Helgen har jag tillbringat i ett rum tillsammans med 30 karlar i varierande åldrar. Det är inte så farligt som det låter; det är nämligen så att det var grundkursen för tränarutbildningen i Kalmar som jag var på. Det är fascinerande att man kommer varandra så nära trots stora skillnader i ålder, kunskap om hockey och erfarenheter. Det fanns dom som hade barn som börjat spela där det fattades ledare medan det var andra som har spelat Allsvenskan i flertalet år. Alla respekterade varandras kunskap, eller brist på, därför att vi hade något gemensamt; ett brinnande intresse för ishockey och viljan att lära andra om denna underbara sport.

Helgen innehöll även två ispass där följderna för dom flesta blev stela ryggar och ömmande ljumskar. För vissa kanske det redan uppkommit långt innan den här helgen.

Kort och gott är jag helnöjd med helgen och som grädden på moset ser både SHL- och den Allsvenska tabellen väldigt bra ut. Luleå dängde till Linköping med 5-1 och KHK leder Allsvenskan efter två omgångar med en målskillnad på 10-0! Visserligen är det väldigt tidigt in i serien men man kan alltid hoppas att det ser lika bra ut efter drygt 50 omgångar. Forza Luleå coh Forza KHK!

Har på senare år ansett mig ha ett relativt bra löpsteg, kanske inte som kenyanerna men ändå inte fy skam. När jag är ute och springer har jag oftast känslan av att jag är stark, snabb och någorlunda vältränad. När jag möter någon på mina löprundor får jag intrycket (kan vara helt felaktigt) av att dom imponeras av mitt löpsteg och hur tränad jag är.Igår var allt det som bortblåst! Dom som mötte mig på den småländska vägen måste ha tänkt: "vad jobbigt det ser ut att vara, kan verkligen hon springa Beeptestet på uppåt nivå 10"? Jag hade känslan av att vara en person som aldrig rört på mig och som plötsligt fått för mig att börja springa; och löpsteget, ska vi nog inte ens prata om. Det var mer som att jag stapplade fram med armar flaxande för att kämpa mig fram (centi)meter för (centi)meter.

Så när jag kämpade som mest, tror faktiskt att det var i en nerförsbacke till och med, så fick jag en sån där aha-upplevelse och det var nästan att man kunde se lampan tändas över mitt svettiga huvud. Dagen innan hade jag kört intervaller på cykeln och ett rätt så tufft spänstpass. För en gångs skull hade jag faktiskt lite känning av träningsvärk i baken eller Gluteus Maximus som den så fint heter och lampan tändes när jag insåg hur mycket av löpkraften som kommer från denna stora muskel/kroppsdel. Dagens lärdom: All kraft sitter i baken!

Idag har jag ingen träningsvärk, eller i alla fall inte i den muskeln och det ska jag fira med ett cirkelträningspass innan det blir ett kärt återseende av Skavlan.

För att inte bara klaga på gårdagen avslutar jag med att gratulera KHK som vann premiärmatchen i överlägsen stil i Hockeyallsvenskan!

I helgen har jag varit i Nässjö som målvaktsinstruktör på Region Syds F18 camp. Det var 24 förväntansfulla tjejer som likt Ferdinands vänner ville visa vem som var starkast, snabbast och modigast. Det värmer i mitt hjärta att se dom här unga tjejernas hunger och vilja att nå sitt mål, vad det målet nu må vara. Det lyser i ögonen på dom här unga när dom ska visa upp sig för förbundskaptenen och en levande legend inom svensk damhockey. Trots att mycket har hänt inom damhockeyn på senare år, både internationellt och i Sverige, så var det som att tiden hade stått helt stilla. Nya damlag, andra regler, nya turneringar, bättre utrustning och nya tränare. Men det kändes precis som vi var tillbaka till år 2001 när jag och ett tjugotal andra förväntansfulla tjejer födda på mitten av 80-talet klev lite smått nervösa in i någon ishall för ett regionsläger. Vi stretade och gnetade på exotiska platser som Nittorp och Kristianstad bara för att visa hur starka, snabba och modiga vi var. Vissa av 80-talisterna gick längre än andra i hockeykarriären och det kommer bli likadant med dom 24 tjejer som var i Nässjö i helgen. Det jag hoppas är att alla tjejerna från den här helgen ser en framtid som hockeyspelare i minst tio år till även om man inte blir världstjärna redan som 18-åring.

