Senaste inläggen

Av Emelie Ederfors - 2 juli 2014 14:40

Det talas väldigt ofta om förutsättningar inom sportens värld. Hur vissa, exempelvis småklubbar eller idrottare av ett visst kön, inte har några förutsättningar för att kunna lyckas. Igår hade jag inte några bra förusättningar för att prestera bra på dom (för mig) jobbigaste cykelintervallerna. Jag hann inte mer än värma upp i 30 sekunder innan himlen lyser upp av en stor blixt och jag bara hinner räkna till 3 innan Tors hammare dundrar. Hoppa av cykeln och dra ut alla kontakter i huset, inklusive CD-spelaren. Tillbaka på cykeln för att fortsätta uppvärmningen. När jag sedan kör igång intervallerna upptäcker jag att jag inte har satt igång armbandsuret som ska visa hur länge träningen varar. En liten struntsak kan tyckas men inte för ett noggrant kontrollfreak och tillika perfektionist är det väldigt irriterande. Intervallerna fortsatte med att mamma försökte få igång CD-spelaren på batterierna så att mina högljudda flåsningar skulle dämpas lite så att hela byn skulle slippa höra mitt stånkande och dessutom höja motivationen markant. Så ingen musik och en drever som sprang omkring cykeln och till slut gav sig in i skrubben där föräldrarnas alla julsaker är, eller var, i säkert förvar. Han springer nerför trappen med en tuss från en av tomtarna och mamma springer efter hack i häl. Som upplagt för ett, om inte astma-anfall, så i alla fall ett jobbigt pass utan något bra resultat. Trots att förutsättningarna var allt annat än optimala blev det en bra prestation. Och det blev dagens läxa för mig.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 30 juni 2014 11:31

Jag har på senaste tiden fått berätta för många vart jag kommer från. Några höjer på ögonbrynen, några nämner tränaren Janne Karlsson och några döljer ett litet skratt med en hostning. För vad har vi egentligen att komma med i lilla Åseda? Den goda mejeriprodukten Åseda-ost, visst. Som görs nere i Danmark... Låt mig se vad har vi mer? Systembolaget, en aluminiumindustri som försörjer dom flesta av invånarna och en rondell.

MEN, Åseda har inom loppet av bara några veckor fått en som blivit utnämnd till Team Manager för Damkronorna och en som gått i NHL-draften. Inte illa pinkat! Tänka sig att denna lilla håla på 3000 invånare kan stoltsera med en förbundskapten i A-VM för herrar, en General Manager i en anrik och framgångsrik förening, en Team Manager för ett svenskt landslag och en NHL-draftad spelare - i samma sport. Känn på den storstadsbor och storföreningar i hockeysverige!

Vad har dom egentligen att komma med i exempelvis Växjö?

Avslutningsvis vill jag bara önska all lycka till Emil Johansson i din fortsatta hockeykarriär och att vi snart får se dig i TD Garden.

ANNONS
Av Emelie Ederfors - 22 juni 2014 07:09

Igår slötittade vi lite på lag-EM i friidrott på eftermiddagen och då slogs jag av hur negativa alla friidrottare är när dom blir intervjuade. Vareviga gång är det kommentarer som "jag känner mig i sån form, men det stämde inte idag", "Nä jag känner mig så sliten", "Killen framför mig ramlade" eller "Vinden log inte rätt". Årsbästa igår var nog ändå "Jag fick ju reda på igår att jag skulle springa 1500 m, och jag har ju bara tränad för att springa 800 m" och med en lätt suck avslutade personen "ja, det loppet får jag ju springa imorgon". Hallå! Vad är problemet! Du får möjligheten att springa ett extra lopp på bästa sändningstid i en av Sveriges största TV-kanaler.

Så igår kände jag bara att jag inte ville kolla på friidrott - tills dess att Sanna Kallur kommer tillbaka. Tänk vilken skillnad; redan innan hon har börjat säga någonting. Det räcker med att hon syns i kameran blir man så där glad. Hon har något visst i blicken; glödande och passionerade ögon som brinner oavsett om hon har sprungit ett "sju-helsikes" bra lopp eller om hon har gjort ett katastrof-lopp. När hon sprungit bra säger hon något i stil med: "Fy fasen vad häftigt!", "Det var så otroligt kul att springa idag!", "Vilken stämning på läktaren, jag nästan flög fram!". När hon å andra sidan sprungit dåligt slår hon näven i bordet och mellan raderna kan man lätt läsa: Nästa gång, då jäklar!

