Lördag; barrotsplantor. Söndag; täckrotsplantor - och jag kan säga att söndagens 670 st var som rena himmelriket efter lördagens 640 st. Ner med röret, tryck på pedalen, dra upp och trampa till runt omkring och man slapp hacka (allt som oftast i sten) samt flera andra otrevligheter som var förknippade med barrotsplanteringen. Tre av dom fyra Kristi Himmelfärdsdagarna tillbringade vi ute i skogen bland stock och sten samt en hel del gammalt ris. Jag känner mig jättenöjd med helgens arbete, men alla är inte överens här. Min kassa stortåled var inte alls tillfreds med att klampa omkring på ett hygge och trampa till runt några löjliga plantor... I ett par lånade, mesrosa och promenadovänliga Muck Boots. Hur jag än igår kväll försökte förklara för den gamla leden att jag hjälpte till med planteringen för min brors skull, att det var för miljövården och att pappersindustrin också måste leva, så ville den inte alls lyssna. Som svar fick jag bara en något svullen, röd och öm fot. Nu får jag bara hoppas att den blir på bättre humör när den inser att vi är färdiga med planteringen för den här gången och att jag är ledig från träning idag.

När man nämner plantering av skog kan man få något i stil med ”det är så trevligt och rogivande att plantera skog, jag gillar det verkligen!” och när man frågar om dom vill hjälpa till får man något i stil ”nä, tyvärr jag ska tvätta alla golvlister med en tandborste” eller ”jag ska räkna hur många russin det är i burken hemma”. Å andra sidan finns det den andra sortens människor som rynkar lätt på näsan och säger ”det där med plantering är inte riktigt min grej”.

Igår planterade jag skog för första gången i mitt liv och nästan hela familjen Ederfors var inblandade. Daniel markberedde, jag och mamma planterade, pappa var hackare och drevern underhöll med sina spontan-yl. På med planteringssele med en plantkorg på var höft och sedan var det bara på att! Hacka, ner med plantan, lite jord, lyft upp plantan lite, fyll på med jord och trampa. Samma sak om och om igen; hacka, planta, jord, lyft, jord, trampa. Ganska enformigt och jag förstår lite den andra sortens människa när man måttar till ett perfekt slag med hackan och tvärstopp i en sten eller när plantornas rötter har trasslat ihop sig. Ont i ryggen, lerigt, revor och blåmärken på benen efter kvistar, svårt att ta sig fram och plantorna i korgen som aldrig tar slut!

Men allt det där negativa suddas ut när man får till dom där perfekt satta plantorna och man kan nästan se det framför sig hur dom växer och till slut blir stora, starka och ståtliga som står pall för Per, Egon, Gudrun m.m

Det finns två sorters människor och jag är nog inte en av dom; jag är en sådan person som gillar att plantera skog och som inte tvättar golvlister med en tandborste.

Det finns ju ett otal exempel på människor som drabbas av ålderskriser. En 60-årig gubbe som skaffar hästsvans och hux flux börjar köra motorcykel, en 50-åring som bara måste genomföra 50 lopp på ett år eller varför inte 40-åringen som prompt måste genomföra en svensk klassiker trots att personen i fråga aldrig hållit på med varken cykel, simning, löpning eller skidåkning.

Jag har alltid trott att jag skulle klara mig från denna patetiska noja när ålder istället för att vara en udda siffra som har närmat sig en jämn siffra blir något skrämmande på "andra sidan sträcket". Jag har alltid känt mig trygg med min ålder; jag blev ju kallad för mormor redan som 20-åring av mina lagkamrater; och jag har respekterat att alla tjejer, liksom jag själv går från töser till mogna kvinnor till gamla kärringar och till slut rynkiga tanter.

Men så fel jag hade, kära vänner jag tror att jag har drabbats av den fruktade 30-årskrisen. Det handlar inte om något så avancerat som att bestiga Mount Everest eller klassikern. Däremot har jag fått för mig att jag vill lära mig stå på händer och klara Yoga-positionen huvudstående. Jag vet bara inte hur man börjar med den här inlärningen och jag har insett att det är betydligt lättare att lära sig något sådant här som barn än som gammal kärring. Oj då, mogan kvinna. Så om någon har några tips på hur jag ska lära mig dett tar jag tacksamt emot det för det här måste jag väl lära mig innan 6:e november 2016 då 30 övergår till 31. Å andra sidan kanske det inte ens är någon ålderskris det kanske bara en fix idé som råkar inträffa i samma veva som när en udda siffra har närmat sig en jämn siffra?

