I över tre månader har jag lyft, sprungit, hoppat, skuttat, pressat, yogat och cyklat. I princip varje dag och ett antal timmar i veckan på gym, i skogen och i backen bara för att vara förberedd inför den stora dagen; ispremiären! Igår var det så dags och som vanligt vid den här tiden på året känner jag mig stark, uthållig, explosiv och smidig. Men - det finns ett stort men här:

Ljumskarna fick sig en rejäl chock när det skulle åkas skridskor.

Fötterna fick sig en rejäl chock när dom blev nertvingade i ett par skridskor.

Fingrarna fick sig en rejäl chock när dom inte fått några smällar på flera månader.

Det hör ju inte till det fysiologiska men till och med håret fick sig en chock igår och som det såg ut efter träning igår måste vara en frisörs värsta mardröm.

Så efter att ha inlett min 22:a hockeysäsong (på ett ungefär) har jag äntligen insett att hur många timmar och hur bra man än tränar under försäsongen är man aldrig helt förberedd eller redo för ispremiären. Den har alltid blvit och kommer alltid att bli en chock.