Senaste inläggen

Av Emelie Ederfors - 25 februari 2015 15:24

Under gårdagen bestämde jag mig efter mycket om och men att skrida till verket och det var ungefär så här det inre samtalet lät när jag fattade beslutet. "Emelie, du har ont i foten, du borde gå iväg med det där". "Men hallå, du haltar ju inte ens, du behöver väl inte söka hjälp". "Emelie, tänk vad skönt att slippa den där brännande smärtan som kan komma lite när som helst". "Men ryck upp dig, man kan ju inte springa till sjukvården för minsta lilla". Till slut lyssnade jag på den första rösten och eftersom jag har bra erfarenheter, eller rättare sagt erfarenhet då jag bara har varit 2004 med ett knä, av Idrottskliniken i Växjö slog jag en liten signal dit.

Han som tog emot samtalet frågade lite om min fot och jag sa att smärtan kan komma när som helst. Vidare så frågade han hur länge jag haft besvär. Svaret blev, ja du det kan väl vara 2 år men att den här vintern har det blivit outhärdligt. "Jaså, så det kommer och går?" frågar han då och ja, det gör oftare ont på vintern men det kan väl kanske ha sin förklaring i att den stackars foten är konstant instängd i ett par kängor, vinterstövlar alternativt skridskor under årets mörkaste månader. I alla fall så verkar det som denna käre person på Idrottskliniken omedelbums drog slutsatsen att jag var någon halvgammal dam som drabbats av reumatism och i stället skulle iväg till en vårdcentral. Jag trodde att ett företag som kallar sig för Idrottskliniken är bättre lämpat för att ta hand om en person som är aktiv hockeyspelare och springer en till två gånger i veckan än vad en vårdcentral ute på vischan är. Det får vi aldrig veta nu, jag ringde till Aktiv Rehab istället och jag hoppas att jag kan få svar på varför min stortå krånglar, vad jag ska göra och förhoppningsvis kunna ordna någon form av inlägg till mig. Det är väl vad man kan kräva som motvillig-men-som-till-slut-fått-tummen-ur patient när man efter långa och jobbiga inre samtal lyfter telefonluren och söker hjälp.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 23 februari 2015 08:15

För dom flesta är en kalender en planeringsbok (även om den nu för tiden oftast finns i en smartphone eller iPad) men för mig är det lika mycket en minnesbok. Varje år då jag köper en ny kalender skriver jag in datum att minnas. När familj och vänner fyller år men även årsdagar som är viktiga för mig.

I min kalender för datumet i förrgår står det så kryptiskt som "5 år X @ Dal 2-3 OT". Översatt till normal svenska är det 5 år sedan jag spelade min allra sista hemmamatch för Dalhousie Tigers då vi vann mot ärkerivalen X med 3-2 i sudden. Trots att det är ett halv decennium sedan den matchen kommer jag ihåg varenda detalj som det var igår.

Jag minns hur vi åt pre-game meal på "uteserveringen" på Cora's (inne i gallerian). Jag minns hur vi "grads" fick en varsin tavla och hur jag försökte få fram något vettigt att säga som tacktal. Men vad säger man som tack till sina medspelare och ledare som gjort fyra år till dom absolut bästa åren i ens liv?

Vidare till ishallen då det var samma rutiner som inför vilken match som helst. Men något var annorlunda; utmaningen var att trots alla känslor som flödade kunna fokusera på matchen. Starting line-up på blålinjen, vår tränare som nämner oss grads och sedan sista gången jag får sjunga med i nationalsången i Memorial Arena. När 60 minuters hockey var över stod det 2-2 och förlängning skulle få skilja lagen åt. Jag minns hur andra laget får en avvaktande utvisning mot sig, hur jag spurtar ut till båset och medan jag står där ser hur mitt lag gör det avgörande målet. Jag minns hur jag i ett lyckorus kramar om vår assisterande tränare och hans förvåning över att en skrikande, svartklädd michelingubbe kastar sig i famnen på honom. Jag minns även den här obeskrivliga tacksamheten till mina lagkamrater som tillsammans såg till att jag fick uppleva matchen som närmast kan liknas vid en Disney-film med lyckligt slut.

