Den här helgen är verkligen fullspäckad med aktiviteter och då har jag ändå fått välja bort vissa av dom. Bland annat målvaktsträningen i Åseda och matchen i Vårgårda med KHK har fått stryka på foten. Idag ska jag efter ett löp-pass iväg för sportkonferens med Region Syd i Jönköping. Imorgon efter hotellfrukost och ännu mera konferens åker jag direkt till Vida Arena för att kanske vara med på slutet av SISU-utbildningen för ÅIF och sedan matchen mellan Växjö Lakers och HV71. Gissa vad jag ska göra på söndag? Ja visst, men förutom att träna ett pass? Ja visst, men förutom att äta en god söndagsmiddag signerad mästerkocken mamma? Just precis. Dom första 2 rummen/utrymmen av totalt 9 rum och totalt 6 utrymmen ska bockas av på att göra-listan. Nu börjar det närma sig! :-)

Nu måste jag iväg, tidsoptimisten späckade schema har redan nu spruckit; och då har helgen knappt börjat...

Nu handlar det inte om att nyårslöftet för 2013 är avklarat; jag har inte gått ner i vikt till en önskvärd vikt som sattes upp som mål sista december eller genomfört ett sista lopp i en överjävlig utmaning som slår allt annat. Det här handlar om nyårslöftet för 2014. Jag har alltid problem vid den här tiden att komma på något som jag ska börja eller för den delen sluta med så där tvärt på nyårsafton, men för en gångs skull har jag kommit på ett nyårslöfte för nästkommande år! I helgen råkade jag titta ner på mina fötter och det var en förfärlig syn som mötte mig. Sprickor på hälarna som dessutom såg ut som dom börjat mögla lite lätt, en blånagel på vänsterfoten och en högerfot som blir bredare och bredare likt rinnande lava vid en vulkan. Jag befarar att den snart är lika bred som den är lång (är i och för sig inte så svårt att bli det). Som pricken över i:et har jag knölar mitt på ovansidan av foten; kan det vara skridskosnörning som är boven i dramat?

Jag har nu insett att mina fötter förtjänar ett bättre öde men jag tänker för den skull inte adoptera bort dom till någon bättre människa. I kursen för hantering- och förebyggande av skador på universitetet hade jag en professor som sa väldigt många kloka saker. Bland annat "if the ground cracks, the house will fall". Om man inte tar hand om grunden (alltså fötterna) kommer något eller hela huset (alltså kroppen) gå sönder.

Med andra ord kommer jag att lova på heder och samvete medan raketerna lyser upp himlen och champagneglasen klingar att jag ska från och med 1:a januari 2014 ta bättre hand om mina fötter. Kanske några fler fotbad än 2-3 gånger per år och kanske smörja in mina fossingar några fler gånger än vad jag gör idag. If the ground doesn't crack, the house will stand tall.

I en veckas tid har jag våndats och velat om jag skulle gå på minnesgudstjänsten för Louise Bjällebo. Ofta var inställningen att jag inte skulle gå men så säger samvetet att jag borde gå. Men jag vill inte gå för att det kommer vara för jobbigt rent känslomässigt, men jag måste gå för att ta farväl och hedra hennes minne. När jag väl bestämt mig för att gå förberedde jag mig på att det skulle vara fullkomligt fruktansvärt men samtidigt väldigt vackert.

Dom minnen jag har av Louise har alla med underhållning, sång och dans att göra. Dom flesta minnen av henne kommer alltid väcka varma känslor och ett leende på läpparna. Jag minns när hon satte upp Grease där jag var med som dansare och statist. Jag minns en annan musikal hon satte upp i Åseda där jag också var med som dansare och om jag inte minns helt fel hade Louise skrivit manus och texterna till musiken. Jag minns när Lillgatan skulle vara med i Åsedadagens Körslag 2008 och i detta musikaliska självmordsuppdrag ställde Louise upp dirigent/lärare. Trots att hela kören verkade vara både tondöva och sakna taktkänsla ställde hon med glädje upp på detta. Jag minns när företaget var på julbord på Hotell Olof då hon var där och underhöll oss. Både Bisse med åratals erfarenhet i dansbandssvängen och Niclas Gröön med okänd erfarenhet av musik var uppe på scen för att sjunga. Även om kvaliteten kanske skiljde sig något åt mellan dom båda sånginsatserna såg hon båda två som lika stora artister. Det var nog en av hennes ledstjärna i livet; hon respekterade allas vilja för att sjunga, spela och dansa.

Jag tror inte heller att hon under gårdagens mörka novemberkväll satt i himlen och såg ner på en Åseda kyrka fullsatt av rödgråtna aniskten och där det hördes snyftande och snörvlande i varenda bänkrad. Hon fick istället det där välkända leendet på läpparna för att så många Åsedabor fick så bra underhållning denna kväll. Att så många som möjligt skulle få uppleva och beröras av sång, drama och dans var hennes uppgift här på jorden. Tack Louise för all underhållning du bjöd på och tack för all glädje du spred.

