordförande – fel svar.

Det jag går och längtar efter är att alla ordförande i Sveriges alla hockeyföreningar skulle svara på frågan om det är viktigt att ha ett damlag är följande:

-          Klart som f-n att det är viktigt! Det är viktigt att vi som förening välkomnar alla, oavsett kön. Det är viktigt att vi som förening kan erbjuda ett idrottande hela vägen upp till vuxen ålder för HELA befolkningen inte bara 50% av den. Att vi har en tjejverksamhet är lika självklart som att vi kan säga att vi tror på och arbetar efter allas lika värde.

Tyvärr fick jag inte höra det 2017, långt därifrån. Men jag hoppas att jag snart får höra det. För det är viktigt. Väldigt viktigt.

Jag älskar att vandra upp på Åreskutans topp, att äta tunnbrödstut med Ängekorv, att dansa loss till Patriks Combo på Krogstråket och att skandera ”Jamtland, Jamtland” tillsammans med mina landsmän på Yran. Jag älskar Jämtland och är en stolt jämtlänning trots ifrågasättanden eftersom jag aldrig bott i Republiken eller varit skriven där. Men jag är en stolt jämtlänning, punkt. Och när någon verbalt ger sig på Republiken, våra värderingar och traditioner då blir jag förbannad, på riktigt!

När Fredrik Virtanen skriver i en av Sveriges största dagstidningar om separatisten Ewert Ljusberg och i samma krönika som han nämner presidentens namn även nämner Kataloniens olagliga folkomröstning, Hitlers lättstyrda muskelmän i Bayern och fascisten Franco så börjar jag, på riktigt, bli orolig för herr Virtanens mentala hälsa.

Jag har varit på det där torget flera gånger när vår ljuvlige Ljusberg håller tal och jag har aldrig upplevt några liknelser med fascisten Franco. Ni kan lita på mig, jag har både bra minne och har vid alla tillfällen varit nykter som en nunna i ett kloster!

Om den evigt unge Ewert börjar proklamera för en kärnvapenrobot i Kälarne riktat mot Sveriges huvudstad, hackerattacker från Hackås riktade mot svenska myndigheter eller att vi ska bygga en mur och kasta ut allt oönskat folk som dom där Stockholmaran, Klyktattarna och Sörlänningan, då har Virtanen rätt att bli orolig, men till dess; knip käft. För dom tal som presidenten håller handlar om medmänsklighet, välkomnande och öppenhet. Så här lät det till exempel i år:

” Lova att Republiken alltid ska vara en varm plats – även i en kall värld.
Lova att ge skydd åt de förföljda, visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.”

Fascisten Franco och Hitler i ett nötskal eller?

Ska jag vara alldeles ärlig så tror jag att det här bara handlar om ren och skär avundsjuka från Virtanens sida. Han vill men kommer aldrig kunna uppleva samma stolthet och gemenskap utan för den skull se ner på andra i Motala eller Stockholm som vi jämtlänningar har. 

För att banka lite vett i skallen på honom tror jag helt enkelt att vi får skicka JRA på den här Fredrik Virtanen. Dom kommer att tvångsmata honom med kolbullar tills han får matkoma a la julbord i Fäviken ^{1, 2}.

¹ Sista stycket skrevs med glimten i ögat, precis som presidenttalet brukar vara (men det kanske man inte får göra nu för tiden)

² Talet från i år finns i sin helhet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6747396 så får ni själva avgöra hur skrämmande och oroande det är)