När jag flyttade från den fina staden Eskilstuna fick jag ett löfte från min hjälpsamma mamma att jag skulle få lagra mina möbler och alla saker i biblioteket på övervåningen i Kulla tills dess att jag hittade det där idylliska röda huset på landet. Sagt och gjort; mellanlagring #1 var ett faktum. Men vi insåg ganska snart att allting inte skulle få plats så jag fick ställa några banankartonger i skrubben intill biblioteket. Alltså mellanlagring #2. När inte det heller räckte fick vi belamra mitt sovrum med trådkorgar och väskor så att det i princip bara har varit en gång från dörren till sängen och en till garderoben. Mellanlagring #3. Månaderna gick och flera shopping- och fyndturer gjordes vilket ledde till att jag var tvungen att hysa in lite saker i en annan skrubb på övervåningen. Jajamen, mellanlagring #4. Pricken över i var när jag fick ärva mammas kökssoffa eftersom hon inte kunde ha den i sitt nya kök. Vart kan jag ställa en liten kökssoffa till drömhuset dyker upp? Mammas hobbyrum där bland annat symaskinen huserar fick bli lösningen. När jag i början av november kommer hem med två Ullaredskassar storlek hockeytrunk var mellanlagring #5 ett faktum.

Jag vet inte hur många gånger under mitt provisoriska uppehälle hos mina snälla föräldrar jag har funderat på vart jag har en viss sak. "Jag undrar vart mitt iPodarmband är?" "Ah, det är i MELLANLAGRINGEN!". Mamma har kunnat säga: vart har du den där snygga scarfen du köpte i Canada? Den är i mellanlagringen! Någonstans bland bråte, banankartonger, papperskassar har det ofta funnits något viktigt som jag har behövt. Så kom då dagen när mellanlagringen skulle upphöra för en absolut sista gång. En lagom full Iveco och en knökfull Skoda i lördags och ungefär lika mycket idag. Grannarna måste ha undrat vart jag har fått plats med ALLA dom där grejorna.

Det enda positiva som jag kan komma på just nu med mellanlagringen är alla dom fynd jag har gjort igår och idag. När jag har packat upp har jag hittat ca tre årsförbrukningar av shampoo och balsam, två jättefina skålar som jag hittade i sommarstugan i Rissna i somras och en jättefin jultallrik som jag köpt på Indiska någon gång när jag var i Stockholm. Passande så här till jul blev jag som ett barn på julafton varje gång jag hittade något inpacketerat i papper som jag inte kände igen.

På frågan om jag kommer sakna min mellanlagring är svaret blankt nej. Från och med nu kommer jag ha ordning på ALLA mina saker med mottot att var sak har sin plats. Och den vet jag vart den är. Då också lite mer specifikt än någonstans i ett berg eller ett myller av saker i biblioteket. Jag tror inte heller att min kära mamma kommer känna någon saknad och tomhet över att hon nu har en HEL övervåning till sina pinaler. Så mitt tacktal idag blir bara: Jag vill tacka min mamma (och pappa) för att jag fick belamra i princip halva deras hus under en väldigt lång tid!

Med mindre än en vecka kvar till den stora dagen Julafton inser till och med tidsoptimisten att det råder ett problem med tidsbrist. Eller vad sägs om det här, på mindre än en vecka ska jag: tapetsera färdigt, putsa fönster och sätta upp gardiner i sovrummet, gärna måla lister, fönster och dörrar i vardagsrummet och salen samt julpynta hela mitt nya hus. Förutom det ska jag gå till banken och genomföra husköpet, åka till Vetlanda för grötmys med släkten på fredagkväll, möta Linköpings HC borta på lördag, gå på julbord med delar av familjen på söndag. Förutom det ska jag hugga och pynta granen, koka knäck och fixa resten av julgodiset, bygga ett pepparkakshus, slå in julklapparna och vi får inte glömma rimstugan. Utöver det har jag ett heltidsjobb att sköta två dagar till och träning ca 1,5 timme/dag. Jag kommer osökt att tänka på Gunde: "Ingenting är omöjligt"! Nä, där håller jag fullständigt med men vissa saker blir lite trixigare än andra.

Så till mitt eminenta förslag. Om vi flyttar fram julen till den 24:e januari skulle jag vara lite mer i fas för julfirandet. Dessutom tycler jag att det är större chans för snö i januari, och när väderprognoserna för 24:e december säger 4 plusgrader och regn blir man ju inte så där upphetsad.

