Jag har haft en helt otroligt underbar helg! Jag har mycket att vara tacksam för och som av en händelse har det varit Thanksgiving weekend i det lönnlövsprydda landet i väst. Så jag tänkte dela ut lite tack till dom som har gjort det till en mycket fin helg.

Tack till mamma som förde protokoll (och till största del på egen hand) på Melodikrysset. Detta så att jag kunde röja upp lite på tomten och packa i ordning inför matchen.

Tack till, ja det måste väl vara hockeyguden, tränare, spelare och återigen mamma för att jag fick vara med om ytterligare en seriepremiär. Det måste väl vara ungefär 16:e seriepremiären bara inom damhockeyn för mig så ni kanske tycker att det inte är så mycket att bry sig om. Men visst är det väl något speciellt med seriepremiär oavsett hur många man har varit med om?

Att jag dessutom fick hålla nollan i seriepremiären gör det hela ännu trevligare och där får jag väl återigen tacka hockeyguden eller kanske motståndarlaget som sköt PÅ mig.

Gårdagen började med ett yogapass och jag kan bara tacka och ta emot att jag dag efter dag kan resa mig upp ur sängen. Trots att jag inte alltid lyssnar på min kropp eller ens behandlar den värdigt och min "höga" ålder så har jag en fungerande kropp. Tack för det!

Senare på förmiddagen genomförde vi World Girl's Hockey Day i Åseda och jag kan erkänna att jag var lite orolig att jag skulle stå där ensam i ishallen utan några som ville prova på. Men tack vare 11 tjejer, idoga och trevliga ledare, gofika från den lokala mataffären och hjälpsamma föräldrar blev det ett väldigt lyckat arrangemang!

På eftermiddagen fick det nyfikna granngänget äntligen slänga in snoken i mitt lilla hus. Två stycken inflyttningsblommor och när vi fikat klart hade jag även väldigt mycket gofika kvar. Jag är tacksam för den trevliga stunden, att jag fick visa upp Chateau Baggatorp och att vi har det granngäng vi har.

Senare på kvällen kom Bodil på besök så jag fick beklaga mig lite över svinen som varit i trädgården (och då pratar vi inte om granngänget som var där tidigare på dagen). Ost, kex och väldigt mycket skvaller är jag tacksam för.

På tal om mat, ikväll blir det som vanligt kalkon, potatismos och morötter till middag. Tack för maten!

För er som har missat det så är det World Girl's Hockey Weekend nu i helgen. Handen på hjärtat, hur många småländska föreningar kommer uppmärksamma detta världsomfattande arrangemang? Sveriges näst största hockeydistrikt har tre lag i dom två högsta herrserierna och hela sju lag i den tredje högsta divisionen. Sveriges näst största hockeydistrikt har, ja hur många föreningar som avsätter en dag för tjejhockeyn? Jag vet om en förening. Det kan vara så att det är betydligt fler som anordnar och som jag inte vet om. Det kan också finnas tre andra förklaringar till detta.

Det kan vara så att övriga föreningar gör ett så bra jobb dom övriga 364 dagarna om året så dom inte anser sig behöva det här evenemanget. Tyvärr så kan man nog räkna dom föreningarna på handens fingrar och då är det en ärrad och otursförföljd gammal sågverksarbetare som räknar på kvarvarande fingrar.

Det kan vara så att föreningarna har den här inställningen: Ja vi skiter ju inte i tjejerna, men vi gör vårt bästa. Som är vadå?

Det kan vara så att föreningarna tycker att det bara är bjäfs med både damhockey och arrangemanget. Kanske till och med att tjejhockeyn inte har gjort rätt för att få en egen helg.

När jag kastar skit på detta viset vill jag inte att det ska framstå som att Åseda IF, som arrangerar World Girl's Hockey Day på söndag är någon mönsterförening vad gäller tjejhockey. Tre tjejer i TKH är sämre än vad man kan önska sig. MEN, jag ser det som att det kan bli bättre och kan vi bara få en till som börjar med hockey tack vare arrangemanget betyder det en till i statistiken, två till föräldrar som köper korv i kafeterian och blir involverade i föreningslivet och en till spelare som köper hockeyprylar i den lokala sportaffären. En tjejspelare som börjar borde inte vara något skrämmande för någon förening!