Den 21:a februari är verkligen ett datum värt att minnas för mig och jag vet inte om jag kommer fortsätta skriva upp årsdagen i min kalender i 5, 10 eller 15 år till. Kanske sitter jag där om 45 år; gammal, rynkig och något stelare, tittar i min kalender och ser "50 år X @ Dal 2-3 OT". Vet precis vad det handlar om, spelar upp det här videobandet i huvudet och får den där härliga känslan som jag hittills har fått just detta datumet.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 20 februari 2015 09:01

Det finns vissa saker i livet som är viktigare än andra, som man helt enkelt är beroende av. Mitt liv vore inte värt att leva utan träning i allmänhet och hockey i synnerhet. Samma sak med mat i allmänhet och choklad i synnerhet. Dessvärre har jag ett nytt beroende. Min nya besatthet stavas gamla gubbar, skarlakansfeber och ruiner. Men vad säger du?! Det kanske är på sin plats med en förklaring. Det är så här att jag har börjat forska lite om byn Baggatorps historia i allmänhet och mitt hus historia i synnerhet. Nu har jag blivit sittande framför datorn och stirrat i kyrkoarkivet i Åsheda församling och i Lantmäteriets historiska kartor. Husförhöslängder, församlingsbok, födelse- och dödböckerna, Laga skifte från 1843, avstyckningar och avsöndringar.

Samtidigt som jag har fått flera svar om byns och husets historia kommer det nya frågor hela tiden. Var bodde Frans Johan Andreasson med familj och alla andra som står med i husförhörslängderna, varför bytte Rikard Teodor namn till Ekström, har det stått något hus innan mitt hus byggdes 1922 och var det verkligen där som Axel Gunnar Andersson bodde? Hur såg det ut i Baggatorp i början av 1900-talet? När jag stirrat färdigt in i datorskärmen som är full av gamla sidor med svårläslig skrivstil får jag upp bilder i huvudet hur husar nr 96 Lilja går ut från torpet som ligger långt ute i skogen och drar igång med dagens bestyr och hur det såg ut i husen som oftast var mindre än 175 kvadrat där en familj med fem barn trängdes utan el, tv och definitivt utan bredband.

Hur många svar jag än har fått på den här korta tiden av forskning fortsätter jag helt besatt och maniskt tänka: Jag vill veta mer! Så till alla där ute som har några historier och anekdoter från Baggatorp, skicka det till mig eller kom förbi huset där Olof Martin Ekström bodde och berätta för mig.

Av Emelie Ederfors - 17 februari 2015 15:32

Efter många veckor av trånande var det idag äntligen dags för årets första och sista semla. Jag är inte mycket för det här att börja äta semla innan man ens har hunnit smälta julskinkan och köttbullarna. Semla ska, traditionsenligt, ätas på Fettisdagen - inte före och absolut inte efter.

Nu kanske ni tänker, men Gud vad tråkig du är. Kanske det, men jag har ett ess i rockärmen vad gäller Fettisdagen eller Shrove Tuesday som den också heter. Eftersom jag numera har dubbla nationaliteter (i alla fall i hjärtat) så firar jag även Pancake Day. Fettisdagen med en semla på förmiddagen och ikväll till middag blir det dom här tjocka, fluffiga pannkakorna. Inte American Pancakes, utan Kanadensiska. Jag utgår från receptet på Grandma's Pancakes som vi fick när vi bodde på Cheticamp Outfitters Inn B & B.

Och vad blir det för tillbehör? Lönnsirap så klart!

Trevlig semla-dag till er alla, happy Pancake Day!

