Åh vilken trevlig helg jag har haft! Det började med personalmöte i lördags och hela mötet satt jag och njöt över att ha så trevliga arbetskamrater (kanske speciellt om man jämför med arbetskamraterna jag hade på förra arbetsplatsen jag var på). Efter två punkter på agendan var det dags att njuta ännu mer eftersom det hade börjat kurra i våra magar och vi dukade fram mammas otrooooligt goda smörgåstårta. Det var några av mötesdeltagarna som ville njuta ännu mer och hällde upp lite öl till maten; mamma tyckte inte att det var något konstigt eller mystiskt med det. Väldigt mätt och go åkte jag iväg på målvaktsträningen medan dom andra fortsatte mötet. Även träningen var en sann njutning att se 8 ombytta målvakter som vill förfina teknik och bli bättre. När jag kom tillbaka till kontoret satt dom kvar och gaggade om pallar, lampor och lastningar. Då avslutade jag mötet och sa att vi skulle på ett annat möte vid halv två i Vetlanda. Mamma såg då ut som en fågelholk. När sedan Kennert och Hans kommer in med en gigantisk blombukett och två paket trillade nog poletten ner lite grann, dock inte exatk vart "mötet" i Vetlanda skulle vara. Vi packade in oss i bilarna och till mammas stora glädje parkerade vi utanför Vetlanda Bowling. Efter en timmes bowling med väldigt många glada skratt trodde mamma att det var allt vi skulle göra för henne, men ack så fel man kan ha. Vi börjar istället åka iväg mot Sävsjö och senare in på en ännu mindre men desto mer krokig väg. Ta da! Framme vid Sandsjö Värdshus som mamma har trånat väldigt länge efter. Äntligen fick hon sätta tänderna i deras berömda plankstek! Att få se solnedgången över sjön och samtidigt umgås med våra anställda var som exotiska frukter på moset (eller egentligen heter det väl grääde på moset men just nu passar det bättre med exotiska frukter). Det bästa av allt var nog att mamma blev så nöjd och glad med vårt lilla påhitt och att hon inte hade anat någonting alls! Det var inte det lättaste att "lura" en person som man är så nära.

Igår åkte jag till Ljungby för World Girl Hockey Day och samling med Smålandstjejerna. Det var också en ren njutning att se arbetet med tjejerna som Troja gör, att dagen flöt på utan större problem och att det var så många tjejer och föräldrar som verkligen är intresserade av det här. Tack till Troja och framför allt Peter som jag har terroriserat med tusentals mail inför, tack till alla ledare som var med och tack till alla tjejer och föräldrar som var där!

Kära vänner - Dagen F är kommen. F som i Fredag är förvisso rätt, men för min del är det viktigaste idag Förrättningen med lantmäeteriet. Återigen ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg i rätt riktning för Emelie! Jag har längtat, våndats, oroats och väntat på att den här dagen skulle komma.

Förutom att gå och ladda för det, går jag även och laddar inför mötet mellan Åseda och Alvesta ikväll. Heja Åseda!

Imorgon är det dags för personalmöte; långt, gott tugg med alla anställda och god mat i form av mammas berömda smörgåstårta. Kan det vara smörgåstårtan som gör att det är så god uppslutning eller är det någon annan anledning? :-)

Men vad mycket jag har hunnit med den här helgen! Våffelmys, mätning, träning, kakelkoll, barnpassning (eller dreverpassning), till och med lite hockeytittande. Lördagen började med ett uppfriskande yogapass innan frukost och efter en promenad i det vackra höstvädret var det dags för det som länge har haft ångest över och våndats för - besök på Kakelfabriken i Hultanäs. När mamma gjorde iordning sitt kök hade till och med hon problem med att välja och hon har i vanliga fall ALDRIG beslutsångest eller velar över något. Jag å andra sidan kan stå en timme i en mataffär och vela om jag ska välja baconost eller skinkost. Som tur är har jag ett märke som jag håller mig till så jag behöver inte stå ytterliggare en timme och välja mellan Kavli och min kära favorit Fjällbrynt. Trots min kroniska beslutsångest tycker jag besöket gick smärtfritt och redan på lördagkvällen visste jag vilket kakel jag skulle ha. Väl hemma var det dags för våffelmys med Daniel, Agnes och ditlevererade Dexter som skulle underhålla mig och mamma under helgen medan hans "föräldrar" var på weekend i Oskarshamn. På eftermiddagen hann vi med en promenad, lite snabb mätning av tapetåtgång i mitt kommande hus och en härlig löprunda.

