Igår morse blev det äntligen dags att återigen gå upp tidigt för att vara på is med Linden Vets. Det var lika roligt och givande som vanligt. Jag tänkte nu avslöja veteranernas hemligheter... Och nej jag ska inte berätta allt som jag har hört i veteraners omklädningsrum. Det är nog bäst att det förblir en hemlighet för de inblandade och det blir mindre jobb för Granskningsnämnden, läsarnas etiska råd, diskrimineringsombudsmannen och eventuellt också Polismyndigheten... Jag ska avslöja hemligheten varför jag väljer att ställa klockan på 6:30 en lördag för att gå på is. Anledningen till att jag gör det är att veteranhockey är väldigt bra träning för oss målvakter. Veteranerna har kvar ungefär samma skotthastighet, samma handleder till klubbtekniken, samma hunger att göra mål (som kanske blir ännu mer intensiv när det är en tjej i målet), samma spelförståelse och famrför allt samma trash-talk! Det enda som inte finns kvar från deras aktiva karriärer i A-lagssammanhang är disciplinen i försvarsspelet; alltså bara till målvakternas fördel om vi vill ha ett svettigt pass!

Genrepet klarades av igår kväll i Västerås och imorgon är det dags för premiären! Det jag pratar om är min första match för min nya klubb och jag borde ju inte vara nervös eftersom jag har varit med ett tag i den här branschen... Men ska jag vara alldeles ärlig så har jag en pirrande känsla i magen. När jag analyserar känslan tror jag mer att det handlar om att jag är uppspelt inför morgondagen. Det finns ett väldigt mycket bättre uttryck på engelska och det är: I'm excited! För visst är det en viss känsla första gången man får dra på sig en matchtröja?

Samtidigt sitter jag och funderar på om King Henry (Henrik Lundqvist) kommer att känna några premiärnerver om han får spela med Frölunda den här säsongen. För mig vore det hur häftigt som helst att kunna följa en av mina största förebilder här på hemmaplan i Sverige och kanske till och med komma iväg och se en match live!

Nu ska jag dra igång med pizzabakning. Hemlagad kebabpizza (i klass med Kebabhusets i Eskilstuna), lite godis från Godisland och Skavlan på tv; det behövs inte mycket för att uppleva livskvalité!

Helgen är bara runt hörnet och den här helgen symboliseras för min del av bokstaven H. Som ni förstår är hockey inblandad som vanligt när jag är inblandad, men det är många fler h:n som den här helgen kommer att handla om. Jag tror att vi tar det från början. H kan stå för Hockeyläger i Oskarhamn som jag ska iväg på imorgon med Smålands distriktslag med Helsköna tjejer och ledare. H kan också stå för Hemresa eftersom jag ska hem till Åseda på lördagseftermiddagen. På lördagskvällen blir det middag på Restaurang Hong Kong i Växjö och sedan Hamilton 2 på bio, alltså två till h:n i helgen. Vi får inte glömma Hektovis med smågodis till bion med! På söndagen är h:et representerat av Hett våffeljärn eftersom det har bokats våffelmys av någon (eller kanske några) i familjen. H:et står också för Hjärtformade våfflor som morfar Hjalle vurmade så mcyket för. Man måste ju ha någonting uppe på våfflorna och då kanske det blir Hasselnötscreme men en sak som är säker är att det blir Hjortronsylt på en av våfflorna! På söndag ska jag nog även Hoppa och leka med Dexter som jag tror att både han och jag har längtat efter. Framför allt kommer h:et stå för dom Hjärtliga kramar som jag kommer ge till alla i min Härliga familj!

Nu sitter jag och kollar på Sportens reportage och intervjun med Carolina Klüft och det är så rörande. Tack Carro för en helt fantastisk karriär! Jag blir rörd till tårar och det är inte bara på grund av dom prestationer du har gjort på friidrottsarenan utan även sättet du är som person.

Nu till mitt andra tack till världens bästa och den här gången går det till min kära mamma som har varit här och hälsat på mig i helgen. Du utstrålar alltid en sån glädje, är alltid ett otroligt stöd för mig och du ger mig så mycket energi att jag just nu skulle kunna driva en kärnreaktor i Ringhals.