Snälla Sanna lär dina lagkompisar inom friidrotten hur man ska vara i tv eller, det som jag hoppas mest på, kom snarast tillbaka till banorna! Vi soff-experter vill ha lite positiv anda och glädje när vi ser på friirdott - och det är Sanna expert på!

Av Emelie Ederfors - 18 juni 2014 14:46

Vi har väl alla varit med om en sådan där lång, intensiv och upplevelserik dag. Har ni då på kvällen, när det är dags att pusta ut, kommit att tänka på morgonen när ni klev upp och hur orealistiskt det verkar att den morgonen tillhör samma dag som kvällen? För mig var det en sådan dag under gårdagen. Jag skuttade upp ur sängen vid fyra, åkte bil till Kalmar för att flyga vidare till Stockholm. Där var det en fulldag med nya bekantskaper, massor av information och trevliga samtal. När jag på kvällen gick hem från föräldrarnas hus till mitt egna lilla kryp-in i grannbyn fick jag den där känslan: Var det verkligen idag jag skuttade upp vid fyra? Det känns ju som det var igår! Det är fenomenet kallas "två dagar på bara en dag". Under bara en dag hann jag med så mycket och den var så upplevelserik att det lika gärna kunnat vara en tvådagars Stockholmsresa.

Av Emelie Ederfors - 13 juni 2014 17:03

Vi har väl alla hört att livet är som en resa. Och visst är det väl så; Vi har en ryggsäck full med våra erfarenheter, vi har en stöttande person som ställer upp och skjutsar oss till stationen och så står vi där på perrongen. När så ett tåg kommer blir vi kanske ibland lite tveksamma och börjar tvivla på oss själva. Vart kommer tåget ta mig, får jag ens åka med och klarar jag av den här resan?

Det verkar säkert lockande för många att inte hoppa på det där okända tåget - "äh, jag väntar på nästa tåg". Men vågar man verkligen göra det? Ska man verkligen göra det? Framför allt med tanke på signalfel, strejker, kyla, värme eller för många löv på spåret. Kan vi vara helt säkra på att det kommer något mer tåg? 

Jag tänkte vara lite vis så här på fredagseftermiddagen och ge er ett råd: Hoppa på tåget om det står på perrongen. Även om det är ett litet, skabbigt, med obekväma säten, äckligt kaffe och där destinationen är en liten bonnhåla. För det är så här enkelt: hoppar ni på det lilla, skabbiga tåget kan det ta er till en hållplats där det står ett stort, fint tåg med sköna säten, gott kaffe och även nybakade frallor.

Och destinationen; den är ett mål som du har drömt om att nå fram till! 

Trevlig helg!

Av Emelie Ederfors - 11 juni 2014 15:27

Vissa verkar ha lite svårare att få saker gjorda - i tid. För att det inte ska bli personangrepp tänker jag inte nämna en person som jag för en tid sedan gjorde affärer med utan jag hoppar istället på Brasilien och Migrationsverket.

Det är tydligen så här: Brasilien fick veta 2007 att dom 2014 skulle anordna Fotbolls-VM. Dom har alltså haft SJU år på sig att bygga upp några arenor, platser för boende, infrastruktur m.m Då ska man också ha i åtanke att dom väl borde ha haft någon liten plan när dom skickade in ansökan för VM 2014. Eller var det helt enkelt så att dom skickade in en "spontanansökan" i elfte timmen, fick ändå det stora förtroendet från FIFA att arrangera och först då insåg att "shit, vi har ju bara sju år på oss att bygga upp alla arenor". Vilken tur att dom levde upp förtroendet; under byggnationen verkar det ha varit bra arbetsmiljö (med en utförd riskanalys) och att arenorna är kontrollerade så att dom är säkra för publiken som har betalat bra med pengar för att vara där. Ska någons starka och giriga vilja att arrangera ett VM resultera i försämrad säkerhet och att såväl arbetare som publik riskerar livet?