Om vi nu inte kan göra ett undantag vad gäller juldatumet har jag ett annat förslag. Det kan tyckas lite korkat och fråga om någon har lite att göra inför jul, men om det är någon som är järalaus så här sista veckan innan jul får ni gärna komma till Baggatorp och hjälpa till. Om inte annars kanske det finns personer som till exempel välter granen när spiran ska dit eller bränner sig på fingrarna när aventsljusstaken ska tändas eller spiller knäck över hela golvet eller skär sig på saxen vid paketinslagningen. Helt enkelt, ni som känner er mest i vägen hemma i julstöket är hjätligt välkomna att hjälpa till i Baggatorp!

Idag nåddes jag av nyheten att ishockeyföreningen Växjö Lakers ska hjälpa damfotbollslaget Växjö DFF att nå Allsvenskan. Samma Lakers som för bara drygt två år sedan vägrade låta sitt egna damhockeylag att ens kvala till Riksserien. Samtidigt som Lakers träder fram som Jesus själv för att frälsa en stackars fotbollsklubb förvandlas Emelie till sur, butter och alltför långsint människa som dryper av bitterhet. Nu kanske dom flesta tänker att jag får ta mig i kragen och gå vidare här i livet och ja, jag kan hålla med om det. Jag hade gärna gjort det; om det hade varit möjligt. Men föreningen vars tröja jag med stolthet tog på mig inför varje match i tre år vägrade lägga några hundratusen extra för ett eventuellt Riksserie-avancemang och dessutom gick miste om att skriva historia. Det har aldrig tidigare hänt, och kommer antagligen aldrig hända, att en förening går upp i högsta serien med både herrlaget och damlget. Snacka om att skriva historia! Dom här extra pengarna som hade behövts för Riksserien känns som en droppe i Växjösjön med tanke på föreningen nuvarande ekonomi.

Varför väljer Lakers att hjälpa Växjö DFF? Dom gör det för att vara snälla mot dessa stackars damfotbollsspelare så att laget kan nå den högsta serien, nå sitt mål och spela på den nivån där dom hör hemma. Men hur snälla ville dom vara mot sitt egna damlag som alltid betalade in medlemsavgifter, sålde både halva potten-lotter och hamburgare på herrlagets matcher och gick med på att bussas till Lenhovda när det fattades istider? Man får göra skillnad på folk och folk?

En annan anledning som dom uppgav på radion var att Lakers visste så lite om dam- och flickverksamhet. Jag spelade mot Lakers damlag säsongen 2003-2004 när jag spelade för Limhamn. Med några SM-kvartsfinaler som facit fanns Lakers damlag kvar fram till den 7:e mars 2011 då dolkstöten kom. Det handlar alltså om minst 7 säsonger som Lakers har haft ett eget damlag i sin organisation. På mer än 7 säsonger har man inte lärt sig NÅGONTING om dam- och flickverksamhet? Min spontana fråga blir då: handlar det om intresse eller intrelligens att det inte har kommit in någonting i huvudet rörande detta ämne? Man kanske får göra skillnad på folk och fä.

Jag tänker ofta att jag ska lämna den där bittra och långsinta Emelie bakom mig, det är dags att gå vidare. Men det där knivhugget i ryggen som jag och mina lagkamrater fick den där måndagen i mars sitter djupare och är mycket svårare att läka än vad jag trodde. Ett knivhugg som jag hoppas att ingen ska behöva uppleva. Ingen som sliter hårt i en hel säsong för att gå upp i den högsta divisionen. Hoppas Växjö DFF slipper det.

Jag har länge haft ett uttryck för människor som fräser åt och får allergiska reaktioner mot kvinnliga idrottare i allmänhet och kvinnliga idrottare i en mansdominerad sport i synnerhet. Jag kallar dom för dinosaurier. Av erfarenhet verkar dom vara i medelåldern eller över och ofta män, men av ännu mer erfarenhet vet jag att så inte alltid är fallet. Ung som gammal, man som kvinna; alla verkar dom normala tills dom gör sitt negativa och dinosaurieaktiga uttalande gentemot kvinnor inom idrotten. Den senaste i raden av dinosaurier är Elfsborgs stolthet Anders Svensson. I en helsida i en av Sveriges största dagstidningar går han på om hur damlandslaget i fotboll är en ren förlustaffär. Som grädde på moset meddelar han att han inte tänker ta emot den uppmärksammade Volvon som han fick från Svenska Fotbollsförbundet. Inte som en protest att damlandslagets motsvarighet inte ens fick en doftgran som tack utan för att han måste betala en massa skatt för bilen. Åh, så moraliskt...

