Senaste inläggen

Av Emelie Ederfors - 23 augusti 2017 15:27

Det bästa träningspasset som finns är ett pass som man inte behöver göra så ofta och inte så länge (eftersom alla verkar vara så sönderstressade i dagens läge) och det gör en samtidigt smal, snygg, rynkfri, intelligent och framför allt sexy as hell!

Tyvärr, mina kära vänner, är det här en utopi. Det där träningspasset finns inte. Däremot kan jag glädja er med ett annat bästa träningspass, nämligen dom där första man gör efter ett uppehåll eller efter en sån där brutal nära döden-mansförkylning. När man inte har kunnat träna som man vill i någon eller några veckor och sakta börjar smyga igång med den vanliga styrketräningen, cykelintervaller och löpturerna i skogen. Trots att man inte alls är i närheten av lyfta lika mycket som man brukar, ha samma intensitet på intervallerna eller springa lika fort som man brukar, så känns det ju som att man flyger fram. Endorfin, adrenalin och säkert flera andra efterlängtade substanser som slutar på –in flödar återigen i blodet likt en vårflod i fjällen. Helt enkelt, lyckan är total! Man kanske inte blir smal, snygg, rynkfri, intelligent och sexy as hell under dom här första-träningen-efter-en-förkylning-passen men det känns jäkligt bra ändå!

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 8 augusti 2017 17:23

Nu ska ni inte tro att det här är någon jämställdhetspropaganda där jag ska ta upp hur mycket mer jag skulle tjäna som man eller hur mycket bättre förutsättningar jag hade haft som manlig hockeyspelare. Det här inlägget kommer att handla om det stundande bröllopet som vi har i familjen. Hur lätt och smidigt det är för karlar som ska på bröllop och vilket h-e det samtidigt är för en kvinna med beslutsångest. För egentligen, hur mycket tid och energi behöver genomsnittsmannen lägga på förberedelser? Välja färg på slipsen, lite gelé i håret (om det ens behövs) och you’re good to go.

För kvinnor ser det lite annorlunda ut. Först ska det väljas klänning och den första toala ångesten. Färg; ska den vara blå, rosa, gul, grön eller turkos? Längd; ska den vara halvkort, kort, halvlång eller lång? Form; ska den vara Halterneck, axelbandslös eller kortärmad? När väl klänningen är vald gäller det att välja allt krimskrams som hör till. Kavaj eller jacka och vad ska den ha för färg och form? Skorna; ska dom vara höga, lagom eller låga, ska dom vara svarta, gråa eller blåa och ska det vara bred eller smal klack? Och på tal om skor, får man för sig att man ska ha sådana skor som visar tårna måste man snygga till dom och kanske välja en passande färg på nagellacket.

När väl det är klart så ska man välja frisyr, nästa totala ångest. Ska det vara utsläppt eller uppsatt eller varför inte halvt uppsatt? Ska det vara flätor som i så fall är inbakade, utbakade eller obakade? Eller ska vi kanske ta fram locktången och locka lite grann? När jag tänker efter vore det väl snyggt med nagellack nu när man ska vara fin; ska det vara fransk manikyr eller någon av alla tiotal blåa nyanser man har eller någon av färgerna rött, lila, rosa, vitt eller guld? Nu är vi snart i hamn… Trodde ni ja. Det ska väljas smink också. Med ca 20-30 olika nyanser av ögonskugga som resulterar i oändligt många olika kombinationer och nästa totala ångest. Femton olika lager i ansiktet och tio olika lager på ögonlocken för att bli naturligt vacker sedan efter väldigt många om och men är det ta da! Redo för den stora festen!

Det är frågan om det inte hade varit lättare att vara man - gå in på Dressman och Deichmann, komma ut med två kassar och ta da! Redo för den stora festen!