Söndagen började med en långfrukost och senare lite mys i soffan med en trött Dexter; han är ingen morgonmänniska inte (eller det kanske heter morgonhund). Efter en promenad för att lill-Kalle skulle vakna till liv och ett träningspass var det dags för lunch med en supergod äppelpaj till efterrätt. Eftermiddagen spenderades i huset med mera mätning, fotografering och intressanta upptäckter. Bland annat en illturkos dörr med ett nyckelhål som satt upp-och-ner - det finns möjligheter (till förbättring!). Vi hann hem för att se sista perioden mellan Malmö och Västerås i Hockeyallsvenskan. Tänk att en hemmahelg helt utan åttaganden kan vara så innehållsrik och underhållande!

Atteviks bjöd oss på hockey igår och inte bara det; först fick vi äta en väldigt god middag i en av logerna på Plan 4. Innan matchen fick vi även ytterst fint besök då sportchefen Henrik Evertsson kom och pratade lite om dagens match. Det mötet gick väl bra, tills dess att han började prata om en ung spelare i truppen och att man måste ge dom yngre spelarna chansen - dom måste ha en morot! Jojo, om man är manlig hockeyspelare ville attack-feministen Emelie säga åt honom. Innan matchen hann vi förutom det avhandla hockey, hockey, lastbilar och lite trailerdragare. Så var det då dags för introt då spelarna sprintar in på isen och det är bara att inse att det kommer kännas konstigt varje gång jag ser Lakers åka in på isen till smällande raketer och dunka-dunka musik. Jag tänker på hur bra det hade kunnat kännas när dom åker in där. Hur jag och några i damlaget kanske precis bytt om efter ett fyspass i det nya, superfräscha gymmet och bestämmer oss för att gå och kolla på en match med våra manliga kollegor i Lakers. Hur bra det hade känts att få ha samma målvaktstränare som Lakers herrlag och hur inspirerande det hade känts att Lakers herrlag och damlag hade behandlats lika och haft samma värde oavsett värdet på sponsorintäkter eller lönekuvert.

På tal om lönekuvert var det en i sällskapet som undrade vad jag hade för lön som hockeyspelare. Han blev väldigt oförstående när jag sa att "jag gör det gratis". Drömscenariot för damhockeyspelare i divsion 1 är väl att få en eller några tusenlappar i månaden för "allt slit och jobb" som läggs ner på idrotten. Men då kan man ställa sig frågan: blir jag en väldigt mycket bättre målvakt om jag får en eller några tusenlappar till i månaden? Och skulle denna lilla ersättning göra att jag älskar hockey mer än vad jag gör idag? Knappast.  

Så var då September slut och jag kan väl bara sammanfatta det som att jag inte har hunnit med så många mysiga hemmahelger denna månaden utan har varit mer att fara och flänge hela månaden. Det började första torsdagen i månaden (5:e) med att jag hastade iväg från jobbet till Värnamo för möte med Region Syd angående damettan. Mötets avslutande och hasta vidare hem för att packa det sista och sova. Upp tidigt på morgonen på fredagen för en joggingrunda och sedan iväg till Nässjö för F18 camp som höll på fredag, lördag och söndag. Helgen efter det (14-15) var det dags för Grundkurs på tränarutbildningen som började tidigt på lördagsförmiddagen och avslutades sent på söndagseftermiddagen. Lördagen den 21:a var det dags för ännu en ledarutbildning; denna gång för Tre Kronors Hockeyskola i Tranås. Hem för lite mys och god mat på lördagskvällen, och framför allt, sova i sin egna säng (har inte inträffat någon helg denna månad). På söndagen hastade jag ner till Karlskrona för att spela säsongens första träningsmatch - åh, vad jag älskar att dra på mig en matchtröja! Den här helgen som gick (28-29) var jag återigen i Karlskrona. På lördagen tog vi lagfoton och individuella kort för bland annat reklam. Efter det kollade vi på när herrlaget spöade Västerås. På söndagen var vi fyllda av inspiration från herrlagets insats kvällen innan och tvålade dit LHC:s andralag. Nu är stressiga september slut och jag hoppas verkligen inte att det övergår i oroliga oktober. För att avsluta skulle jag vilja kommentera den berömda kramen som AIK:s ordförande utdelade till en maskerad "supporter". Jag tänker inte ifrågasätta det faktum att den för ordföranden "okände" mannen var maskerad - det sköter alla i media så bra redan. Det enda jag ställer mig frågande till är "supportrarnas" utstyrsel. Borde dom inte bära kläder eller assocearer med klubbmärket som dom "älskar och avgudar"? Klär man inte ut sig som en julgran med bland annat tröja, halsduk och keps när det är dags för ett sådant här evenemang? För det är väl för kärleken till sporten och det egna laget som men är med och marscherar??? Till alla "supportrar" som vill marschera till en hemmamatch; se och lär: http://www.luleafans.se/marschen2013/

