Jag har suttit här och funderat på det här bragdguldet som delades ut nu i veckan. Trots att jag som inbiten hockeyälskare och total hockeynörd alltid håller på att en hockeyspelare eller ett lag ska vinna alla priser som går att vinna, vill jag lyfta på hatten för Johan Olsson. Drar man ifrån klungan i femmilen på ett VM efter bara 15 km för att sedan köra solo i ett frenetiskt tempo i 3,5 mil och hålla undan för giganter som Dario Cologna, Tobias Angerer och Lukas Bauer så är man helt klart värd ett bragdguld!

Jag vill heller inte jämföra olika bragder som svenska idrottare har utfört 2013. Det finns ett flertal andra idrottare eller lag som har utfört något som kan klassas som en bragd; tack vare, eller om man ska säga på grund av, att Sverige är en väldigt frmagångsrik idrottsnation. Vem eller vilka som än utses till bragdguldmedaljör kommer det alltid finnas människor som anser att någon annan har genomfört en större sensation och är mer värd denna medalj.

Till exempel, varför fick inte Tre Kronor bragdguldet? Inte nog med att dom som första värdnation sedan 1986 vinner guldet, så gick dom från att vara totalsågade och knappt vatten värda i gruppspelet till att slå ut hockeyvärldens jättenation Canada och sedan vinna finalen. Är inte det en bragd? Jo det är klart att det är det, men då kommer det fina i kråksången. Det finns ett pris till som man kan vinna, nämligen Jerringpriset. Det vore väl inte helt fel om Sveriges folkkäraste landslag vinner priset för årets idrottsprestation?

Det som jag tycker är en prestation utöver det vanliga och en större bragd än både Johan Ohlsson och Tre Kronor är Wassbergs envisa och (något långdragna) protest mot bragdguldet. Trots tjat, vädjan och kanske till och med mutor har han fram till i år tackat nej till att ta emot priset i över 30 år. Vissa kanske skulle säga att det är dumdristigt eller till och med respektlöst, jag tycker det är starkt. Man ska hålla fast vid sina principer.