En annan sak som värmde i mitt hjärta nu i helgen var alla föräldrar som outröttligt följer sina döttrar från ishall till ishall så att döttrarna kan utöva en sport som dom älskar. Än en gång tänker jag tillbaka och denna gång på min mamma som har skjutsat mig i ur och skur, sena kvällar och tidiga mornar. Snöstorm, orkan har inte spelat någon roll. Utan henne hade jag inte fått vara med om alla dom upplevelserna som hockeyspelare och det är jag henne evigt tacksam för.

Till tjejerna; fortsätt kämpa på!

Till föräldrarna; fortsätt härda ut i dom kalla hallarna!

Ännu en gång har pulsen höjts, och jag har med knuten näve suttit och frustat när jag har läst tidningen. Det som jag blir så fruktansvärt upprörd och KRÄNKT över är när folk i allmänhet och "kunniga" journalister i synnerhet anser att alla människor som är födda norr om mexikanska gränsen är "jänkare" eller amerikaner som det också heter. Hallå! Det finns ett rätt så stort land norr om USA - faktum är att Canada är världens till ytan andra största land. Hur kan man missa och ignorera att det landet existerar?

I Smålandsposten idag hade en stor profil på sportredaktionen minglat omkring med Lakers spelare och på bild fanns dom två jänkarna Colby Armstrong och Scott Munroe.

Colby Armstrong är född i Loydminster, Saskatchewan, Canada.

Scott Munroe är född i Moose Jaw, Saskatchewan, Canada. Bara ortsnamnet förtjänar mer respekt än hockeymeriterna!

Nu tänker säkert ni som är insatta i Lakersspelarnas statistik att båda två har representerat amerikanska NHL-lag under längre tid än dom har pepresenterat NHL-lag i sitt hemland. Jo, i och för sig är det så men då skulle vi väl också säga kanadensarna Sedin eller varför inte amerikanske Henke Lundqvist?

Varför kan inte folk här i Sverige förstå skillnaden på USA och Canada? Varför kan inte alla "pålästa" journalister skriva Nordamerikaner om ni nu är osäkra på nationalitet?

Best regards från en stolt canuck!!!

P.S Stephen Harper är USA:s president - förlåt! Canadas premiärminister D.S

Du har varit vid min sida länge nu och vi har levt med varandra i flera år. Du har varit med mig när jag har mått bra, du har varit med mig när jag har mått dålig. Det spelar ingen roll om jag har känt mig pigg eller hängig, du har ändå gjort dig påmind, när som helst och var som helst. Så fort du kommer och hälsar på får jag svårt och andas och blir lite rädd. Mamma är orolig att du kommer att ta kål på mig. Det finns flera andra som har samma problem som jag och vi har rädslan, ilskan och oron gemensamt.

Så snälla du, försvinn ur mitt liv förbaskade astma!

Ni kanske har räknat ut att jag körde cykelintervaller igår och att min kära astma kom och hälsade på mig på gymmet. För er som inte har astma kan jag förklara hur det går till. Tänk er att ni kör 70/20 (alltså 70 sekunders hårt arbete och 20 sekunders vila) samtidigt som någon tar strypgrepp på er. Ja, 70/20 är inte så där jättekul i vanliga fall och med astma är det ett h-e rent ut sagt. Tur att ett av mina motton här i livet är: det som inte dödar, det härdar.

Så var Friidrotts-VM över för denna gång och i drygt en vecka har jag suttit förstummad framför TV:n med gapande mun och förundrats över dessa resultat.

Hur kan man hoppas över två meter och 40 centimeter rakt upp i luften?

Hur kan man komma över 18 meter på endast tre steg? Det blir i snitt sex meter per steg!

Hur kan man springa fem km (alltså en halv mil) på dryga 13 minuter?