Av Emelie Ederfors - 13 februari 2015 16:44

Så var årets första fredag den 13:e här, dagen som framkallar kalla kårar hos vissa och att andra till och med stannar hemma från jobb. Visst är man väl kanske lite extra på sin vakt en dag som denna. Kom ihåg att ta det försiktigt när man går nerför bron hemma där det garanterat finns isfläckar. Ta det lugnt när man backar ut bilen från uppfarten. När man väl är på väg ner till jobbet håller man extra utsikt efter vilt, annars kan man ju ge sig den på att det just idag springer ut något på vägen. Det fanns spår av en viltolycka på Ösjöbolvägen i form av en eftersöksjägare med hund. Någon som inte varit lyckligt lottad - någon som vet vem det var och vilket djur det var?

På jobbet gäller det att vara försiktig med brevkniven, pappersarkskanter, snubbeltrösklar m.m På lunchen; tugga ordentligt så man inte sätter i halsen och återigen knivar är farligt (även bordsknivar). Med bara sju timmar kvar av otursdagen har jag klarat mig rätt så bra, men vidskepligheten kräver nog att jag säger: ta i trä!

Är det inte egentligen lite överreklamerat det här med fredag den 13:e. Jag har ju själv levt drygt 10 000 dagar och av dom kan det väl röra sig om 20-30 fredag den 13:e. Hittills har jag inte drabbats av något väldigt förskräckligt just dom här oturdagarna. Dom har varit som vilken dag som helst. Vissa dagar går allting jättebra, kanske just en fredag den 13:e och vissa dagar går precis allting käpprätt åt helsike trots att det inte är en fredag den 13:e. God tur till er alla! 

Av Emelie Ederfors - 9 februari 2015 16:48

En lång svit är bruten. Småland, som länge varit dominanter i Stålbucklan och distriktslagssammanhang på tjejsidan, gick inte till finalspelet uppe i Stockholm. Hur jag än vrider och vänder på det kan man inte komma ifrån att jag som ordförande i damkommittén i Småland har stor del i det som har hänt. Samtidigt som jag går och övar på försvarstal med innehåll som "det är små marginaler", "vi hade några bra 98:or som vi tappade till detta året" och "sviter är till för att brytas förr eller senare" hör jag ändå den där rösten långt bak i huvudet som säger: Emelie, du har misslyckats. En dag som denna vill man inget annat än att dra täcket över huvudet eller bara säga "äh, nu skiter jag i det här, åt h-e med allting". Man har ett tungt ok på axlarna, någonting som gnager en och samtidigt ett spöke likt det i En Julsaga som ständigt tjatar: varför gjorde ni som ni gjorde? Det känns som jag i mitt agerande har svikit spelare, föräldrar, ledare och förbundet.

Så ja, det har inte varit den bästa av dagar. MEN! Det finns inga problem, det finns bara möjligheter! Kanske tack vare att vi i Småland inte gick vidare har flera medier uppmärksammat att det inte finns något tjejlag här i distriktet. Ett långt reportage i P4 Kronoberg och en annan form av lokalmedia kommer antagligen göra någonting av det här. Det finns föreningar runt om i Småland som inte gör ett dugg för att få igång någonting, det finns föreningar som har misskött sin tjejverksamhet och det finns sådana som agerar som min kära mormors uttryck: "De ä mest bäre käften o bakbeina (mycket snack och lite verkstad på svenska). Dom får sig en liten känga av det här och dom två mönsterföreningarna vad gäller tjejhockey, Lenhovda IF och IF Troja/Ljungby lyfts fram. Tänk om fler föreningar följde efter i deras fotspår! Jag riktar ett stort tack till LIF och Troja för det jobb dom gör för tjejhockeyn här i distriktet.

Inget tjejlag i HELA Småland och färre antal spelare än föregående år - många kanske tror att det är kris eller till och med att botten är nådd.

Men kom ihåg att när botten är nådd finns det bara en riktning.  

