Idag nåddes jag av nyheten att ishockeyföreningen Växjö Lakers ska hjälpa damfotbollslaget Växjö DFF att nå Allsvenskan. Samma Lakers som för bara drygt två år sedan vägrade låta sitt egna damhockeylag att ens kvala till Riksserien. Samtidigt som Lakers träder fram som Jesus själv för att frälsa en stackars fotbollsklubb förvandlas Emelie till sur, butter och alltför långsint människa som dryper av bitterhet. Nu kanske dom flesta tänker att jag får ta mig i kragen och gå vidare här i livet och ja, jag kan hålla med om det. Jag hade gärna gjort det; om det hade varit möjligt. Men föreningen vars tröja jag med stolthet tog på mig inför varje match i tre år vägrade lägga några hundratusen extra för ett eventuellt Riksserie-avancemang och dessutom gick miste om att skriva historia. Det har aldrig tidigare hänt, och kommer antagligen aldrig hända, att en förening går upp i högsta serien med både herrlaget och damlget. Snacka om att skriva historia! Dom här extra pengarna som hade behövts för Riksserien känns som en droppe i Växjösjön med tanke på föreningen nuvarande ekonomi.

Varför väljer Lakers att hjälpa Växjö DFF? Dom gör det för att vara snälla mot dessa stackars damfotbollsspelare så att laget kan nå den högsta serien, nå sitt mål och spela på den nivån där dom hör hemma. Men hur snälla ville dom vara mot sitt egna damlag som alltid betalade in medlemsavgifter, sålde både halva potten-lotter och hamburgare på herrlagets matcher och gick med på att bussas till Lenhovda när det fattades istider? Man får göra skillnad på folk och folk?

En annan anledning som dom uppgav på radion var att Lakers visste så lite om dam- och flickverksamhet. Jag spelade mot Lakers damlag säsongen 2003-2004 när jag spelade för Limhamn. Med några SM-kvartsfinaler som facit fanns Lakers damlag kvar fram till den 7:e mars 2011 då dolkstöten kom. Det handlar alltså om minst 7 säsonger som Lakers har haft ett eget damlag i sin organisation. På mer än 7 säsonger har man inte lärt sig NÅGONTING om dam- och flickverksamhet? Min spontana fråga blir då: handlar det om intresse eller intrelligens att det inte har kommit in någonting i huvudet rörande detta ämne? Man kanske får göra skillnad på folk och fä.

Jag tänker ofta att jag ska lämna den där bittra och långsinta Emelie bakom mig, det är dags att gå vidare. Men det där knivhugget i ryggen som jag och mina lagkamrater fick den där måndagen i mars sitter djupare och är mycket svårare att läka än vad jag trodde. Ett knivhugg som jag hoppas att ingen ska behöva uppleva. Ingen som sliter hårt i en hel säsong för att gå upp i den högsta divisionen. Hoppas Växjö DFF slipper det.