Det finns inte mycket man kan klaga på med den här helgen. I fredags när jag kom hem från jobbet blev det ett yogapass och efter det fick jag krama om min älskade mamma. Middag på kebabhuset var precis vad man behövde. Fredagsmys i soffan med smågodis, tv-tittande och mysbyxor fick avsluta kvällen. På lördagen var jag uppe med tuppen för att träna med Lindens veteranlag, och ja, dom var lika underhållande som andra veteranlag! Lite fys på gymmet och sedan ett ispass till, den här gången med mitt "riktiga" lag. När jag var färdigtränad för dagen bar det av till ett snabbt besök på Rademachersmedjorna och höstmarknaden och vidare till Ming Palace där vi avnjöt en underbar lunch! Strosande på stan, jag visade mamma den gamla staden och Rothoffsparken där hon verkade trivas bra bland rosor, aster och inte minst clematis! Till middag köpte vi köpte med lite revben från Maxi och som underhållning kollade vi på några avsnitt av humorserien "Välkommen åter" och långfilmen "All about Steve" med Sandra Bullock. Efter en långfrukost med lite korsordslösande begav vi oss av till Tuna Park för att hänga på låset några minuter. Några fynd och en god lunch senare började vi traska iväg till Slagsta så att mamma äntligen skulle få besöka Glasscaféet! Jag tror att besöket var till belåtenhet, det var det i alla fall för mig.

Den här helgen har varit helt underbar och jag är oerhört tacksam att jag fick tillbringa den tillsammans med den personen som betyder mest för mig.

Vad skulle du kunna betala för en biljett till Moncton, Canada? Just i dag skulle jag kunna betala, tja... låt säga ungefär en miljon. Dollar! Moncton kanske inte är jättekänt för att vara en exotisk stad eller ett stort turistmål. Förutom ett franskspråkigt universitet och Magnetic Hill där bilar dras uppför en backe (på grund av vad som måste vara en gigantisk magnet i berget) så är kanske inte Moncton så där jättehett. Anledningen till att jag skulle kunna offra en arm för att få vara där just i dag är för att Bruce Springsteen har en spelning där. Tyvärr så har jag ju inte en miljon så att jag kan chartra ett privatplan dit så jag får helt enkelt tänka tillbaka till den där underbara kvällen (och förresten hela helgen) i slutet av Juli. Så fort jag tänker på den spelningen får jag, precis som jag tror att flera andra av dom drygt 65000 som var där, en sån där härlig rysning genom hela kroppen! Det blir gåshud bara sådär när jag tänker på bandets lilla irländska dans under Shackled and Drawn, Bruce hyllning till Big Man under My city of Ruins och inte minst Tenth Avenue Freeze out, när Bruce rockar loss totalt under min älsklingslåt Ramrod och när hela Ullevi gungar som om en 7,5 jordbävning drabbar staden till Born in the USA tätt följt av ännu en favorit - Born to Run! Det var inte bara Bruce som var gudomlig denna kväll; Nils Lofgrens gitarrsolo under Because the Night, Little Big Mans otaliga saxsolon (och då framför allt det i Jungleland) och Max Weinbergs trumsolo under Born in the USA där jag var helt säker på att karln skulle få en hjärtinfarkt. Med andra ord den kvällen var magisk och jag skulle lugn kunna betala en miljon för att få uppleva den igen!

Eftersom den här bloggen ska handla om träning och hälsa tänkte jag skriva lite om likheten mellan jakthundar och hockeyspelare. Finns det verkligen en likhet mellan dom två? Ja självklart, svarar jag då. Under hela sommaren är jakthundarna fastbundna i koppel och allt dom kan göra är att känna lukterna efter djuren som dom vill jaga efter och tänka sig att "om jag var lös så skulle jag sätta efter det här djuret på si eller så sätt". Vi hockeyspelare får under sommaren göra rörelser som liknar skridskoåkningen och rörelserna på isen så mycket som möjligt men ändå inte spela match. Både jakthundarna och hockeyspelarna håller sig fokuserade även när det inte är säsong för att inte dattna av och tappa stinget. Sedan kommer den euforiska känslan i augusti ungefär när jakthunden får dra på sig pejlen och släppas ut i skogen och sätta av i full galopp efter bytet och hockeyspelaren får dra på sig den svettluktande träningströjan och ta första skäret ut på en nyspolad is. Så Dexter: Jag förstår känslan du har nu när du sätter av under första jaktdagen, jag hade min för drygt två veckor sen. Glömde nästan, lycka till med jakten! Det finns alltid plats i frysen för lite kött!

