Igår var det dags för den årliga lagfotografering i ishallen och jag fick äran att vara med som målvaktstränare på B-pojkarnas foto. Först var det dags för individuella spelarbilder följt av syskonbilder och far+son/söner-bilder för alla mina tre manliga ledarkollegor. Det var sedan när vi fyra ledare skulle ta en ledarbild som det hoppade ur en groda ur fotografens mun. Eftersom vi fyra ledare består av två längre och två lite kortare så tyckte den gamle herren att vi skulle ställa upp oss på rad från lång till kort så han började med att placera den längste av oss, den näst längste sen, den näst kortaste sen och så bad han "mamsen" att ställa sig längst till vänster. Vi ledare höll på att dö av skratt och den gamle herren förstod inte alls vad som var roligt (med att en 30-åring som ser ut som hon var 12 kan vara mamma till ungdomar som är 13-14 år). Charmigt!

När vi sedan skulle ta lagfotot och alla ställt upp sig så fint och en fotograf i kanske 40-50 års åldern rättat till tröjor, handskar m.m så var det dags för nästa groda att slinka ur. Han bad någon av spelarna på högerflanken flytta sig lite så han var precis mittemellan dom som satt ner och sedan bad han "mamman" att flytta lite till vänster. Charmigt! Eller?

Jo för stunden var det kanske det men sedan kom den eftertänksamma och analyserande människan fram inom mig. Jag blev faktiskt lite kränkt. Jag tolkar det som att dessa sportfotografer som säkert fotograferat hundratals lag inte kan tänka sig att en tjej utan barn på ideell basis ställer upp som ledare för ett hockeylag. Jag kan förstå om jag traskat omkring med skor, jeans och föreningsjacka eftersom det finns flera mammor som ställer upp som lagledare men nu hade jag både målvaktsskridskor och hockeyhandskarna på mig. Borde inte den äldre herren reagerat på att alla dom andra tre ledarna tog förälder+barn bild men inte jag och kanske funderat på att jag kanske inte hade något barn att ta kort med?

Tror ni att dom hade sagt samma sak om det varit en kille i 30-års åldern som stått där med målvaktsskridskorna? "Och så tar vi "pappsen" längst till vänster"? Inte så troligt.

Det gav dagens skratt helt klart men jag vill samtidigt skicka en passning och ett viktigt meddelande till alla sportfotografer där ute: Man kan faktiskt vara idrottsledare utan att ha barn, oavsett om man är man eller kvinna. Jag har ungefär samma passning till alla som ännu inte fått barn eller som inte vill skaffa barn: Man kan faktiskt vara idrottsledare utan att ha barn.
MvH Tanten eller om det numera är lilla mamsen...

Nu har jag äntligen börjat smälta lördagskvällens upplevelse. Det var ju så här att jag i drygt en månad trott att jag inte skulle få uppleva ännu en Bruce Springsteen-konsert på Ullevi denna sommar och jag kan villigt erkänna att jag har varit rätt så bitter över detta. Detta trodde jag till så sent som i fredagskväll när vi fick tag på nysläppta biljetter till detta evenemang. Så, lördagen den 23:e juli kunde jag räkna in sommarens andra Springsteen-konsert.

Jag brukar ju oftast vilja veta månader eller till och med år innan vad jag ska göra och vart jag ska vara, men att göra något så spontant kan ju faktiskt vara väldigt bra även för en planeringsslav. Spontant är det några utvalda jag skulle vilja tacka för att denna spontanresa blev så lyckad.

Först och främst vill jag tacka dom fans som planerade och genomförde tifot som Bruce och bandet möttes av när dom steg upp på scenen. Jag tror ju faktiskt att det varma välkomnandet han fick gjorde att han gav lite extra utöver dom 110% som han brukar ge i vanliga fall.

Bruce Springsteen & the E Street Band, tack för en helt magisk konsert (igen!)!

På tal om en trevlig karl, skulle jag också vilja tacka min kille. Tack vare att han inte hade kommit hem där vid halv åtta-tiden i fredagskväll kunde jag sitta och slötitta igenom Facebook där det stod om extrabiljetterna.

Sist men inte minst vill jag tacka min outtröttliga reskamrat tillika mamma och för att hon utan att blinka sa ja när jag frågade om vi skulle köpa biljetter och åka.