Jag vill heller inte framstå som en sur gammal kärring som klankar ner på det distrikt som jag är en del av men allvarligt talat är det verkligen för mycket begärt att uppmärksamma tjejhockeyn endast en dag av årets 365 dagar?

På senaste tiden har väldigt många frågat mig: hur i hela fridens namn ska Damkronorna kunna vinna över stormakten Canada? Och innan jag ens har hämtat luft för att lämna ett svar, har dom flesta redan hunnit säga: ja men det är klart dom är ju så många fler spelare. Förvisso är det så att Canada har med sina dryga 86000 damspelare rent statistiskt 3900 spelare på varje landslagsplats. Det kan jämföras med Sverige totala antal på 3023 st och alltså 137 st per landslagsplats. Det är alltså skillnaden i antalet spelare som är orsaken enligt gemene man. Men då har ju svenska folket glömt bort en viktig del i svensk sporthistoria.

Det var under gårdagens I huvudet på Gunde "Ingenting är omöjligt!" Svan som uppenbarelsen kom till mig. J-O Waldner berättade om hur det såg ut "på sin tid" när stormakten, med betoning på stor, var oslagbar. Det fanns 25 svenska pingisspelare som levde på sporten och det fanns EN MILJON kinesiska. Där snackar vi skillnad i antalet spelare. Men inte behövde vi vänta tills vi nordbor fick ihop en miljon pingisspelare innan Sverige raserade den kinesiska muren. Det var 25 st mot en miljon när Waldner & co vann. Så varför skulle vi inte kunna göra samma sak inom damhockeyn? Vi behöver väl inte fler än 86000 damspelare i Sverige för att slå Canada?! Vi kan väl slå dom som det är nu?

I pingisen räckte det med en spelare som tog motståndarens starka sida och använde den emot dom. En spelare med övertygelse. En övertygelse att ingenting är omöjligt!

Jag började dagen med att titta på en intevju på Aftonbladet med Örebrospelaren Jared Aulin. Så gripande när han berättade om sin cancersjuka mamma som han när han klev ombord på planet till Europa antagligen såg för sista gången. Det är gripande dels för att han sitter i tv och gråter och därmed grusar bilden av hockeyspelare som machomän helt utan både hjärna och känslor. Dels för att jag känner igen mig med hans situation.

Under mina fyra år på andra sidan Atlanten var det inte bara oron för att inte klara skolan, inte prestera tillräckligt bra på isen, inte klara fystesterna och alla andra orosmoment som är förknippade med att vara utomlands och inte längre kvar på den trygga hemmaplanen. Tänk om någonting händer mina närmaste; en olycka eller en svår sjukdom. Måndagen den 11:e november 2008 satte jag mig som vanligt vid datorn för att chatta med mamma. Hon frågade hur det var med mig och jag svarade att det var kanonbra (vi var ju lediga från skolan eftersom det var Remembrance Day). När jag frågade hur det var hemma fick jag svaret: det är inte så bra med din pappa. Någonting hände med honom när han lossade julmust som gjorde att han fick åka in på sjukhus. Trots att det kan kännas som en fis i Atlanten jämfört med Aulins situation, med en dom som lydde hjärtsvikt, hade jag väldigt svårt att koncentrera mig på det som jag hade korsat havet för. Veckorna som följde innehöll flera stunder av googlande och besked hemifrån som handlade om allt mellan pace maker till ett hjärtbyte. När det var dags för första matchen från start trodde jag aldrig att jag skulle klara av det och absolut inte att jag skulle kunna göra en bra match. Men så fort jag klev in i omklädningsrummet släppte oron; det som händer med med mina närmaste kan jag inte göra någonting åt oavsett om jag är på hemmaplan eller på andra sidan jordklotet. Pappa, hur han än mår, och dom andra i min familj vet att jag mår som bäst när jag gör det jag älskar som allra mest. När jag är på en hockeyplan.

Jag hoppas, även om oddsen inte är så bra, att hans mamma kommer att överleva cancer, att Jared Aulin kan genomföra en så bra säsong som möjligt och framför allt att han får det stöd som behövs från lagkamrater, ledarstab och supportrar.