Det är också tydligen så här: Familjen Vasic i Alvesta ska nu bli utvisade efter att ha bott i Sverige i TIO år. Barnen på tio och sju år är födda och har hela sitt liv bott i Sverige. Men som Migrationsverket säger: Barnen är för små för att hunnit få en tillräckligt stark anknytning till Sverige. Det skulle ju betyda att alla blonda, blåögda svenskfödda barn med Svensson i efternamn inte har någon anknytning till landet Sverige innan dom fyller i alla fall elva, kanske till och med tolv år? Kära Migrationsverket, om nu den här familjen inte är välkomna till det här landet kanske ni skulle ha jobbat på lite snabbare så att inte barnen hade hunnit födas, gå på dagis, gå i förskola, gå i grundskola, spela föreningsfotboll och framför allt hunnit knyta till sig kompisar under tio års tid?

Av Emelie Ederfors - 8 juni 2014 17:44

Idag är det, tro det eller ej, på dagen tio år sedan jag sprang ut från Uppvidinge Gymnasieskola med mössan i handen och sjöng om den ljusnande framtid. Första tanken som slår mig är så klart: Va, är det så länge sedan? Fy fasen vad gammal jag måste vara då! Och förvisso, en dag efter ett tungt träningspass när jag försöker kravla mig ur sängen så är det inte svårt att räkna ut att jag inte är 18 längre.

När jag för tio år sedan sprang ut från skolan och i famnen på alla nära och kära med betygen i ena handen och ett Rotary-stipendium i andra så var det en underbar befrielse. Under tre års tid hade jag som krav på mig att prestera på topp både i skolan och i ishallen. Från mig själv ska kanske tilläggas. Framför allt tredje året var extra tufft; förutom dom vanliga kurserna och några utöver det man måste läsa hade jag ett projektarbete hängande över mig och 25 mil till mina hemmamatcher i ett stenhårt satsande och SM-guld jagande Limhamn. Den 8:e juni 2004 kände jag att jag var väldigt klar med skolan. Men så fel jag hade.

Efter studenten har jag hunnit med en friskvårdsmassörutbildning, en bachelor of science degree med bland annat fyra raka Academic All-Canadian utmärkelser och just idag avslutades Träningslära 1 vilket innebär att jag är halvvägs på målvaktstränarstegen.

Det har varit tio väldigt givande år med framgångar och motgångar men framför allt har jag utvecklas som människa, yrkeskvinna och hockeyspelare. Nu ska jag fylla nästkommande tio år med lika många upplevelser, resor, lärdomar, möten med nya och gamla människor så att jag kan fira 20-års jubileum med gott samvete. Till alla er som tog studenten för tio år sedan och som känner det som att Bäst-före-datumet gått ut, kom ihåg en sak. Den ljusnande framtid är alltid vår!

Av Emelie Ederfors - 3 juni 2014 16:17

Det är aldrig roligt att besöka doktorer eller läkare. Vanlig läkare, nej tack. Tandläkare, nej tack. Idrottsläkare, nej tack. När jag nu inför morgondagen har bokat in ett besök hos den där syndoktorn eller optikern är det med samma obehagskänslor som inför besök hos dom andra i vita rockar. Nu kanske ni tänker att "det är väl inte så farligt att gå till optikern?" Men för en anti-hypokonriker som HATAR att svara fel är det inte roligt. Som anti-hypokonriker har jag i hela mitt liv intalat mig själv att jag har inte ont och har jag ont så är det inget problem med det och inget jag ska söka hjälp för. Det kanske har lite med min perfektionistiska ådra eller symptom men jag vill alltid ge ett rätt svar. Då kan ni förstå hur jobbigt det är för mig att veta att optikern himlar med ögonen och nästan börjar fnissa till när jag tror mig se ett A när det i själva verket är ett F. Tyvärr kan man inte heller i optikerstolen ha samma taktik som på tentor. Om jag bara koncentrerar mig kommer jag på om det är A eller B. Funkar inte.

Jag längtar redan nu tills den där synundersökningen är över. Då väntar bara det här rummet fyllt till höjden och bredden av hundratals bågar. Alltså ännu mera vånda.

Om jag överlever synundersökningen och om jag lyckas välja bågar - det återstår att SE!

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ kinesiologen med Blogkeen
Följ kinesiologen med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se