Nu har jag gått i väntans tider; alldeles för länge anser jag. Ju närmare det där datumet kommer desto jobbigare blir det och det finns ingenting man kan göra åt väntan. Förutom att just vänta. Flera av mina vänner har gått igenom samma sak och gett mig tips och råd. Det finns även en oro inom mig, kommer det gå bra det här? Kommer allt bli okej? Jag har länge sagt snart, snart kommer det där datumet som jag har väntat på. Men nu börjar det närma sig, det där förlösade ögonblicket... Datumet då jag får skriva på köpebrevet till mitt nya hem! Likt en långdragen niomånaders graviditet visste jag för flera månaders sen att jag ska köpa just detta hus men ännu inte blivit x-hundratusen kronor fattigare och en bostad rikare. Dessvärre kommer nog det här husköpet att gå till historien som det längsta och mest utdragna. Det är faktiskt inte Lantmäteriet som är anledningen till detta, dom skötte sig finfint!

Under hela denna processen har jag förberett mig för det värsta genom att dag ut och dag in tänka: Vad kan nu gå fel? Vem kan sätta käppar i hjulet för mig nu? Och nu när tillträdesdatumet är inom en väldigt överskådlig tid ställer jag mig återigen samma frågor. Med ve och fasa inser jag att det är mycket som ännu kan gå tokigt innan det där förlösande ögonblicket inträffar.

Men snart, väldigt snart går jag från hemlös till hemmansägare. Där skulle jag vilja rätta mig; jag har inte varit hemlös. Jag har bara varit mellan två bostäder!