Igår läste jag att LHC:s tränare Roger Melin var rasande över efterspelet av tacklingen på Sebastian Karlsson. Det kom inte in några sjukvårdare på isen utan LHC var "tvingade" att själva leda ut den blodiga forwarden. Jag är också rasande över den här situationen men av helt andra orsaker. För det första när en spelare i en av Sveriges största föreningar tacklas medvetslös och blodig kommer det inte två tomtar med en handduk och jag ser inte minsta skymt av några plasthandskar. Vad jag ser på tv-bilderna gör inte LHC:s "sjukvårdare" några tecken till huvuddomarna att sjukvårdare ska tillkallas utan dom gör swedish-style av skadehantering - samla ihop eventuella lösa kroppsdelar och få bort den skadade spelaren från isen fort som f-n!

För att inte den här situationen skulle bli en skandal följer här den idealiska hanteringen:

Det lag som drabbas av en skada skickar in en kunnig person med minst en plasthandske på sig, blodstoppare och en liten Första hjälpen väska. När denna kunnige person inser att sjukvårdare och bår behövs ska huvuddomaren uppmärksammas på detta och i sin tur tillkalla dessa. Det är den första personen som kommer fram till den skadade som är "charge person" och det är hans ansvar och skyldighet att tillkalla bår om så behövs.

Frågan är om det bara är MoDos/Örnsköldsviks sjukvård som herr Melin tycker är pinsam eller om det egentligen är att en storförening avlönar personal som varken har rätt utrustning eller hanterar situationen rätt?

Jag tänkte att dagens inlägg skulle bli kort. Jamtland, Jamtland, jämt och ständut! Men jag får nog förklara mig lite. Varför en sån skanderande ramsa och varför skulle någon som aldrig bott i Jämtland skriva ramsan? Det är ju så här att idag, 12:e mars, är det Jämtlands nationaldag och det måste uppmärksammas - precis som jag kommer uppmärksamma årets två andra nationaldagar; Sveriges den 6:e juni och Canadas den 1:a juli. Nu kanske några tänker att jag bara ska fira Sveriges nationaldag. "Emelie, du är ju varken kanadensiska eller jämtlänning". Där kan jag till viss del hålla med; jag har varken kanadensiskt pass och jag har aldrig bott i Jämtland längre än en månad sammanhängande. Men nationalitet handlar inte bara om vad det står i papprena. Nationalitet handlar om vad man känner i hjärtat.

I hjärtat är jag svenska, kanadensiska och jämtlänning och därför firar jag tre nationaldagar. Jag är boende i Jämtland endast ca 2 av årets 52 veckor men ändå har jag väldigt starka band till detta landskap. Det finns ofta i mina tankar; allt från kolbullar på Jamtli, Krogstråket i juli, en porlande fjällbäck på väg till Pyramiderna, Plankstek på Loftet, Arnljot på Frösön. Listan kan fortsätta hur länge som helst, men som sagt dagens inlägg skulle bli kort. Jamtland, Jamtland, jämt och ständut!

För er som inte har fått se detta vackra landskap med egna ögon finns en video med ögongodis och vår nationalsång

https://www.youtube.com/watch?v=Ec7-fkiyNdo

Var det någon som uppmärksammade Kvinnodagen i lördags? Jo, visst uppmärksammades det. Miljöpartiet vill göra den 8:e mars till en röd dag. Urfeministen Gudrun Schyman debatterade i TV mot en borgerlig förespråkare; båda två var rörande överens om att det ska vara lika lön för lika arbete men kom inte mycket längre än så när dom oense började gnabbas om hur vi ska komma dit. Jag håller fullständigt med om att lika lön för lika arbete ska vara en självklarhet men det är nog inte där vi ska börja, det finns ett större problem. Och dessutom varför ska det vara en helgdag? En helgdag är ju till för att fira någonting. Vad ska vi fira? Att jämställdhetsarbetet har kommit så långt? Jag tycker inte att vi har kommit tillräckligt långt. Det är ofta samma visa när man öppnar tidningen. Sex stycken killar blir friade från våldtäkt för att hon var inte i ett hjälplöst tillstånd; skadeståndet för den kille som smygfilmade sin flickvän när dom var igång i sänghalmen sänktes och det rejält; det klassas inte som våldtäkt för hon var för berusad eller så klassas det inte som våldtäkt för hon inte var tillräckligt berusad.