Jag har haft ett problemfritt och glädjande förhållande med Tele2 men så kom ett brev som förkunnade att min nya partner vad gäller internet, TV och telefoni är Bredbandsbolaget. Så kom ännu ett brev: Du måste hämta en ny TV-box på posten - omedelbart. Så kom ännu ett brev: Vi väntar med bytet eftersom Wexnet utför en uppdatering, vi återkommer om datum för bytet som kan bli om dagar, veckor eller månader. Så kom ännu ett brev: Bytet från Tele2 till Bredbandsbolaget kommer att ske den 28:e april. Så för exakt en vecka sedan kopplade jag in den nya, eller drygt en månad gamla, TV-boxen och Ta da! Nähä, där blev det inte så mycket "Upplev mer" inte. Dom kommande dagarna spenderade jag över två timmar i telefonkö i olika omgångar och beräknad väntetid skiljde sig markant från verkligheten. "Beräknad väntetid 35 minuter" betyder i själva verket över en timme och "Beräknad väntetid mindre än en minut" betyder mellan 20 och 30 minuter. På självaste Valborgsmässomorgon gjorde den tekniska supporten efter mycket om och men en felanmälan och hoppet om att kunna se hockey-VM tändes. På självaste VM-premiärdagens morgon ringde jag återigen och efter en låååång "mindre än en minut" fick jag prata med Hjalmar som såg min felanmälan och berättade att dom kommer börja kolla på det här den 7:e maj. Det tar alltså en vecka från felanmälan till att dom bara börjar arbetar med att få det fixat. Han beklagade också det här och nämnde något om en liten kompensation för den här situationen. Den ska kanske inte vara så liten. Jag tänker mig biljetter till en eller flera VM-matcher eftersom jag inte har kunnat se det på tv:n, ett presentkort på Ginza eller dylikt eftersom jag inte har kunnat kolla på några filmer som gått på tv:n och minst en månadsprenumeration på en tidning eftersom jag har missat tv-nyheterna. Vad sägs om det Bredbandsbolaget?

När man dagarna innan julafton stålätter sig för den obligatoriska men ack så tråkiga julmats-inhandlingen får man alltid, via radio eller tidningar, den där pekpinnen: Ni borde inte äta ål! Inte ens en ynka gång per år.

Så när påsken kommer så är det dags för nästa pekpinne: Vi människor äter alldeles för mycket ägg och det är inte bra för hönorna. Som det verkar blir alla hönor väldigt illa behandlade och gråter sig till sömn på påskaftonskvällen för att vi människor med berått mod och ett hånflin på läpparna först målar i alla möjliga anskrämliga motiv och sedan helt respektlöst glufsar i oss deras ägg.

Så kommer då Valborgsmässoafton till tonerna av "Vintern rasat ut bland våra fjällar" och en värmande eld ska förkunna att våren är här på riktigt. Men igår kom återigen en sådan där moralisk pekpinne: Att elda sådana här rishögar är inte bra; det skadar miljön nåt så otroligt, är cancerframkallande m.m Moraltanten (eller moralgubben i detta fall) menar att det är mycket bättre att kompostera. Men allvarligt, hur många vill fira Valborg genom att stå och glo på en komposthög; hand upp?!

Kan vi inte få ha en enda högtid i Sverige om vi kan fira med gott samvete och utan att någon paragrafryttare slår oss på fingrarna för vårt firande? Vad blir nästa steg? Midsommar-sillen är livsfarlig, "små grodorna" är cancerframkallande och hela Sveriges skog förstörs för att vi tar några björkkvistar?

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att ni alla kunde njuta av en värmande och härligt sprakande vårbrasa helt utan dåligt samvete!

Återigen blev det ett succéartat födelsedagsfirande à la Ederfors Åkeri. Trots att jag har haft ångest för det i ca en vecka. Anledningen till detta var att det stod Zip line åkning på programmet. Höjdrädsla+Zip line = inga bekymmer eftersom en sådan person avstår från att åka. Höjdrädsla+Zip line+envishet = personen i fråga åker trots höjdrädslan.