Igår satt jag och klurade på att jag skulle skriva om den stora svenska nyheten om Rossana Dinamarcas T-shirtprotest mot Björn Söder som valdes till andre vice talman. För er som har missat det bar hon under omröstningen en svart T-shirt med texten "SD = rasister". Men nä, jag tänker varken älta eller tjafsa om det. Jag har egentligen bara två frågor som man kan fundera lite på. Vad hade hänt om en ledamot hade burit en svart T-shirt med texten "V = kommunister"? Tror verkligen Rossana Dinamarca att hon genom gårdagens protest kommer få väljare att gå från Sverigedemokraterna till något av dom "vanliga" partierna?

Jag tänker istället ta upp en väldigt upprörande och kränkande nyhet som har mött oss. Trillingnöten försvinner från Aladdin-askarna. TRILLINGNÖTEN!!! Alltså, vart är världen på väg?! Men den där hemska Romrussin, som man försöker lura på sin värsta fiende, får minsann vara kvar. Först försvann den godaste av dom alla goda, nämligen Noisette som var i form av en utspritsad plutt. Även den gången fick Romrussin vara kvar. Även om Noisette-incidenten inträffade för åtta år sedan har jag inte riktigt förlåtit Aladdin än. Och nu... Nu är det total bojkott av Aladdin! Det kommer inte in en enda röd-vit ask i mitt hem förrän allt är som det ska. Romrussin ska bort och ersättas av antingen Trillingnöt eller Noisette. Min protestaktion blir att köpa någon annan chokladask för att rädda julen och kanske till och med en T-shirt med "Romrussin = äckligt".

Alla säger ju att det ska vara så hälsosamt att flytta ut på landet. Man slipper storstadsbruset och stressen och får istället tystnad, lugn och ro. Man blir som ett med naturen! Ibland ställer jag mig väldigt tveksam till det. Att flytta ut på landet innebär flertalet gånger att man får hjärtat i halsgropen, både puls och blodtryck går upp och vissa gånger kan man faktiskt se livet passera revy.

Som till exempel när man en varm och fin sommardag går på landsvägen och helt plötsligt hamnar öga mot öga med en livsfarlig huggorm. AAAHHH!!! Nu kanske öga mot öga var att överdriva lite grann, men det var i alla fall ansikte mot ansikte. Det var ungefär när hjärtat letat sig från halsgropen till sin normala plats som jag insåg att en ytterst liten del av svansen var överkörd (men han var i vilket fall som helt j-ligt död).

Som till exempel i förrgår när jag vid åtta-tiden på kvällen går hem från föräldrarnas hus. Av en händelse vrider jag huvudet så pannlampan lyser på området mellan vägkanten och diket. Två meter framför mig är en livs levande grävling. AAAHHH!!! Han sprang in i skogen och jag tog ett skutt längre ut i vägen. Han blev nog lika förvånad som jag att träffa på någon just där och just då. Och innan pulsen lugnat ner sig hann jag fundera på om det stämmer att dom biter till det krasar... 

Som till exempel i går kväll när jag vid halv nio-tiden skulle åka iväg med bilen. Låser ytterdörren, går ner från verandan och "blippar" till med bilnyckeln för att låsa upp. Det skrämmer någonting bakom bilen som sätter av bortåt. En grävling? Nä, för stort. Ett rådjur? Nä, för tungt. En Älg? Nä, för litet. Ja vad har vi kvar då? När dom springande stegen har tystnat hör jag hur det frustar. Eller "det", jag kanske ska slänga till med det mer moderna hen, för jag vet inte om det var en sugga eller en galt. AAAHHH!!! Just det där frustande lätet påminde väldigt mycket om när en tjur står och väntar på att anfalla. Ni vet, frustar och skrapar med klöven i marken. Så lät det.

Det här är tre exempel då jag efteråt, när puls och blodtryck gått ner på någorlunda normal nivå, som jag har ifrågasatt att det är hälsosamt att bo på landet. Men det kanske är just såna här regelbundna adrenalinkickar, när "fly eller fäkta" sätter igång som gör att vi lantisar i allmänhet mår så bra och kan njuta av tystnaden och naturen. Tystnaden när INTE någonting står i mörkret och frustar! 

Jag har länge varit väldigt kräsen vad gäller tv-programmen och dess innehåll; jag har väldigt lätt att dissa ett program som jag inte tycker om, jag har nästan ännu lättare att dissa ett program baserat enbart på titeln eller trailern utan att ge det en chans och om ett program hamnat i Emelies tv-frysbox så får det jobba väldigt hårt för att få komma in i värmen. På senare tid har jag blivit ännu mer kräsen och tålamodet är om möjligt ännu mer mikroskopiskt. Kanske har det något med åldern att göra? Jag är rädd för att om utvecklingen ska fortsätta så här så kommer jag snart sitta som min mormor med papiljotter i håret och slaviskt titta på Glamour och fräsa åt i princip alla andra program.