Nu har jag ännu en trevlig konsert att kunna drömma mig tillbaka till och ser fram emot ännu fler konserter med denna världsartist!

Jag sitter här och funderar på årets önskelista. Nu kanske ni tänker att det har snurrat om för mig eftersom det är hela sex månader och en dag kvar till julafton, men för en del av oss är det som julafton redan i övermorgon. Det är nog inte bara jag som sitter nu i dagarna och funderar, längtar och drömmer precis som man gjorde som liten dagarna innan jul. Klockan åtta nu på lördagkväll äntrar Bruce Springsteen med kompanjonerna i The E Street Band scenen och den stunden är som julklappsutdelningen för mig och säkert många fler som är på plats på Ullevi.

Så vad önskar jag att tomten Bruce tar med för julklappar till mig? Min önskelista är likt barnens önskelista diger och även likt barnen vill jag ju att alla önskningar infrias.

Klassikerna: Born to run (som är ett måste!), Dancing in the dark, The river, Thunder Road, Glory days och Born in the USA.

Röjarlåtar som får hela Ullevi att nå kokpunkten: Ramrod (inte förhandlingsbart), Badlands, Out in the Street, American Land och Rosalita.

Dom här fina kärleksballaderna för alla oss som är kärlekskranka: If I should fall behind, Tougher than the rest, Kingdom of days och Valentine's Day.

Någon av dom här lite politiska låtarna kan ju aldrig vara fel: We take care of our own, Shackled and drawn, Death to my hometown.

Dom nyare låtarna: Girls in their summer clothes, Waitin on a sunny day, My city of ruins och snälla(!!!) My lucky day

Släng gärna in någon rolig cover som till exempel Montain of love eller Never can tell.

Jag har säkert glömt någon som borde vara med på listan, han kanske inte spelar alla låtar som är med på listan men vilka låtar han än uppträder med vet jag att det kommer bli en trevlig stund med nära och kära och en kväll som jag och andra kommer bära med oss ett tag framöver. Lite som julafton faktiskt!   

Då var cirkusen igång på riktigt; Eurovision Song Contest. Har det undgått någon? Samtidigt som man kan tycka att det är jätteroligt att det går att tävla i musik så finns det faktiskt en stor förbättringspotential på detta miljonbeloppsarrangemang.

För det första; banta ner antalet deltagare. Som det är idag kan jämföras med att vilken nation som helst skulle få vara med i hockey-VM (högsta divisionen). Vem orkar och kan ens hålla reda på 42 låtar?! Och att hitta bara en favorit bland dessa är en omöjlighet för personer med obotlig beslutsångest och som har ett rent helvete att välja en av dom tiotal mjukostsmaker som finns i affären. Ta det inte personligt nu Azerbajdzjan, Georgien och Australien men hör ni verkligen till Europa?! Om nu icke-europeiska länder skulle ta det personligt att bli utkastade från tävlingen kan väl general Björkman tipsa om att dom kan starta en egen motsvarighet till Eurovision. Asiavision Song Contest, Oceanivision Song Contest - smaka på det. Slutligen för att få tävla ännu mer kan ju vinnarna i alla i dessa tävlingar göra upp i en Worldyvision Song Contest!

För det andra; när vi nu har bantat ner antalet länder som deltar till dryga 35 så kan vi dela in dom i olika kategorier och ta fram 3-4 låtar ur varje kategori för att få fram finalisterna. Dom kategorier som vi kan använda är kufar, väldigt lättklädda kvinnor med sångröst av olika kvaliteter, svärmorsdrömshunkarna (så klart mer påklädda än föregående kategori) och den sista får väl heta spektakulära nummer. På detta sätt slipper vi i finalen få femton låtar framförda av fotomodellsbruttor med kort-kort där det sjungs lalala I love you uuuuuu med den obligatoriska tonartshöjningen på slutet som ingen av dom sätter. Det är inte heller bra för hälsan på alla dreglande klimakteriekvinnor som sitter i tv-sofforna om det är alldeles för många Mums-Månskopior som med hypnotiserande blick och flörtiga ansiktsrörelser sjunger om diverse livsöden.