Ska Kvinnodagen verkligen vara en helgdag och ska det talas om lika lön för lika arbete när det ser ut som det gör? När det finns män som ser på kvinnor som avelston, som horor, som sexualobjekt, som köp-och-sälj objekt, som en köksassistens, som en slagpåse eller helt enkelt som en mindre intellektuell varelse.

Det är först när alla män ser på alla kvinnor som en jämlik varelse som vi skulle kunna fira Kvinnodagen. Å andra sidan behövs inte den dagen när det inträffar. Vi måste ändra attityden gentemot och höja respekten för kvinnor innan vi kan börja höja lönerna.

Jag har i snart ett år haft ett ledamotsuppdrag i Åseda Hockey men tyvärr kan jag ju inte direkt säga att jag har sett många A-lagsmatcher i ishallen den här vintern och jag kan inte direkt säga att det känns bra att jag inte varit där. Detta samvete har gnagt inombords varje gång jag har öppnat tidningen med matchrapporter från Åsedas kämpande i tvåan. Detta samvete har ofta bannat mig och sagt: du är ingen bra styrelseledamot om du aldrig visar dig på A-lagets matcher! Då har jag oftast pekat med skruvmejseln och svarat samvetet att jag i alla fall har ett beboeligt hus med nya fina tapeter i dom flesta rum. Helt fel prioritering enligt samvetet.

Så, tidigare än man kan ana, var grundserien slut och Åseda-killarna skulle börja kvalserien för att hålla sig kvar i tvåan. Har jag inte pallrat mig ner till hallen under hela säsongen så måste jag väl i alla fall dit nu i kvalet när spelarna behöver stödet mer än någonsin och som ett brev på posten kom en tisdagsmatch; toppmöte hemma mot Gislaved. Samvetet gjorde vågen när jag gick från gymmet ner till ishallen och jag gjorde vågen inombords när jag fick se Åsedas prestation. Vilken match "småpojkarna" bjöd på! Det dom visade igår var att dom absolut hör hemma i Division 2.

Förhoppningsvis är det mesta som har med renovering att göra färdigt till nästa säsong, så det är lite lugnare på det planet så jag slipper ha den här diskussionen med samvetet igen. I oktober när Division 2 startar igen vill jag pallra mig ner till hallen i Åseda lite oftare än vad jag gjort i år.

Flera i min närhet vet att jag hatar att förlora och flera vet även att jag hatar ännu mer att förlora mot vissa lag. Oftast finns det ingen som helst anledning, men en förlust får inte inträffa. Med Lakers damlag var det HV71 och med Dalhousie var det StFX som innebar "måste-match".

Igår spelade vi den sista matchen för säsongen och för mig har det alltid varit lite sorgligt och en tomhet efter sista matchen. När det dessutom var en "måste-match" (hade vi vunnit den matchen hade vi kanske kommit etta i den obetydliga fortsättningsserien) och när vi dessutom tappar en ledning var jag mer än skapligt bitter efteråt. Flera känner nog igen sig: dra ner mössan längre än normalt, sitta hela bussresan hem och sura med armarna demonstrativt i kors och fräsa likt Lasse Kongo om det är någon som skulle våga sig på att tilltala en.

Idag när jag har fått lite distans till gårdagens fadäs har jag insett att faktiskt 50% av alla hockeylag runt om i världen kommer att avsluta sina säsonger med en förlust så vi är inte ensamma. Jag har också insett att även om jag dragit på mig en matchtröja för sista gången för säsongen 2013/2014 är det ändå väldigt mycket hockey kvar den här säsongen. Slutspurten av både Elitserien och Allsvenskan, Kval till Elistserien och Allsvenskan, SM-slutspel för både herrar och damer, finalspelet av Stålbucklan, kval till Div. 2 där Åseda krigar för att hålla sig kvar. Listan kan fortsätta hur länge som helst och jag har säkert glömt något viktigt hockeyevenemang.

Lite av förklaringen till att jag längre inte är en folkilsk, bitter och ledsen Lasse Kongo är att jag igår kväll fick bästa möjliga tröst. Först av Birgitta GW o co i SNN News, tätt följt av Johnny-boy i Lillyhammer. Igår var det slut på det roliga men allt roligt är inte slut i och med det!

Jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter från soffan av OS i Sochi så här när allt är över och den värsta OS-abstinensen har lagt sig. Eller om den just nu är som värst?! Ingen sport på radion under dagarna och ingen landslagshockey på TV:n under kvällarna. Som salt i såren är det numera bara en sak på sportsändningarna på TV: fotboll, fotboll, fotboll...

Det som slog mig i OS var hur mentalt utmanande en del sporter är, exempelvis:

Störtlopp - vissa menar att dom inte är riktigt kloka. Åka i en backe i uppåt 100 km/h med en störtkruka och minimalt med skydd på kroppen. Ja du, modiga eller självmordsbenägna är kanske mer diplomatiskt.

Backhoppning - nu snackar vi galenskap, eller? Ja, du dom kan ju i alla fall inte vara ångerfulla och börja tveka i sin idrottsutövning.

Det som slog mig i OS var hur många ergonomiska felaktigheter det finns:

Soparna i curling - ser inte ut som i en ergonomihandbok om städarbete.

Puckelpist - Både mina knän och höfter skriker av smärta bara av att se det. Frågan är väl bara vad som tar mest stryk?

Störtlopp - Återigen klankar jag ner på det alpina svaret av Formel 1 men jag undrar vad dom knäna säger vid en landning efter en flygtur på X antal meter. Att landa i en nerförsbacke har väl aldrig varit knänas favorit.

Det som slog mig var alla dominanter som visade upp sin storhet:

Curling - Canada dominerar. Även om det tar emot lite att erkänna det, eftersom jag trakasserade min assisterande tränare efter Sverige guld mot Canada i Vancouver-OS.

Hockey - Canada dominerar. Utan tvekan.

En del manliga skidskyttar på skjutvallen - ibland hann jag inte inse att dom var framme vid mattan innan dom var färdiga med fem skott och på väg därifrån.

Här kan man ju också nämna enskilda individer: Ole Einar Björndalen, Charlotte Kalla, skidskytten Domracheva och överlag alla svenska längdskidåkare.

Jag kan ju inte skriva en OS-krönika utan att nämna den tragiska historien med Niklas Bäckström. Jag tänker inte säga varken bu eller bä vems felet var, hur det kunde inträffa m.m utan jag ska bara nämna det som gör mig upprörd vad gäller det här. I SVT sa dom att det var den värsta dopingskandalen i svensk idrottshistoria, i andra medier jämförs den här skandalen med finska skidlandslagets kollektiva doping och det verkar finnas en utbredd attityd gentemot astma och allergi som någonting som kan bagatelliseras och förlöjligas.

Jag anser inte att det här är den värsta dopingskandalen i Sverige, jag tycker det är värre att vi har haft idrottare som har tagit medel för att prestera bättre och bli bättre på sin idrott. Jag skulle inte heller jämföra det med finska skidlandslagets snedsteg. Dom tog ett medel för öka syreupptagningen komma först över mållinjen. När Bäckström tog sin allergitablett tror jag inte att han hade den tanken att "med den här tabletten kan jag sätta tre baljor istället för en i finalen"! Sen har vi dom här som anser att vi astmatiker och allergiker gör det här bara för att legalisera fusk. Med risk för att det finns undantag tror jag inte att vi idrottare går till en läkare frivilligt med hopp om att få diagnosen astma/allergi. Vi får en medicin ordinerad av en högt utbildad läkare som anser att vi behöver den. Vi tar den inte för att bara göra dopingklassade medel lagliga. Vi gör det för att det behövs. När vi står framstupa,  kippar panikartat efter luft och väser fram "medicin" då behövs det. Dom som anser att astma/allergi bara är löjligt, nonsens och ett sätt för oss att fuska får gärna komma på studiebesök under ett astma-anfall vid ett intervallpass.

Man kan ju inte avsluta en OS-krönika på ett så där tråkigt sätt. Så jag tar fram lite Göteborgshumor: Det va la os-is att inte Tre Kronor vann guld!