Nu när OS närmar sig sitt slut tänkte jag sammanfatta det lite med mina egna tankar. Min OS-temperatur höjdes faktiskt redan innan invigningen när jag blev så in i bomben förbannad på en av de svenska idrottarna, nämligen Håkan Dahlby. Han sa i Aftonbladet (2012-07-27) att "Det är ingen som kommer till mig och ger mig 1,7 miljoner för att jag skjuter för Sverige." Att bara komma på tanken att vilja ha ersättning för att representera sitt land är ett hån mot alla unga idrottare som tränar hårt utan att få chansen att representera Sverige och mot alla föräldrar och ledare som ställer upp ute i föreningarna utan att få ett enda öre i ersättning. Käre Dahlby menade vidare att svenska hockeyspelare är överbetalda och "Berätta för mig hur många svenska hockeyspelare i Sverige som är bra...". Kan någon upplysa honom att Sverige är det första landet som har vunnit ett OS-guld OCH ett VM-guld i ishockey under samma säsong? Han har kanske heller aldrig hört talas om Niklas Lidström som har blivit vald till världens bäste back - SJU gånger!!! Listan på framgångsrika svenska hockeyspelare kan göras hur j-a lång som helst; Pelle Lindbergh (världens bäste målvakt), Börje Salming (vars meritlista skulle bli en 1000-sidors bok) och Henke Lundqvist (världens bäste målvakt).

Nog med tråkigheter nu och över till det sportsliga under OS. Jag kan aldrig sluta förundras över människorkroppen och vad som är möjligt med den. Jag beundrar hur gymnasterna gör volt efter volt för att avsluta serien med ett spagathopp direkt efter. Jag beundrar hur en människa kan jogga över mållinjen och ändå få en tid på 20 sekunder på 200 meter. Jag beundrar hur en handbollsmålvakt kan sparka foten i ribban i ett rent glädjerus.

Men det som har berört mig mest under detta OS  och den person jag beundrar mest är varken Bolt, Phelps eller David Rudisha utan Rolf-Göran Bengtsson. Han avstog från ett eventuellt OS-guld, bragdguld, Jerringpris och ännu större sponsorintäkter med omtanke om hästens hälsa. Han visar att idrott inte alltid handlar om att vinna OS-guld till vilket pris som helst. Är inte hälsan viktigare än eventuella medaljer? Jag beundrar RGB:S beslut, ett beslut som inte många andra skulle ha stake nog att ta.

Igår var det dags för den efterlängtade ispremiären, vilket kan jänmföras med kalvar som släpps ut på grönbete. Varje säsong är det samma sak; jag inser hur mycket jag älskar ljudet av skridskoskär och skott i sargen, hur jag älskar synen av den första pucken som kommer emot mig och hur mycket jag älskar doften av den kalla ishallsluften. Igår insåg jag även hur mycket jag älskar känslan av att vara så stor som möjligt och att jag täcker allting av målet, känslan av att få göra en T-push efter cirka fyra månader av väntan, känslan av att göra en perfekt butterfly slide och känslan av att alla puckar stannar hos mig - att jag är som en magnet gentemot puckarna! Jag älskar känslan av att känna dom muskler som inte har varit igång under sommaren och som bara används när man är på isen och jag älskar till och med känslan av hur tekniken försämras när orken börjar tryta och det bränner i benen!

Den här våren och sommaren har som vanligt inneburit ca 15 veckor med 12 timmars träning varje vecka. Det blir ungefär 180 timmar av massor med löpning, intervaller, snabba fötter, grodhopp, bänkpress och knäböj. För att inte tala om alla mag- och ryggövningar som har hunnits med. Då kan man fråga sig om det verkligen är värt allt detta slit, svettande, träningsvärk och smärta. För mig är svaret ja; all den här tråkiga försäsongsträningen är mödan värt för den futtiga en timme och tio minuter då jag upplevde den ultimata lyckan!

Det känns som att dagens samhälle är till stor del uppbygt på jämförelser av alla dess slag och att vi människor ska göra dom människor vi möter så avundsjuka som möjligt. Det ska jag nu göra genom att dela med mig av mina planer för dom närmaste två veckorna.

Vad sägs om det här?

Vandring till Gröndalen för att se pyramiderna (som formades på grund av istiden). Där ingår även en fikapaus med lite mackor, tunnbrödschips och sötsaker med utsikt över den vackra jämtländska fjällvärlden.

Flykten till Ravundbergen (en pjäs aV Sven Wollter) med bland annat Kim Anderzon vid vridläktaren i Döda Fallet.

Antagligen ett besök till kratern i Lockne, ett museum för meteoritnedslaget i Lockne.

På matfronten eller delikatessfronten blir det i alla fall något av följande: bymejeriet i Skärvången med sina berömda ostar, Åre Chokladfabrik eller JämtTinas havtorn i Slandrom.

Som om inte det vore nog på matfronten kommer vi besöka Restaurang Loftet, där inte bara maten är av världsklass utan även utsikten över Oviksfjällen.

Jag har säkert glömt nåt men jag hoppas att det här räcker för att några av er ska bli i alla fall lite avundsjuka på mina semesterplaner.