Jag förberedde mig på att minnesgudstjänsten skulle vara fullkomligt fruktansvärt och det var den, men jag hade samtidigt förberett mig för att den skulle vara väldigt vacker. Det var den.  

http://www.smp.se/nyheter/uppvidinge/lillgatan-vill-vinna-lokalt-korslag(693552).gm

Jag har alltid tyckt att vi som bor på landet är lite tuffare än stadsbor. Vi brottas med grävlingar, är ute och famlar i ett becksvart mörker när stormvindar viner, räknar med långvarigt strömavbrott vid storm. Kort och gott; vi räds varken mörker eller vilda och farliga djur. Jag anser att vi som bor på landet har lite mer skinn på näsan än vanligt folk. Jag och mina åsikter har nu fått sig en rejäl knäpp på den näsan. 

Igår gick jag som vanligt min promenadrunda efter frukosten och så började Bruce Springsteen vrålande räkna in 1,2,3. Born to run - åh vilken bra start på dagen! Jag vände uppe vid vägskälet som jag brukar och precis då kom den bästa delen av älsklingslåten. Ni vet, när man tror att låten är slut så... Bam och händerna upp i luften! "The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive. Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide". Så plötsligt avbryts denna magiska stund med stånk och stön från buskarna. Oink, oink; 15 meter framför mig springer mamma gris, en kulting, två kultingar, tre kultingar över vägen. Det skulle ha varit en fjärde kulting som sprang över vägen men den blev lite osäker på sig själv och vände om. Jag står som förstelnad på vägen och analyserar läget. Jag har en mamma gris och tre kultingar till höger om mig och en ensam kulting till vänster om mig samt en röst i huvudet som säger att vildsvin kan bli farliga om människan kommer mellan mor och kulting. Jag beslutade mig för att göra en voltstart i väntan på någon briljant idé. Helst skulle jag bara vilja springa till närmaste hus, göra inbrott och ringa till mamma om att jag vill ha poliseskort a la Barack Obama hem. Då kommer lösningen; det kommer en bil och med lite bra timing möts bilen och jag ungefär där grisarna sprungit över. Färdplanen för resten av promenaden var: tre steg, titta över axeln, tre steg, titta över axeln. Det var inte förrän jag stängde ytterdörren som jag lite omskakad kunde pusta ut.

Även efter jobbet var det lite omskakade. I brevlådan låg ett brev från Lantmäteriet! Prisa Gud! Avstyckningen är avslutad och det kommer att vara inskrivet i fastighetsregistret senast 19:e december. Nu har det orosmolnen blåst bort och det är bara några små kvar innan jag har mitt egna hus på landet där den hårdhudade tuffingen kan husera.

Igår var det återigen dags för mig att spela mot HV71 och jag minns med ett leende på läpparna sist jag intog Kinnarps Arena för match. Det var med Lakers damlag och vi kunde efter en nervbrytande, hjärtinfarktsframkallande och skräckfilmsspännande match dansa segerdans i omklädningsrummet och skråla till Tina Turners "Simply the Best". Vi vann med 3-2 och det kändes verkligen som en vinst. Det var då; nu är nu. Trots att det var en annan ishall, andra lag och andra förutsättningar kändes det som tiden stått stilla. Flera av mina kära lagkamrater från Lakerstiden fanns på isen, Bissen med sin härliga Håkan Lönngren-dialekt var speaker, Linneas trogna fanclub stod redo på läktarplats. Nog med nostalgi nu. Nu är nu. Matchen vann HV71 med solklara 7-0 men det hade nästan varit mer naturligt att vi hade sträckt armarna i skyn, ropat "fan vad bra" och kramat om varandra. Trots att vi förlorade kändes det mer som en vinst och det är en andelning till att älska idrotten. Hela KHK spelade som gudinnor; täckte skott, spelade tråkig men ack så effektiv sarg-ut hockey. Och jag, ja - jag var där. Jag nollställde alla tankar och grubblerier. Är det kaos på F18 DM i Rydaholm där jag borde vara som representant? Kommer jag ha olidligt ont i foten? Är jag itne för gammal för det här? Hur många mål kommer suveränen HV göra på mig? Hur förnedrad kommer jag att bli? Allt var som bortblåst när jag klev ut på isen. Nu är nu.

