Alla säger ju att det ska vara så hälsosamt att flytta ut på landet. Man slipper storstadsbruset och stressen och får istället tystnad, lugn och ro. Man blir som ett med naturen! Ibland ställer jag mig väldigt tveksam till det. Att flytta ut på landet innebär flertalet gånger att man får hjärtat i halsgropen, både puls och blodtryck går upp och vissa gånger kan man faktiskt se livet passera revy.

Som till exempel när man en varm och fin sommardag går på landsvägen och helt plötsligt hamnar öga mot öga med en livsfarlig huggorm. AAAHHH!!! Nu kanske öga mot öga var att överdriva lite grann, men det var i alla fall ansikte mot ansikte. Det var ungefär när hjärtat letat sig från halsgropen till sin normala plats som jag insåg att en ytterst liten del av svansen var överkörd (men han var i vilket fall som helt j-ligt död).

Som till exempel i förrgår när jag vid åtta-tiden på kvällen går hem från föräldrarnas hus. Av en händelse vrider jag huvudet så pannlampan lyser på området mellan vägkanten och diket. Två meter framför mig är en livs levande grävling. AAAHHH!!! Han sprang in i skogen och jag tog ett skutt längre ut i vägen. Han blev nog lika förvånad som jag att träffa på någon just där och just då. Och innan pulsen lugnat ner sig hann jag fundera på om det stämmer att dom biter till det krasar... 

Som till exempel i går kväll när jag vid halv nio-tiden skulle åka iväg med bilen. Låser ytterdörren, går ner från verandan och "blippar" till med bilnyckeln för att låsa upp. Det skrämmer någonting bakom bilen som sätter av bortåt. En grävling? Nä, för stort. Ett rådjur? Nä, för tungt. En Älg? Nä, för litet. Ja vad har vi kvar då? När dom springande stegen har tystnat hör jag hur det frustar. Eller "det", jag kanske ska slänga till med det mer moderna hen, för jag vet inte om det var en sugga eller en galt. AAAHHH!!! Just det där frustande lätet påminde väldigt mycket om när en tjur står och väntar på att anfalla. Ni vet, frustar och skrapar med klöven i marken. Så lät det.

Det här är tre exempel då jag efteråt, när puls och blodtryck gått ner på någorlunda normal nivå, som jag har ifrågasatt att det är hälsosamt att bo på landet. Men det kanske är just såna här regelbundna adrenalinkickar, när "fly eller fäkta" sätter igång som gör att vi lantisar i allmänhet mår så bra och kan njuta av tystnaden och naturen. Tystnaden när INTE någonting står i mörkret och frustar!