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 30 juli 2017 22:23

Igår var en väldigt speciell dag. Det var dags för mig efter två år som hedersborgmästare att lämna över nyckeln. Dom känslor som bäst beskriver hur jag kände är vemod, tacksamhet och stolthet. Tänk att jag fick äran att vara hedersborgmästare i detta underbara samhälle! Alla fantastiska företagare som sätter Åseda på entreprenörskartan. Alla idoga ideella krafter som vi har. Initiativet av Frida Sundqvist-Hall för att rusta upp Folkets park för att göra den levande igen och att Åseda Truckmeet kan få hit över 70 st. lastbilar på en utställning. Vi har SM-medaljörer i charkuteri, NHL-spelare, SHL-tränare, speedwayförare, Årets kock och utrikeskorrespondent. Tack för den här tiden, kända som okända Åsedabor!

Även om jag inte längre är borgmästare och därmed numera ”arbetslös” så kommer jag fortsätta att jobba för att utveckla samhället jag har valt att slå mig till ro i. Fortsätta jobbet inom föreningslivet för att få fler barn aktiva, skapa en kultur av idrottande under hela livet och att dom barn som väljer idrotten ska få en så bra upplevelse av den som möjligt. Jag ska fortsätta försöka bli bättre på att använda mig av all service som finns på orten. Orten som jag älskar.

Av Emelie Ederfors - 26 juli 2017 16:13

För drygt tio år sedan gick jag ner i vikt och jag tror att jag väldigt länge efter det levde kvar i en 80+ kilos kropp. Trots min ”nya” kropp var varje träningspass samma visa; stora och pösiga T-shirts ackompanjerat av ett par lika pösiga shorts som slutade vid knäna. Ta av till bara sport-BH och tighta shorts som en del lagkamrater gjorde och som varje träningsbrutta på Instagram gör nu var helt uteslutet. Jag vet inte om jag ska tacka alla som gör inlägg om att ”du duger som du är”, ”skönhet kommer inifrån” osv. eller om jag på senare år har fått en aha-upplevelse om att jag faktiskt inte har gäddhäng som når hela vägen ner till knäna, ölmage, fläsklår och rumpa stor som ett par ladugårdsdörrar men det har, hör och häpna, blivit lite mer naket på senare tid.

För några år sedan började jag faktiskt att ha linne på mig när jag tränade som senare också blev nästan lite tighta linnen och plötsligt började jag se konturer av Deltoiderna som varit gömda under den där stora och pösiga Reebok-tischan. För drygt ett år sedan köpte jag mina första löpartights. Ja, det var en inkörningsperiod då det var tights och återgång till den pösiga T-shirten. Det får ju inte bli för mycket åtsittande och hud-visande på en gång! På gymmet började jag då se konturer av lårmuskler och kanske framför allt Vastus lateralisarna, som inte hade fått visa upp sig i dom pösiga Umbro-shortsen. Nästa steg blev att ha både tights och åtsittande linne – och jag överlevde! När jag förra veckan var på Stadium hittade jag ett par korta tights på rean, som jag köpte. Dom täcker bara en ynka tredjedel av låret och dom är inte diskreta. Nä nu går jag bananas riktigt, I’m going all the way baby; skrikigt illturkosa så det känns som att dom skulle kunna lysa upp en kolgruva!

Ska jag vara ärlig tror jag att jag efter drygt tio år med min ”nya” kropp är så trygg att jag faktiskt ska kunna ha på mig denna tighta och ytterst minimala utstyrsel till och med på ett offentligt gym. Men det får nog bli med en pösig T-shirt till en början. Det gäller ju att skynda långsamt. Väldigt långsamt.

Av Emelie Ederfors - 12 juli 2017 16:41

Ni har säkert alla varit i den situationen; när hjärtat vill och säger en sak men hjärnan vill och säger raka motsatsen. Om man ska köpa det där drömhuset med den ekonomiska risk som finns eller stanna kvar i den trygga hyreslägenheten. Om man ska stanna kvar i den där relationen, den till en vän eller en partner, som varit på dekis eller om man ska se sig om efter och satsa på någon annan. Om man ska satsa, på det där jobberbjudandet eller på att starta det där företaget man så länge dröm om eller om man ska vara kvar i det trygga och det man känner igen.