Tack för att ni läste mitt inlägg, nu måste jag iväg och tänka ut lösningar på dom övriga stora världsproblemen!

Vilken toppenhelg man kan ha! Tänk er själva: en lördag som börjar med att man umgås med vänner och tillsammans äter dom största lasagne-portionerna som skådats, på eftermiddagen blir det en lång och trevlig skogspromenad och på kvällen blir det en kebabpizza som avslutas med mysigt soffhäng. Söndagen började med lite sovmorgon, frukost och sedan var det, trots den i sammanhanget höga åldern på personen, dags för den där första gången. Igår var det första gången för mig... Första gången för mig att bli stoppad i en poliskontroll. På väg ner till Mörrum för träning+match med KHK blev jag invinkad till parkeringsfickan vid Bramstorp. Den andra polismannen ville se körkort och ta en nykterhetskontroll på mig. Medan jag blåste i munstycket kröp oron fram; "snaskade jag i mig några punch-praliner som kan ge utslag"? Och hur förklarar man det för sin tränare? "Alltså du får hitta någon annan målvakt till matchen idag för jag har fastnat i nykterhetskontroll, men jag lovar, jag har inte problem med spriten, jag åt bara punsch-praliner igår som lite kolhydratuppladdning inför matchen".

Men för att vara lite allvarligt tycker jag det är konstigt att jag som förare inte har varit med om någon poliskontroll när jag har haft körtkort sedan 2004. Även om man kan räkna bort drygt fyra år när jag studerade så borde jag ju ha blivit stoppad någon gång under 04-06 då jag pendlade in till Växjö till träningar och matcher, någon gång sedan 2011 då jag har åkt till och från förbundsmöten på olika håll och kanter eller någon gång sedan 2013 då jag fick egen bil och har pendlat till matcher nere i Karlskrona.

Avslutningsvis en högst filosofisk fråga: är det så att jag kör på "fel" vägar och tider för att ha undgått att bli stoppad av farbror blå i 12 år eller är oddsen så höga att bli stoppad i trafikkontroll så att jag kör för lite trots mina ca 1000 mil per år?

Huvudtacklingar, hjärnskakningar och blind-sidetacklingar är riktigt heta potatisar inom svensk hockey just nu och diskuteras flitigt bland tränare, utövare, experter och media. Den senaste är inte ens ett dygn gammal när HV71 var på besök i Vida Arena och Liam Reddox åkte på en riktig stjärnsmäll med en hjärnskakning som högst förmodad följd. Det som jag reagerade mest på var varken tacklingen eller påföljden för HV-spelaren utan hjälmen. Ska verkligen en någorlunda ny CCM-hjälm av antagligen rätt så hög kvalitet som sitter på rätt sätt kunna falla av huvudet och hamna bak i nacken av en tackling? Följdfrågan blir direk; satt verkligen hjälmen på rätt sätt på Liam Reddoxs huvud? Tyvärr är det inte så, eftersom denna lagkapten är som så många andra spelare i Sveriges högsta liga. Det vill säga tror att hakremmen kan sitta lite hur som helst; ungefär som en hakrem på en cowboyhatt och behövs egentligen bara om det är lite för mycket vinddrag och denna huvudbonad skulle falla av.

Källa: Aftonbladet Foto: TT

Hakremmen på en hockeyhjälm ska sitta så hårt att man bara ska kunna få in max två fingrar mellan hakan och remmen. På bilden ovan ser det mer ut som man kan få in två knytnävar mellan hakan och remmen.

Det som är ännu mer intressant är när man ser bilder på hur Liam Reddox hade sin hjälm när han representerade Edmonton Oilers i NHL. Remmen sitter lite mer tight och lite mer som det ska vara på bilden nedan eller hur?

Källa: Aftonbladet Foto: Scanpix

Det här kan ju helt klart vara en ren tillfällighet men det är ju ändå så att man börjar fundera om det är lite mer Vilda Västern här i Sverige vad gäller utrustningar och säkerhet. Kan det vara så att lagläkare, sjukgymnaster och materialare på andra sidan Atlanten är benhårda med att hakremmarna på hjälmarna sitter som dom ska? Hand upp alla ledare här i Sverige som, oavsett ålder och nivå på spelare, kollar så att hakremmen först och främst är knäppt och för det andra sitter ordentligt innan ni skickar ut spelarna på isen?