Hur kan man hoppa nästan sex meter upp i luften bara med hjälp av en lång pinne?

Hur kan man få iväg ett tungt klot drygt 21 meter?

Framför allt; hur kan man springa 200 meter på 19.66 och detta genom att jogga sista 50 metrarna?

Jag tar för givet att svaret på dom här frågorna är hård träning och att det inte har någon till med varken piller eller sprutor att göra. Jag hoppas att alla som segrade i friidrotts-VM i Moskva gjorde det utan att vara dopade. Jag hoppas att alla är rena, inte bara för deras egna skull men främst för alla små tjejer och killar som ser upp till dom här idrottarna och som, liksom jag, har suttit förstummade framför TV:n under VM. 

Igår hade jag den övermänskliga förmågan att kunna läsa andra personers tankar. För det första vet jag att när Abeba Aregawi gick i mål som segrare på 1500 m i VM så tänkte hon inte som dom flesta andra som vinner VM-guld; "Yes, där satt den, jag vann!". Känslan hon hade var lättnad och hon tänkte: Vad skönt att jag klarade av inte bara prestationspressen som varje världsstjärna har på sig utan även hela svenska folkets förväntningar och törst efter guld. Tack Abeba för en underhållande och nagelbitande del av svensk friidrottshistoria!

Jag vet också att flertalet svenskar tänker att vi inte riktigt kan glädjas åt Abebas guld. Hon är ju egentligen inte svensk och vi som friidrottsnation har ju inte skapat denna världsstjärna. Om jag hade mer övernaturliga krafter skulle jag se till att alla svenskar inser hur mycket mod det krävs att byta nationalitet. Det är inte det lättaste att dra på sig en landslagströja med andra färger än dom färgerna som finns på flaggan i det land man föds.

Vissa säger att Jelena Isinbajeva blev tvingad av Ryssland att säga det som hon sa under presskonferensen. Jag tror däremot att hon menade exakt vad hon sa. Hon vet att det hon säger kan befläcka hennes enorma prestationer som hon gjorde under detta VM. Ändå så sa hon som hon gjorde istället för att komma enkelt undan med att bara säga: "Ingen kommentar".

Nu finns det säkert dom som har kunnat läsa mina egna tankar och till er andra kan jag säga att jag under gårdagen tänkte mycket på åsikter och politik inom idrotten. Henke Lundqvist och målvaktskollegan Robin Lehner uttalade sig i Aftonbladet nu i veckan att dom inte tänker göra någonting i OS i Ryssland nästa år (till exempel protestera eller till och med bojkotta). Dom är där för att fokusera på idrotten, punkt slut. Jag tänker så här, som idrottare ska man respektera sin egna landslagströja, andra idrottare och arrangörer. Det enda man ska göra på en idrottsarena är att prestera så bra som möjligt - på så vis är man den bästa möjliga förebild för sitt eget land. Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer var modiga som vågade visa sina åsikter, men en arena ska inte vara ett forum för åsikter och politik. Det ska skötas i regeringshus och sammanträdesrum. Så tänker jag.

I över tre månader har jag lyft, sprungit, hoppat, skuttat, pressat, yogat och cyklat. I princip varje dag och ett antal timmar i veckan på gym, i skogen och i backen bara för att vara förberedd inför den stora dagen; ispremiären! Igår var det så dags och som vanligt vid den här tiden på året känner jag mig stark, uthållig, explosiv och smidig. Men - det finns ett stort men här:

Ljumskarna fick sig en rejäl chock när det skulle åkas skridskor.

Fötterna fick sig en rejäl chock när dom blev nertvingade i ett par skridskor.

Fingrarna fick sig en rejäl chock när dom inte fått några smällar på flera månader.

Det hör ju inte till det fysiologiska men till och med håret fick sig en chock igår och som det såg ut efter träning igår måste vara en frisörs värsta mardröm.

Så efter att ha inlett min 22:a hockeysäsong (på ett ungefär) har jag äntligen insett att hur många timmar och hur bra man än tränar under försäsongen är man aldrig helt förberedd eller redo för ispremiären. Den har alltid blvit och kommer alltid att bli en chock.