Ibland behövs det inte mycket för att en träningsälskare ska få känslan av total lycka. En sådan enkel sak som att ha möjligheten att träna utomhus i strålande solsken med sprakande höstfärger på träden. I mitt lyckorus kände jag mig så varm inombords att jag drog slutsatsen att det skulle bli alldeles för varmt att köra spänstpass och springa en runda i byxor. Så jag gav mig iväg bort i skogen med långa, spänstiga kliv iförd shorts; lite smart var jag som faktiskt hade fått på mig ett par vantar. Även löpningen var som ett långt lyckorus så jag märkte först när jag kom hem att det var frostknölar på knäna. Jaja, jag fick i alla fall vara lycklig i en och en halv timme!

På min morgonpromenad i morse träffade jag på en älg som lufsade över vägen framför mig. När mötet med skogens konung var över funderade jag på om det ingår i medborgarens plikt att varna trafikanter och andra fartdårar som kör på Ösjöbolavägen att det finns en älg i näheten. Det var ju trots allt tid för rusningstrafik. Jag bestämde mig för att om dom nu kör så fort att dom inte hinner stanna får dom i så fall skylla sig själv och risken är väl att dom skulle bli så chockade om dom fick se mitt moose-face att dom ändå skulle åka av vägen!

Under ledarutbildningen för Tre Kronors Hockeyskola i lördags blev det en diskussion om tacklingarnas vara eller icke vara inom damhockey. Som ni kanske redan vet får inte damhockeyspelare tacklas a la frontalkollision utan bara tacklas om man åker i samma åkriktning som den man tacklar. Eftersom jag mest håller mig i målet och räddar lite puckar då och då säger jag varken bu eller bä till den här spelciella regeln som finns. Däremot har jag en väldigt bestämd åsikt om det här - vi damhockeyspelare ska ändå kunna spela fysiskt. Genom åren har jag ofta fått känslan av att domare som vanligtvis dömer herrhockey och går över för att ta en dammatch sitter och grubblar lite innan: vänta här nu, vad sa dom på domarkursen? Inga tacklingar inom damhockeyn, ah ingen kroppskontakt.

Under gårdagens träningsmatch mot Lund hinner en backcheckande Wilma upp en motståndare och trycker upp henne i sargen i mittzon. En regelrätt, klockren och riktigt snygg damtackling hinner jag tänka innan domaren blåser i pipan och visar ut henne två minuter för boarding. Det var inte enda gången som vi åkte på boarding där jag ställer mig lite tveksam till utvisningen. Jag vill inte verka som en dålig förlorare och skylla på domaren; vi förlorade inte på grund av dessa utvisningar. Men domarnivån måste höjas vad gäller "våra" tacklingar. Samtidigt måste vi damspelare kunna ta emot en regelrätt tackling utan att kvida efter domaren efter en utvisning; hockey är en fysisk sport. Damspelare måste FÅ möjlighet att utdela tacklingar och vara beredd på att få sig en tuff tackling.

Damhockey ska inte vara innebandy på skridskor utan är en fysiskt tuff sport där vi ska kunna smälla på på vårat sätt.

Igår damp ett väldigt efterlängtat brev ner i brevlådan - ett underskrivet köpekontrakt för Drömkåken! Förhoppningsvis inga jämförelser i övrigt med den ruskigt roliga komedin med Björn Skifs. Tack vare expresskurir och dom rätta kontakterna, eller rättare sagt dom rätta grannarna, finns nu köpekontraktet på Lantmäteriets bord och jag kan lugn luta mig tillbaka, drömma om IKEA-kök, walk-in closets och kristallkronor i taket och invänta avstyckningen. Det kan verka betydelselöst att få ett blad av papper, men jag kom ett väldigt stort steg närmare att bli husägare.

Eftersom det är en blogg som handlar om hälsa och träning får jag väl avsluta med att ställa frågan: är det verkligen så hälsosamt att skicka iväg en nioåring till Spanien för att spela fotboll? Kommer han verkligen bli så mycket bättre för att han är i en storklubb jämfört med om han får leva ett vanligt liv med fotboll hemma i Sverige? Jag hoppas att så är fallet, annars är det att slösa bort en ung pojkes tid och ungdom. En sista fråga om denna som jag tycker, sjuka, övergång: är det bara pojkens önskan att få ta på sig just den matchtröjan eller är det en (alltför) pådrivande pappa som "tvingar" iväg pojken för att kunna säkra pensionen?