Av Emelie Ederfors - 29 januari 2015 15:27

Imorse när jag var ute på promenad tänkte jag vad jag skulle skriva för något inlägg härnäst. Det händer inte så mycket i trista och fattiga januari. Lite snö och lite hockeymöten som inte heller behöver någon utläggning. Men nu har jag kommit på något; här kommer en berättelse om ett helt vanligt damlag i hockey som siktar upp till högsta serien. Alla jobbar hårt både i gymmet och på isen. Det är sena kvällar och tidiga morgnar. Alla ställer upp; spelare, ledare och föräldrar. Ispremiär, träningsmatcher och seriematcher betas av. Så efter en lång säsong och när således slutmålet är nära så kommer dolkstöten. Beskedet som betyder att en stor, svart rullgardin går ner. "Ni får inte kvala till Riksserien".

Det är inte Växjö Lakers som jag fortsätter att älta om (även om jag fortfarande ofta tänker på det). Lakers var igår och Almtuna IS är idag. Vad blir det för lag imorgon?

Man säger att utvecklingen inom damhockeyn går framåt, men just idag är jag tveksam. Almtuna anno 2015 verkar inte ha tagit notis om det som hände i Växjö 2010 OCH 2011. Föreningarna måste ha så mycket stake att dom kan säga till laget redan innan säsongen att oavsett sportsliga resultat kommer ni inte kunna kvala. Vänta nu, varför skriver jag laget? Det handlar väl om att dom ska säga så till ALLA lag i föreningen?! Det vore inte heller helt fel om kommunerna visade lite mer stake än att rycka på axlarna, sucka och trött säga: det är ju tråkigt det här, men det är ju ingenting vi kan göra.

Jag och flera andra vet precis vad det är tjejerna i Almtuna IS går igenom just nu. Såret efter kniven kommer aldrig läka helt och vreden gentemot styrelse m.m i föreningen kommer finnas kvar för en lång tid framöver. Trots det var Lakers anno 2011 en jobbig men lärorik upplevelse, jag har blivit en starkare person av det och bandet mellan spelare, ledare och föräldrar blev, om möjligt, ännu starkare än vad det var innan det blev som det blev.

Av Emelie Ederfors - 26 januari 2015 15:03

I lördags spelade jag min första match på drygt två månader. Detta gjorde mig ruskigt taggad. När det dessutom var HV 71, segertåget som har kört över allt och alla i serien, som stod för motståndet blev jag ännu mer taggad. Resultatet var väl rätt så väntat; storstryk och 8-0 i baken. Men det är en känsla som jag ibland får och som kanske är allmänt bland oss målvakter. Att en vinst kan kännas som en förlust och en förlust kan kännas som en vinst.

Exempel nr 1: Ens egna lag har en komfortabel ledning och man håller nollan men med, låt oss säga, 2 minuter och 7 sekunder kvar av matchen sjabblar någon och den där åtråvärda nollan är ett minne blott. Efter matchen kommer alla spelare ner till målvakten och alla verkar vara så där j-a nöjda och glada! Det ska vara segerkramar, vågen till publiken och segersång i omklädningsrummet. För målvakten är det en helt annan femma; man känner sig mer som matadoren i Tjuren Ferdinand. "Matadoren slet svärdet (klubban) i småbitar, stampade i marken, slet sitt hår" och till slut vill man bara lägga sig mitt på planen och gråta.

Exempel nr 2: Inträffade i lördags. Förlust med 8-0 kanske kan tyckas vara en ren förnedring. Men efter en sådan match vill man som målvakt bara springa ärevarv med full mundering på i omklädningsrummet och spela luftgittarr till "Simply the Best". Nu blir ju både knoppen och kroppen rätt så mör efter drygt 90 skott (på mål...) så det fick räcka med den där goa segerkänslan och ett härligt flin på läpparna bakom masken.

Så en vinst kan kännas som en förlust och en förlust kan kännas som en vinst. Någon som känner igen sig?

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se