Det senaste programmet som hamnat i frysboxen är Atleterna. Så konstlad och så onaturliga men ändå totalt förutsägbara kommentarer av deltagarna. "Det gäller bara att gå in och köra", "jag ska göra mitt bästa" och klassikern "jag har en känning i knäet". Vad är syftet egentligen? Att deltagarna ska få framhäva sig själva som mest vinnarskalle och snyggast/mest vältränad kropp eller att vi tv-tittare ska få lära oss lite om hur man som nybörjare ska utföra en ny gren och lite mer om dom flertalet relativt okända idrotter som finns?

Nä, mera Arga snickaren, mera Skavlan, mera Ernst, och mera Hawaii Five-O i tv-rutan! Nu går jag bara och väntar på att Halvvägs till himlen och förhoppningsvis SNN News ska dra igång igen. För dom två finns med på Emelies väldigt korta lista över godkända och sofistikerade tv-program.

Nu är det bekräftat det jag länge har misstänkt. Det vilar en förbannelse över gräsmattan tillhörande Baggatorp 1. Det hela började innan grönskan hade kommit igång; när jag stod i sovrummet på övervåningen och utan glasögon såg ca 10 kvadratmeter full med smultron men med bättre syn och lite närmare var det bara att konstatera att det är 10 kvadratmeter med kirschkål.När det sedan var dags för första gräsklippningen fick jag gå före med lien och sedan var det tänkt att pappa skulle köra av min gräsmatta med föräldrarnas åkgräsklippare, som tyvärr inte pallade med min gräsmatta med dess gömda stenar, flertalet gropar och några Hallands-åsar som smugit sig dit. Då tog vi den vanliga självgående gräsklipparen där vi inte ens hann uttala "kirschkål" innan vi körde slut på det självgående. Kvar stod jag med en lie och en eltrimmer; vars utformning är en ergonomisk katastrof. När det dessutom var dags att byta snören gick det inte sätta fast huvudet ordentligt, så kvar stod jag med en lie. Väl hemma från semestern var gräset återigen ca meterhögt; fram med den hederliga lien (mina sneda bukmuskler har aldrig varit så här vältränade!) samt den nyinköpta eltrimmern som var om möjligt ännu sämre än den gamla. Efter ca en kvadrat var det dags att dra ur sladden och förlänga snörena. En kvadrat, sladd, förläng, en kvadrat, sladd, förläng osv. Så när den självgående gräsklipparen var återuppstånden trodde jag att vi var på banan igen. Den var inte självgående så där värst länge och när den började blåryka och sedan dö helt stod jag där med lien igen. Till min räddning kom den röda gräsklipparen och nu i helgen kunde jag köra HELA gräsmattan. Allt var nerklippt och lyckan var total.

Säg den lycka som varar för evigt och ibland varar den inte ens en dag. Det var inte bara jag som blev nöjd med en nedklippt gräsmatta utan även vildsvinen letade sig dit. Fem nätter i rad. Efter googlande, ännu mer grubblande och en fantasi som bara flödade så fick jag flera olika lösningar.

Att gå iväg till Hälsokosten och köpa upp HELA lagret av vindspel; det är garanterat att dom alltid låter eftersom det alltid blåser, men är det effektivt? Ett stängsel likt det till Fort Knox; effektivt absolut men estetiskt? Lägga ut nåt slags vildsvinsgift längs med gränsen; fungerar det verkligen? Landminor; ja, jag ska ju ändå så om till våren, men vart får man tag på såna och blir det inte väldigt kladdigt och blodigt? En enerverande ljusslinga som blinkar; och inte bara vildsvinen utan alla andra runt omkring blir nervskadade. En K-pist; nu snackar vi effektiv, men vad säger lagen om det egentligen?

Efter mycket grubblande, dålig sömn och en gräsmatta som ser värre ut för varje dag som går tror jag att jag har en lösning. Och jag hoppas verkligen att den får vildsvinen att försvinna och JAGAR bort den där förbannelsen som vilar över min gräsmatta.