Det går inte att hymla om att damlandslaget i fotboll inte drar in lika mycket stålar som herrarna, men har vår käre lille Anders tänkt på hur mycket herrlandslaget drog in förr i tiden? Att herrlandslaget kanske inte var en sån kassako när det laget var lika ungt som damlandslaget är idag.

Ett annat argument som han hade var att det måste vara marknaden som styr. Visst, det håller jag fullständigt med om, men nu var det en icke-kommersiell organisation tillika statligt förbund som delade ut denna gåva. Vår käre lille Anders kanske även skulle tänka ett steg längre. Om fotbollsförbundet beslutar att lägga ner svenska damlandslaget i fotboll kommer garanterat färre tjejer börja spela fotboll och SvFF kommer få minskade anslag. Detta skulle i sin tur leda till att ungdomslandslagen som likt damlandslaget lever som parasiter på det inkomstbringande herrlandslaget får en mindre budget att röra sig med. Blir det färre pengar till ungdomslandslagen är jag ganska säker på att vi inom en snar framtid kommer försämra kvaliteten på ungdomslandslagen och nästa steg i den kedjan är att herrlandslaget kommer få ännu svårare att nå VM men till och med EM.

Vi har nog alla fördomar och fula tankar om andra idrotter, det andra könet, vissa kändisar och andra yrkesgrupper. Men man kanske ska ligga lite lågt när man får en helsida i Sportbladet och är en förebild för väldigt många ungdomar? Kan vi inte omvända Anders från dinosaurie till vettig människa kanske någon kunde tipsa honom om att tänka efter lite grann innan man gör ett uttalande.

Nu har jag gått i väntans tider; alldeles för länge anser jag. Ju närmare det där datumet kommer desto jobbigare blir det och det finns ingenting man kan göra åt väntan. Förutom att just vänta. Flera av mina vänner har gått igenom samma sak och gett mig tips och råd. Det finns även en oro inom mig, kommer det gå bra det här? Kommer allt bli okej? Jag har länge sagt snart, snart kommer det där datumet som jag har väntat på. Men nu börjar det närma sig, det där förlösade ögonblicket... Datumet då jag får skriva på köpebrevet till mitt nya hem! Likt en långdragen niomånaders graviditet visste jag för flera månaders sen att jag ska köpa just detta hus men ännu inte blivit x-hundratusen kronor fattigare och en bostad rikare. Dessvärre kommer nog det här husköpet att gå till historien som det längsta och mest utdragna. Det är faktiskt inte Lantmäteriet som är anledningen till detta, dom skötte sig finfint!

Under hela denna processen har jag förberett mig för det värsta genom att dag ut och dag in tänka: Vad kan nu gå fel? Vem kan sätta käppar i hjulet för mig nu? Och nu när tillträdesdatumet är inom en väldigt överskådlig tid ställer jag mig återigen samma frågor. Med ve och fasa inser jag att det är mycket som ännu kan gå tokigt innan det där förlösande ögonblicket inträffar.

Men snart, väldigt snart går jag från hemlös till hemmansägare. Där skulle jag vilja rätta mig; jag har inte varit hemlös. Jag har bara varit mellan två bostäder!

Så här i snökaoset går man igenom den här inre kravlistan som vi har som säger vad som krävs för att det ska bli en riktig jul. Det finns vissa företeelser, upplevelser eller sinnesintryck som triggar julcentrat som finns i hjärnan - lita på mig, jag har både läst psykologi, fysiologi och motorik; det finns ett sånt område. I mitt fall är det så här:

Det blir ingen riktig jul om man inte bakar pepparkakor och gärna också ett pepparkakshus.

Det blir ingen riktig jul om man inte får höra "Oh Helga Natt".

Det blir ingen riktig jul utan att den här stressen och ångesten över julklappsinköpen infinner sig. Där dom jobbigaste julklappsmottagarna är pappa och brorsan. Vad ska man ge till dom?!

Det blir ingen riktig jul om man inte gör massor av julgodis, som man sedan sätter i sig med en sockerkoma som resultat.

Det blir ingen riktig jul utan att man ser i alla fall ett avsnitt av Julkalendern.