Charlotte Kallas och längdåkarnas prestationer i OS i all ära men jag skulle vilja lyfta fram och hylla en annan skidåkare. Skicross-åkaren Anna Holmlund. Hennes knäskada och efterföljande rehab får vilken skadehanteringsnörd som helst att gå igång på alla cylindrar. Jag säger bara patellasenan, korsband, inre ledband och två menisker. För bara ett år och en månad sen hade allt som går trasats sönder och knäskålen satt uppe på låret. Läkarna skakade på huvudet och sa minst 1,5 år. Det finns ju stimulerande kontorsjobb... Men Anna Holmlund hade andra planer. Så i fredags stog hon på startlinjen i Skricross-finalen i dom Olympiska Spelen. Hon tar brons i OS endast ett år efter en sådan skada. Alla vi skadade skadenördar vet att det är svårt och tar lång tid att komma tillbaka från en korsbandsskada, från en ledbandsskada, från en meniskskada. Tänk då allt på samma gång; som en idrottares smärtsamma buffé. Om jag fick dela ut bragdguldet skulle hon ligga väldigt bra till!

På tal om bragdguldet tycker jag att även Kanadensisk hockey borde ligga väldigt bra till. Nu kanske dom är diskade för Svenska Dagbladets Bragdguld men något liknande tycker jag dom är förtjänta av. OS-guld två gånger i rad på både dam- och herrsidan! Någon som vill ifrågasätta vilket hockeyns hemland är?

Som damhockeyspelare stöter man alltid på dessa mindre genomtänkta och mindre vänliga kommentarer om vårt idrottsutövande. "Varför ska dom skicka Damkronorna till OS?!", "Varför ska damhockeyn finnas på OS-programmet när USA och Canada är helt överlägsna?!", "Lägg ner damhockeyn, det är bara skit!", "Damkronorna skulle ju inte ens vinna mot ett dåligt div. 3-lag", "Dom är bara gnälliga och kräver en massa hela tiden!", År ut och år in samma visa men jag tänkte att jag skulle ge min syn på dom här kommentarerna.

Med facit i hand var det väl rätt så bra att skicka Damkronorna till OS i Ryssland och med samma facit i hand är det andra idrottare som var självskrivna till OS men som inte riktigt levt upp till förväntningarna. Det är inte många förutom längdskidåkarna och curlingdamerna som än så länge kan stoltsera med en fjärdeplats. Jag nämner inga namn men det är bara att kolla i resultatlistorna. Jag håller med om att Canada och USA är överlägsna inom damhockeyn men hur såg herrhockeyn ut i början? Någon som hört talas om den oslagbara vinstmaskinen Sovjet? Dom som vill lägga ner damhockeyn helt verkar ha samma skrämmande attityd som finns i vissa öststatsländer. På med en burka och förbjud alla möjliga aktiviteter - bara för att vi är av det kvinnliga könet. Så har vi åter igen den här jämförelsen med herrhockeyn, varför ska vi alltid jämföras med dom för att bli värderade? Varför är det då aldrig någon som jämför Maria PH (sämre placerad i OS än Damkronorna) med Kalle Persson från Åre Alpint? Damlag inom hockeyn möter herr- eller pojklag för att få bästa möjliga motstånd och utvecklas, inte för att "experter" ska jämföra dom. Damkronorna är just nu fjärde bästa laget i världen, punkt slut.

Jag anser inte att vi är gnälliga och kräver en massa. Ta mig till exempel: Jag har lagt ut över 300 000:- för att få en så optimal hockeyutbildning som möjligt, där är inte medräknat alla dieselpengar och alla dom mil som mamma har skjutsat mig. Att försöka räkna ut hur många varv runt jorden det blir är inte ens lönt. Jag tränar minst nio timmar varje vecka, har 13 (!) mil till mina hemmamatcher och har minst lika långt till närmaste bortamatchen. Det här gör jag utan att få en enda krona för det och utan att vara ens i närheten av landslag. Jag kräver inte att KHK ska ge mig samma lön som Nick Angnell och dom andra. Jag kräver bara en sak. Att jag ska få fortsätta med sporten som jag älskar och att alla respekterar damhockeyspelare lika mycket som herrhockeyspelare.

P.S FHF står för Förbannad HockeyFeminist och SDHS då? Stolt DamHockeySpelare - såklart! D.S