När jag flyttade från den fina staden Eskilstuna fick jag ett löfte från min hjälpsamma mamma att jag skulle få lagra mina möbler och alla saker i biblioteket på övervåningen i Kulla tills dess att jag hittade det där idylliska röda huset på landet. Sagt och gjort; mellanlagring #1 var ett faktum. Men vi insåg ganska snart att allting inte skulle få plats så jag fick ställa några banankartonger i skrubben intill biblioteket. Alltså mellanlagring #2. När inte det heller räckte fick vi belamra mitt sovrum med trådkorgar och väskor så att det i princip bara har varit en gång från dörren till sängen och en till garderoben. Mellanlagring #3. Månaderna gick och flera shopping- och fyndturer gjordes vilket ledde till att jag var tvungen att hysa in lite saker i en annan skrubb på övervåningen. Jajamen, mellanlagring #4. Pricken över i var när jag fick ärva mammas kökssoffa eftersom hon inte kunde ha den i sitt nya kök. Vart kan jag ställa en liten kökssoffa till drömhuset dyker upp? Mammas hobbyrum där bland annat symaskinen huserar fick bli lösningen. När jag i början av november kommer hem med två Ullaredskassar storlek hockeytrunk var mellanlagring #5 ett faktum.

Jag vet inte hur många gånger under mitt provisoriska uppehälle hos mina snälla föräldrar jag har funderat på vart jag har en viss sak. "Jag undrar vart mitt iPodarmband är?" "Ah, det är i MELLANLAGRINGEN!". Mamma har kunnat säga: vart har du den där snygga scarfen du köpte i Canada? Den är i mellanlagringen! Någonstans bland bråte, banankartonger, papperskassar har det ofta funnits något viktigt som jag har behövt. Så kom då dagen när mellanlagringen skulle upphöra för en absolut sista gång. En lagom full Iveco och en knökfull Skoda i lördags och ungefär lika mycket idag. Grannarna måste ha undrat vart jag har fått plats med ALLA dom där grejorna.

Det enda positiva som jag kan komma på just nu med mellanlagringen är alla dom fynd jag har gjort igår och idag. När jag har packat upp har jag hittat ca tre årsförbrukningar av shampoo och balsam, två jättefina skålar som jag hittade i sommarstugan i Rissna i somras och en jättefin jultallrik som jag köpt på Indiska någon gång när jag var i Stockholm. Passande så här till jul blev jag som ett barn på julafton varje gång jag hittade något inpacketerat i papper som jag inte kände igen.

På frågan om jag kommer sakna min mellanlagring är svaret blankt nej. Från och med nu kommer jag ha ordning på ALLA mina saker med mottot att var sak har sin plats. Och den vet jag vart den är. Då också lite mer specifikt än någonstans i ett berg eller ett myller av saker i biblioteket. Jag tror inte heller att min kära mamma kommer känna någon saknad och tomhet över att hon nu har en HEL övervåning till sina pinaler. Så mitt tacktal idag blir bara: Jag vill tacka min mamma (och pappa) för att jag fick belamra i princip halva deras hus under en väldigt lång tid!