För er som inte har åkt Zip line så kan jag berätta lite hur det går till:

Mitt ute i dom småländska skogarna åker man på en gropig och smal grusväg fram till parkeringen där man får gå sista biten upp på berget. Som om inte den höjden räckte, efter att ha fått på sig sele m.m och avklarad säkerhetsgenomgång, ska man upp i ett 15 meter högt torn. Längst upp var det som en balkong men utan räcken. Därifrån blev man fastkopplad på linan som gick till andra tornet. Sedan var det bara att släppa taget, åka iväg och hoppas att allt håller så man inte hamnade i den lilla göl som var precis bredvid tornet.

När jag kom fram och var på "fast mark" i andra tornet var jag alldeles skakig i benen, adrenalin som bara flödade och med en puls som närmade sig maxpuls. Det där var bara en mjukstart. Andra banan innebar att man ska åka fastkopplad i en lina i 370 m och med en toppfart av 70 km/h. Med mina fortfarande skakiga ben steg jag ut från tornet och swish iväg med ett dödsskrik som får Skriet från vildmarken att framstå som ett försynt jamande och som säkert hördes lika många mil som man hade utsikt över. Resterande banor samma sak: den läskiga känslan då hela kroppstyngden tryckte ner linan, tankarna på att det här är vansinne och till slut att med dom skakiga benen försöka sätta landningen lika bra som guiderna. Tänka sig att jag klarade av detta! Efteråt kände jag mig både odödlig och väldigt trött; inte så konstigt kanske när adrenalin och puls gått på högvarv i ca två timmar.

Nu blir det reklam: Åk Zip line på Little Rock Lake utanför Klavreström! En helt underbar upplevelse och jätteduktiga guider som var lugna, trevliga och väldigt professionella.

Det verkar ju hyllas till höger och vänster i hockey-Sverige idag, så jag tänkte hylla en av hjärnorna bakom Lakers succé. Det pratas ofta om Johan Davidsson och Daniel Alfredsson som dom stora lagkaptensförebilderna, men min hyllning idag handlar om lagkaptenernas lagkapten. Och jag pratar så klart inte om Tomi Kallio, utan den stiliga mannen vid Sam Hallams sida. Innan Åsedabon Fredrik Hellgren blev succéandretränare i ett SM-guld vinnande lag var han lagkapten i ÅIF. Hockeykunnig som bara den, alltid trevlig och en riktig trotjänare av Fair Play. Och som sagt, stilig. Alla älskar denna charmiga man; från småtöser till klimakteriekvinns och vidare till gamla tanter. Han var en lyckosam lagkapten inte bara för laget och föreningen utan för hela samhället. Han gav bort omtänksamma, genomtänkta och ytterst kreativa julklappar till dom som han tyckte behövde lite uppmuntran.

Efter många år i hockeyns tjänst fick han igår uppleva det som är få förunnat; att få vinna ett SM-guld. Hatten av för ÅIF:s egna produkt Fredrik Hellgren och vi är så otroligt stolta över den där stiliga mannen vid Sam Hallams sida; lagkaptenernas lagkapten!

Säsongen 2014-2015 tog för min del slut lördagen den 4:e april i och med det sista direktoratmötet under dam-VM i Malmö. Hem, packa upp och pusta ut efter en lång säsong som målvaktstränare, team manager, arrangör, styrelseledamot, ordförande och som spelare. Nu på slutet skulle man också kunna säga som "Rutger Jönåker" i Strul: Det é lite mycket nu, jag har det lite struligt; utan att behöva gå in på detaljer.

Så jag kan väl erkänna att jag blev inte överdrivet peppad när jag inte ens två veckor efter säsongsavslutningen skulle infinna mig på Quality Hotel i Växjö för planeringskonferens med Smålands Ishockeyförbund. Men om jag hade minsta motsträvighet, trötthet och tankar som "måste nästa säsong redan börja, jag har ju inte hunnit ladda batterierna än" när jag styrde Audin mot Växjö tog det inte lång tid förrän det var ändrat totalt. Ett helt dygn tillsammans med människor som ger mig massor av energi, produktiva och stundtals skämtsamma möten med engegerade, roliga och idérika jämlikar.

Så tack vare mina kommittékollegor, styrelsekollegor och distriktsförbundskollegor är mina batterier fulladdade och jag är redo för säsongen 15-16.