Under min 23-åriga hockeykarriär har det nog både hänt en och tre gånger att jag har haft motståndares föräldrar på läktaren som tidigare har varit mina lagkamraters föräldrar. Så var fallet igår med. Skillnaden den här gången är att det inte var motståndares föräldrar utan min familj som var på läktaren. Det är inte bara mina underbara lagkamrater från Lakerstiden jag saknar utan även alla runtomkring det laget. Hur mycket man än tänker på dåtiden och saknar vissa människor, platser och upplevelser måste man ibland nollställa tankarna. Nu är nu. Det är vi som är KHK!

Det här är berättelsen om en tjej, eller kanske kvinna, som trots att hon är väldigt världsvan ibland känner sig som endast ett litet flickebarn. Men så kom den dagen då det var dags för den där debuten. Hon kom fram till den avtalade platsen i god tid. Hjärtat bultade, munnen kändes torr som en öken och med fumlande fingrar öppnade hon dörren. Deras blickar möttes och han gav genast ett lugnande intryck. Hans blick sa att han hade varit med om det här tidigare. Dom satte igång med det som hon hade kommit dit för, han sa ingenting (så typiskt karlar...) och hon var mest undrande om det verkligen var så här det skulle gå till. Efteråt kände hon bara en enorm lättnad att det var gjort och hon pustade nöjt ut. Han däremot såg vädjande på henne att hon skulle komma tillbaka.

Det här här historien om mig -  när jag i förmiddags besiktade en alldeles egen bil för första gången. Nu är man av med bilbesiktaroskulden och det bästa av allt var att jag fick ett blankt papper.

När det här persen nu är över börjar jag ladda inför helgen. Match med KHK mot LHC2 hemma imorgon och HV71 borta på söndag. Det är vi som är KHK!

Anders Svensson fick en splitter ny flådig Volvo från Svenska Fotbollsförbundet för lång och trogen tjänst. Therese Sjögran som även hon innehar rekordet för antalet spelade landskamper fick däremot ingenting för sin långa och trogna tjänst. Kanske på grund av att spela 167 damlandskaper kanske inte är lika mycket värt som att slå rekordet i antalet spelade herrlandskamper eller har SvFF arbetat fram den här policyn som dom visade prov på igår?

Den här gåvan var mer en pungspark än en klockren frispark i krysset. Den här gåvan var en klackspark tillbaka till 70-talet då synen på damfotboll var mer negativ och eliten inom dam- och herrfotboll inte behandlades lika. Frågan är bara om utvecklingen har gått framåt. Efter gårdagens fotbollsgala ställer jag mig tvivlande. För att tala fotbollsspråk var det här som att SvFF missade ett öppet fotbollsmål, för att tala hockeyspråk var det som att ställa upp med fyra man på isen, för att tala arbetslivsspråk var det som att dela ut en guldklocka till en man som jobbat på företaget 25 år men inte till en kvinna som arbetat lika länge.

Inte nog med att det är osmakligt ur jämställdhetssynpunkt så tycker jag att det är lite dålig stil att dela ut en ny, fin bil bara dagar efter en av historiens svåraste naturkatastrofer. Lägg därtill att Anders Svensson ANTAGLIGEN redan har en sponsorbil från sin fotbollsklubb. Vore det inte bättre om SvFF skänkte den där Volvons värde till tyfonens offer?

Slut på klankande på fotbollsförbundet; deras förklaring efteråt kanske inte alls är någon efterkonstruktion av det hela. Förresten så kanske inte hockeyförbundet är ett dugg bättre, men en sak vet jag med säkerhet. Hade meste landslagsman i Tre kronor fått en bil men inte mesta landslagsman i Damkronorna skulle jag nog ta upp det med mina kollegor inom förbundet gärna innan plumben i protokollet.

På tal om plumb i protokoll... Det kan man nog kalla det som hände för KHK mot Malmö igår.

Idag, den 11:e i 11:e är det Remembrance Day och den uppmärksammas på stort i mitt andra hemland Canada. Det är för att minnas och hedra dom som har stupat i dom olika krig som har pågått. För oss svenskar kan det kännas konstigt med en sådan här dag; vi har ju alltid varit neutrala, säger vi i alla fall. Sveriges neutralitet har och kommer nog alltid att diskuteras. Även om vi inte aktivt och officiellt varit inblandade i krig tycker jag att vi i Sverige ändå kan ta till oss denna dag. Vi får inte glömma dom krig som har varit och jag tycker att vi ska hedra dom som har mist livet och dom, många fler, som fått livet förstört.

Nog med krig och elände, min helg har varit väldigt produktiv; riva tapeter, tvätta lister och är så gott som klar med första rummet (det är förvisso en skrubb men det talar vi tyst om). Jag körde även lite cirkelträning i lördags med resultatet att jag fick ett stort blåmärke på insidan av knäet efter DB snatch (blir väl hantelryck på svenska). Klassas det som idrottsskada eller faller det inom kategorin "korkade gymbesökare"?