Igår var det dags för årets upplaga av Åsedadagen och Mästarnas Mästare i lokal version. Lagen som medverkade var Åseda IF Hockey, Åseda IF Fotboll och Hälsans Hus. Grenarna var bland annat, hinderbana, dra traktordäck och just det, jägarvila. Reglerna var enkla, två från varje lag skulle sitta så länge som möjligt och det lag med längst totaltid blir grensegrare. En från fotbollen och min lagkamrat stod mindre än fem minuter, den andra från fotbollen stod någonstans mellan fem och tio minuter medan den första från Hälsans hus som kastade in handduken satt runt tio minuter. Kvar var jag och den andra från Hälsans Hus. Vinnarskallen intalade mig under flera minuter att den här vinsten ska du ha, du ska sitta längst av alla. Ju längre vi satt desto mer började omdömet och förståndet få mig att inse att; visst du kanske vinner grenen och får en egoboost men för att laget ska kunna vinna måste du sitta runt sex minuter längre än hon från Hälsans Hus-laget som du fightas med just nu. Så vid runt 17 minuter fick omdömet övertaget och jag reste mig. Ska väl medges att jag omgående blev förbannad. På mig själv. Och på förlusten i min paradgren. Den innehåller ju allt som jag är bra på; benstyrka, pannben, seghet och tjurskallighet. Dessutom kunde jag gå rätt så obehindrat direkt efter att jag rest mig.

Hela tävlingen vanns av vårt lag vilket gjorde att jag var lite mer munter när jag mötte mamma som hade stått i publiken och sett mina svarta ögon efter jägarvilan. Som alla mödrar gör gratulerade hon mig till segern och berömde hur duktiga vi och jag hade varit. ”Jo visst men jag skulle ju ha vunnit jägarvilan”.  Då upplyste min kloka mamma mig om att jag för rätt så exakt tre månader sedan hoppade på kryckor och att jag idag, tre månader efter ledbandsskadan skulle sitta i jägarvila i en dryg kvart då hade känts väldigt avlägset.

Min mamma gav mig gårdagens väldigt viktiga lärdom. Det viktigaste är kanske inte alltid att vinna utan att delta och att faktiskt kunna delta. Att kunna springa hinderbana och dessutom klara armgången, att göra 33 bicepscurls med 15 kilo på 1,5 minut och att dra ett stort traktordäck ett femtiotal meter är kanske viktigare än att vara den som sitter längst i jägarvila.

Så idag vill jag uppmärksamma och hylla alla kloka mammor i allmänhet och min alltid så kloka mor i synnerhet.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det här inlägget kommer inte att handla om hur nattsömnen är något upphackad med en liten 3 månaders bebis. Nej detta handlar om hur trött jag är på människors rent ut sagt korkade beteende i denna svåra pandemi.   Jag är trött på dom lärda, våra...

Läste en artikel i dagens Smålandspostens inför första kvartsfinalen av herrarnas SM mellan Växjö Lakers och Luleå. Eftersom dom flesta vet vilket av dom här två lagen jag sympatiserar med vill jag börja med att göra klart att det här inlägget inte ä...

Det var högst osportsliga scener som utspelade sig efter Tysklandsmatchen i fotbolls-VM när några av Tysklands ledare istället för att fira med sitt lag vände sig om för att visa sin segeryra för den svenska bänken. Att ledare för det lag som represe...

Det spelar inte så stor roll vilket land, vilket kön, vilken nivå eller vilken ålder; bussresor till bortamatcher är oftast snarlika varandra. Spelarna samlas i omklädningsrummet oftast iklädda lagets träningsoveraller eller lagjackor för att höja de...

Jag minns den där aprilhelgen 2006 när jag tog mitt ACT-test i Göteborg och mamma hade ordnat biljetter åt oss två till en show på kvällen. Jag hade aldrig sett den artisten live förut och måste erkänna att jag var lite skeptiskt till valet av show s...