Det blir ingen riktig jul om man inte åker iväg på julbord för att frossa i sig både mat och snask. Som om inte kaloriintaget från det hemgjorda julgodiset räckte.

Det blir definitivt ingen riktig jul utan Kalle Ankas Jul.

Oh, nu  höll jag på att glömma det viktigaste! Det blir ingen riktig jul om man inte äter en skinkstut bestående av tunnbröd från Stavrebagarn.

Igår kväll kom jag på ännu en sak som jag måste uppleva för att den där härliga julkänslan ska infinna sig. Det blir ingen riktig jul utan "Jul med Ernst"!

Jag har suttit här och funderat på det här bragdguldet som delades ut nu i veckan. Trots att jag som inbiten hockeyälskare och total hockeynörd alltid håller på att en hockeyspelare eller ett lag ska vinna alla priser som går att vinna, vill jag lyfta på hatten för Johan Olsson. Drar man ifrån klungan i femmilen på ett VM efter bara 15 km för att sedan köra solo i ett frenetiskt tempo i 3,5 mil och hålla undan för giganter som Dario Cologna, Tobias Angerer och Lukas Bauer så är man helt klart värd ett bragdguld!

Jag vill heller inte jämföra olika bragder som svenska idrottare har utfört 2013. Det finns ett flertal andra idrottare eller lag som har utfört något som kan klassas som en bragd; tack vare, eller om man ska säga på grund av, att Sverige är en väldigt frmagångsrik idrottsnation. Vem eller vilka som än utses till bragdguldmedaljör kommer det alltid finnas människor som anser att någon annan har genomfört en större sensation och är mer värd denna medalj.

Till exempel, varför fick inte Tre Kronor bragdguldet? Inte nog med att dom som första värdnation sedan 1986 vinner guldet, så gick dom från att vara totalsågade och knappt vatten värda i gruppspelet till att slå ut hockeyvärldens jättenation Canada och sedan vinna finalen. Är inte det en bragd? Jo det är klart att det är det, men då kommer det fina i kråksången. Det finns ett pris till som man kan vinna, nämligen Jerringpriset. Det vore väl inte helt fel om Sveriges folkkäraste landslag vinner priset för årets idrottsprestation?

Det som jag tycker är en prestation utöver det vanliga och en större bragd än både Johan Ohlsson och Tre Kronor är Wassbergs envisa och (något långdragna) protest mot bragdguldet. Trots tjat, vädjan och kanske till och med mutor har han fram till i år tackat nej till att ta emot priset i över 30 år. Vissa kanske skulle säga att det är dumdristigt eller till och med respektlöst, jag tycker det är starkt. Man ska hålla fast vid sina principer.

Vi människor verkar ständigt leta i desperat jakt på en quick fix; den där dieten där man kan fortsätta leva livet, frossa helt utan hämningar och inte behöva hålla på med sånt där trams som kallas motion och ändå rasa i vikt. Först skulle man kalkylera med Glykemiskt Index, sen skulle man ösa i sig bacon och smör i stora lass men kolhydrater var absolut förbjudet. Den senaste i raden som folk tror ska lösa alla vikt- och hälsoproblem men kanske till och med alla övriga personliga problem är 5:2. Ät så mycket du vill fem dagar i veckan och ät absolut ingenting 2 dagar. Du kommer bli smal, stark, vacker och lycklig! Med tanke på min omgivnings säkerhet vad gäller en fastande Emelie så har jag inte testat denna magiska mirakeldiet, men jag ställer mig lite skeptisk.

Jag ställer mig nästan ännu mer skeptisk till all gratis reklam som alla dessa trenddieter får i media. Den senaste i raden slog jag upp i en kvällstidning i fredags. "Så överlever du julbordet med 5:2 dieten". Jag har full förståelse för att dessa quick fix-sökarna är lite oroliga hur dom ska kunna leva lyckliga under denna högtid. Hur ska man göra på en lyxig herrgård som har dukat upp med massor av god mat och god dricka när man MAX får äta i sig 500 kalorier? På hela den dagen?! Vilket huvudbry... Mitt första tips är att inte boka in ett julbord samma dag som en fastedag. Bingo!

Men mitt huvudbry är hur det här med problemet som 5:2 fantasterna verkar stå inför så här inför Jul. Men var inte hela grejen med 5:2 att det räcker med att fasta två dagar för att sen kunna äta exakt precis som man vill och kunna leva lycklig resten av veckans dagar?