Det är i sådana lägen som hjärtat säger: kom igen, satsa! Och känns det som att det går åt fanders så ge ALDRIG upp! Det kan vara då som hjärnan kommer in i bilden och säger: Det är ett självmordsuppdrag, det kommer inte bli bra, ge upp!

Det är i sådana lägen som man undrar vilken man ska lyssna på; hjärtat eller hjärnan? Är det då man ska koppla in magkänslan i det hela (vad f-n det nu är, egentligen)? Klassas hjärnan som mer betrodd eftersom den är mer rationell medan hjärtat blandar in det här jobbiga med känslor i det hela?

Där fick ni några frågor att tänka på under dom lata semesterdagarna i hängmattan och lämna gärna en kommentar om ni har lösningarna.

Av Emelie Ederfors - 28 maj 2017 23:05

Igår var det dags för årets upplaga av Åsedadagen och Mästarnas Mästare i lokal version. Lagen som medverkade var Åseda IF Hockey, Åseda IF Fotboll och Hälsans Hus. Grenarna var bland annat, hinderbana, dra traktordäck och just det, jägarvila. Reglerna var enkla, två från varje lag skulle sitta så länge som möjligt och det lag med längst totaltid blir grensegrare. En från fotbollen och min lagkamrat stod mindre än fem minuter, den andra från fotbollen stod någonstans mellan fem och tio minuter medan den första från Hälsans hus som kastade in handduken satt runt tio minuter. Kvar var jag och den andra från Hälsans Hus. Vinnarskallen intalade mig under flera minuter att den här vinsten ska du ha, du ska sitta längst av alla. Ju längre vi satt desto mer började omdömet och förståndet få mig att inse att; visst du kanske vinner grenen och får en egoboost men för att laget ska kunna vinna måste du sitta runt sex minuter längre än hon från Hälsans Hus-laget som du fightas med just nu. Så vid runt 17 minuter fick omdömet övertaget och jag reste mig. Ska väl medges att jag omgående blev förbannad. På mig själv. Och på förlusten i min paradgren. Den innehåller ju allt som jag är bra på; benstyrka, pannben, seghet och tjurskallighet. Dessutom kunde jag gå rätt så obehindrat direkt efter att jag rest mig.

Hela tävlingen vanns av vårt lag vilket gjorde att jag var lite mer munter när jag mötte mamma som hade stått i publiken och sett mina svarta ögon efter jägarvilan. Som alla mödrar gör gratulerade hon mig till segern och berömde hur duktiga vi och jag hade varit. ”Jo visst men jag skulle ju ha vunnit jägarvilan”.  Då upplyste min kloka mamma mig om att jag för rätt så exakt tre månader sedan hoppade på kryckor och att jag idag, tre månader efter ledbandsskadan skulle sitta i jägarvila i en dryg kvart då hade känts väldigt avlägset.

Min mamma gav mig gårdagens väldigt viktiga lärdom. Det viktigaste är kanske inte alltid att vinna utan att delta och att faktiskt kunna delta. Att kunna springa hinderbana och dessutom klara armgången, att göra 33 bicepscurls med 15 kilo på 1,5 minut och att dra ett stort traktordäck ett femtiotal meter är kanske viktigare än att vara den som sitter längst i jägarvila.

Så idag vill jag uppmärksamma och hylla alla kloka mammor i allmänhet och min alltid så kloka mor i synnerhet.  

Av Emelie Ederfors - 29 mars 2017 21:46

Jag har en längre tid haft ett stort intresse för skador och då handlar det inte om att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Allt från huvudtacklingar i hockeyn till avslitna hamstrings på friidrottare och till krascher i fartfyllda 100 km/h i störtloppsbackarna. Jag är så fascinerad av hur vissa människor verkar ha lättare att bli skadade, vilka krafter som behövs (eller kanske inte behövs) för att någon ska bli skadad, hur kraftfull smärtlindrare adrenalinet och vissa andra hormoner är och hur effektiv kroppen är på att läka sig själv.