Jag skriver inte det här för att rättfärdiga den fula huvudtacklingen som HV-spelaren delade ut eller för att kasta skit på Liam Reddox och hans ledare. Jag vill bara väcka frågan; vad tjänar det till att ha en löst sittande, sladdrig hakrem på hjälmen och vad skickar våra SHL-stjärnors beteende för signaler till barn, ungdomar och juniorer som utövar samma sport och som ser upp till dom här spelarna? Och vad får det för följder?

Idag är det 30 år sedan händelsen som förändrade det svenska samhället. Mordet på dåvarande statsminister Olof Palme var inte bara tragisk för alla dom som delade hans politiska åsikter och dom som tyckte om honom som ledare eller privatperson utan denna händelse är, tre decennier efteråt, fortfarande ett djupt sår i det svenska samhället.

Oavsett vad man har för politiska åsikter kan man inte komma ifrån att Olof Palme var en fantastisk talare. Han var en person som förändrade samhället. Den 28 februari 1986 på Sveavägen mötte tyvärr Palme sin baneman, en person som på ett helt annat sätt förändrade det svenska samhället.

Så här på trettioårsdagen av mordet tänker jag på hur Sverige hade sett ut om det där mordet inte hade inträffat, om Palme hade haft livvakter på biobesöket eller om mördaren hade fastnat i en trafikkö, tågförsening el dyl. Hur länge hade han varit statsminister? Vilka och hur många av hans reformer hade gått igenom? Hade han än idag, 30 år senare, varit politisk aktiv? Eller hade någon annan, politisk extremist, attentatsman eller vettvilling släckt hans liv senare? Hur hade samhället varit år 2016 om Olof Palme, personen som förändrade samhället inte lämnat jordelivet? Det får vi tyvärr aldrig veta. 

För att kort sammanfatta friidrottsgalan i Stockholm i förrgår; några föll platt och andra svävade högt. Det är väldigt roligt att se det unga stjärnskottet Lisa Gunnarsson, 16-åringen som slog nytt ungdomsvärldsrekord i stavhopp när hon svävade över 4,49. Det var när jag dagen efter läste att hon nu kan vara aktuell för A-landslaget och att förbundskapten ska ta kontakt med henne för att prata om att tävla internationeltt som senior som jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen. Måste vi alltid stressa på unga och lovande friidrottare som är tidigt utvecklade för sin ålder? Ska verkligen friidrottens iver efter fixstjärnor och medias jakt på dom riktigt stora rubrikerna gå ut över en tjej som inte ens är färdigutvecklad i kroppen?

Hur man än vrider och vänder på det kan man inte komma ifrån att det är väldigt vanligt med skador på våra svenska friidrottare. Min teori (dock inte vetenskapligt bevisad ännu) är att inställda tävlingar, känningar till höger och vänster och skador på skador är en följd av allmänhetens stress som läggs på unga idrottare som pressas att prestera och en hets efter resultat.

Som det lät i tidningen så ska nu denna 16-åriga unga tjej lägga upp en plan för att kunna vara med i så många av landslagen som möjligt, inkluderat A-landslaget där hon kommer pressas mot världens bästa seniorer. Till vilken nytta undrar jag? Hade hon varit totalt överlägsen alla ungdoms- och junioridrottare finns det befogenhet att lyfta upp henne ett steg i på landslagstrappan. MEN, faktum är att hon juniorsammanhang är på en 4:e plats på världsårsbästalistan och på U23-nivå är hon på 8:e plats i världen i år, med dryga två decimeter till förstaplatsen. På seniornivå är hon inte bland dom 20 bästa i världen i år. Är det då nyttigt att placera en 16-åring på internationella seniortävlingar med all press och alla krav, mediedrev och allmänhetens trånande och rop att "nu blir det VM-guld!"?

Jag vet inte alls hur Lisa Gunnarsson är som person och om hennes psykiska mognad är mer välutvecklad än medel 16-åringen men mitt allmänna råd idag till alla idrottsledare och tränare: låt barn vara barn och unga vara unga. Deras (och även Lisa Gunnarssons) tid kommer.