Så för fyra och en halv vecka sedan var det min tur att vara den drabbade. Den som fick uppleva vilka krafter som (inte) behövs, hur kraftfull smärtlindrare adrenalin är och hur effektiv kroppen är på att läka sig själv. För dryga månaden sedan gick mitt inre ledband i knäet till viss del, till stor del eller helt av och tiden sedan dess har varit en ordentlig prövning. Att inte ens kunna gå den dagliga morgonpromenaden den första tiden, att inte kunna träna som jag brukar, att vara tvungen att tacka nej till träningar och framför allt att missa seriematcher.

Så var det igår återigen dags att besöka sjukgymnasten och maxtest stod på agendan. Bara det gjorde mig lycklig – att äntligen få ta ut mig till fullo och som med alla tester så vaknar ju den där tävlingsdjävulen inom en så fort det ska göras en prestation. När jag efter besöket klev ut genom dörren hade jag ett löpprogram i ena handen. Jag ska få springa! Eller i alla fall få ta några stapplande första steg till vad som kallas löpning. Det var nog länge sedan jag var så lycklig som igår när jag i strålande solsken utan ett moln på himlen, med vårfåglar som kvittrade uppmuntrande och iförd mina nya löpartights joggade för första gången sedan uppvärmningen inför Malmö-matchen den 26:e februari när kraften översteg vad mitt ledband för tillfället klarade av.

Så vad har jag lärt mig av skadan och den här tiden efteråt? Även en dålig erfarenhet kan vara nyttig, en dålig erfarenhet är en lärdom.

Av Emelie Ederfors - 12 oktober 2016 16:43

Igår var det dags för den årliga lagfotografering i ishallen och jag fick äran att vara med som målvaktstränare på B-pojkarnas foto. Först var det dags för individuella spelarbilder följt av syskonbilder och far+son/söner-bilder för alla mina tre manliga ledarkollegor. Det var sedan när vi fyra ledare skulle ta en ledarbild som det hoppade ur en groda ur fotografens mun. Eftersom vi fyra ledare består av två längre och två lite kortare så tyckte den gamle herren att vi skulle ställa upp oss på rad från lång till kort så han började med att placera den längste av oss, den näst längste sen, den näst kortaste sen och så bad han "mamsen" att ställa sig längst till vänster. Vi ledare höll på att dö av skratt och den gamle herren förstod inte alls vad som var roligt (med att en 30-åring som ser ut som hon var 12 kan vara mamma till ungdomar som är 13-14 år). Charmigt!

När vi sedan skulle ta lagfotot och alla ställt upp sig så fint och en fotograf i kanske 40-50 års åldern rättat till tröjor, handskar m.m så var det dags för nästa groda att slinka ur. Han bad någon av spelarna på högerflanken flytta sig lite så han var precis mittemellan dom som satt ner och sedan bad han "mamman" att flytta lite till vänster. Charmigt! Eller?

Jo för stunden var det kanske det men sedan kom den eftertänksamma och analyserande människan fram inom mig. Jag blev faktiskt lite kränkt. Jag tolkar det som att dessa sportfotografer som säkert fotograferat hundratals lag inte kan tänka sig att en tjej utan barn på ideell basis ställer upp som ledare för ett hockeylag. Jag kan förstå om jag traskat omkring med skor, jeans och föreningsjacka eftersom det finns flera mammor som ställer upp som lagledare men nu hade jag både målvaktsskridskor och hockeyhandskarna på mig. Borde inte den äldre herren reagerat på att alla dom andra tre ledarna tog förälder+barn bild men inte jag och kanske funderat på att jag kanske inte hade något barn att ta kort med?

Tror ni att dom hade sagt samma sak om det varit en kille i 30-års åldern som stått där med målvaktsskridskorna? "Och så tar vi "pappsen" längst till vänster"? Inte så troligt.

Det gav dagens skratt helt klart men jag vill samtidigt skicka en passning och ett viktigt meddelande till alla sportfotografer där ute: Man kan faktiskt vara idrottsledare utan att ha barn, oavsett om man är man eller kvinna. Jag har ungefär samma passning till alla som ännu inte fått barn eller som inte vill skaffa barn: Man kan faktiskt vara idrottsledare utan att ha barn.
MvH Tanten eller om det numera är lilla mamsen...

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se