Jag får ofta frågan från folk om jag fortfarande håller på med hockey och vart jag spelar. Ja och Karlskrona HK. Nästan uteslutande får jag samma reaktion från alla: Ååååååh, Karlskrona som är så fint på sommaren! Men vilken härlig stad att besöka en solig och varm sommardag! När jag då svarar att jag aldrig varit där på sommaren får jag bara en stirrande blick och en gapande mun till svar. För trots att jag nu har spelat för KHK i drygt två säsongen är mina sommarerfarenheter av denna sommarstad rätt så skrala. Man kan säga att det går att räkna på en hand - och då är det på någons hand som har sågat av tre fingrar. Fast egentligen har jag bara en sommarerfarenhet av Karlskrona under min tid som spelare i klubben eftersom den första erfarenheten inte riktigt räknas eftersom jag då spelade i Växjö Lakers.

Det var i augusti 2010 som damlaget i Lakers var nere i Karlskrona för ett träningsläger och ni som har varit på hockeyläger vet att det inte blir så mycket mer sightseeing än ett svettluktande omklädningsrum, en rink, en matsal och någon form av sovplats. Men mellan två ispass på vårt Karlskronaläger åkte vi ner till ett soldränkt centrum  för att kolhydratladda. På Glassiären. Det var första sommarstadskänslan jag fick uppleva och då varade den bara ungefär en halvtimme innan vi skulle tillbaka till det svettluktande omklädningsrummet och på med blåstället igen.

Inför säsongen 13-14 blev faktiskt sommarupplevelsen av staden betydligt längre, faktiskt nästan en hel kväll! Jag och en spelare åkte med vår tränare när han med sin båt skulle på en konsert på en av öarna (snälla fråga mig inte vilken). Puttrande båtar, soligt och fint, hav och klippor. Jag började förstå vad folk pratar om! Sedan dess har det uteslutande varit parkera bilen, dra iväg med den stora trunken, in i det minimala omklädningsrummet, värm upp och sedan ut på isen. Efteråt är det samma sak fast tvärtom och så långt i från en räkmacka på torget, glass i solskenet och en båttur ute i skärgården man kan komma.

Imorgon ska jag till Karlskrona och även om vi mestadels kommer vara inomhus för möten kommer jag nog hinna känna lite av atmosfären som alla verkar vara förälskade i när det gäller den här staden. Jag kanske hinner med en solig morgonpromenad i övermorgon och kanske till och med ett besök på Glassiären när konferensen är över?

Jag har trivts väldigt bra som spelare i Karlskrona under mina år i klubben så staden har på något sätt blivit synonymt med en vinterstad för mig. Men efter helgens besök så kanske det är som för alla andra: Åh vilken sommarstad!?

Först och främst ett stort grattis till segern i Eurovision Måns! Men med tanke på invigningen som tog drygt en halvtimme av den redan för långa programtiden kanske vi ska kalla det musik-OS? Eller kanske Wovision eftersom betydligt fler länder än dom man kanske förknippar med Europa deltog.

Och för att fortsätta klaga på detta musikaliska "spektakel" måste jag bara få fråga: hur jämställd och feministisk är den här musiktävlingen egentligen? När det var kvinnliga deltagare på scenen var det både djupa och breda urringningar eller bar mage eller väldigt mycket ben som syntes. När det var manliga artister på scenen var det kostym eller annan långärmad utstyrsel. Årets manliga nakenchock stod väl Israel för som hade en T-shirtklädd dansare med!

Nu tänker ni säkert att jag satt hela lördagskvällen i soffan och skanderade "Bara överkroppar!!!" Och "Av med skjortorna på männen!" men riktigt så långt gick jag inte. Jag satt mer och var fundersam. Är det ett sammanträffande att dom kvinnliga artisterna visade mer hud än alla Baywatch-avsnitt tillsammans och att dom manliga deltagarna visade lika mycket hud som man kan se vintertid i Murmansk? Eller är det så illa att majoriteten av kvinnorna som var med i årets Eurovision anser att publiken måste se en snygg brutta som visar delar eller stora delar av brösten för att bli tagen på allvar och att folk ska rösta på dom? Är dom så otrygga i sig själva och så osäkra på att någon ska lyssna på deras tonsäkra och vackra kolibri-röster så att dom bokstavligt talat måste kasta kläderna? Det ska väl vara låten som tävlar? Skulle en kvinna kunna vinna Eurovision om hon hade en långärmad, grå tröja, skinnbyxor och några fula, klumpiga sneakers på sig?

Eller så var den här utstyrselskillnaden mellan dom båda könen ett sammanträffande och att vi nästa år får se en rejält påbyltad kvinna på topp-tre och kanske en manlig artist i linne och shorts.

Enligt Wiktionary är en rövslickare "någon som på ett skenheligt vis uppträder alltför inställsamt för att komma upp sig hos exempelvis chef, lärare eller annan auktoritär person". Igår insåg jag att det finns andra användningsområden av detta uttrycket och det är när en medtrafikant hänger på någon annans dragkrok. Igår hade jag en bakom mig som var närmare än så.

Så här kommer ett öppet brev till dig i den fula, svarta Citroen som kom ifatt en något långsammare vinröd bil och en bakomvarande svart Audi strax efter Flybo vid halv fem tiden. Jag bryr mig inte om att du kör fortare än varken mig eller gällande hastighetsbestämmelser men när du hamnar bakom en bil får du gärna hålla lite mer avstånd än inandningen av Ettusenett osv. Dom tretalet gånger som jag blev liggande bakom en lastbil utan att kunna köra om låg du så nära att jag såg att du hade en spenatbit mellan tänderna och jag kunde till och med känna lukten av en gammal kaffe från 7-Eleven från din bil.

Du verkar inte bry dig om varken ditt liv eller din fula Citroen men jag är rädd om både mig själv och min Audi. Men allvarligt talat, du bevisade tydligt igår vilken tung klumpfot till högerfot du hade, tror du inte att du hade kunnat köra om två bilar även om du hade legat kanske fem meter längre bak? Tänk om jag eller lastbilen framför hade varit tvungen att göra en panikinbromsning. I bästa fall hade jag fått ett Citroen-märke fastetsat i ryggen men troligtvis hade mitt liv slutat vid 29 års ålder tack vare din respektlöshet i trafiken. Om du nu hade överlevt en sådan krasch, hade du kunnat se min mamma i ögonen och säga att jag har tagit din dotter, din närmaste vän och din trogna tågluffskamrat ifrån dig bara för att tjäna in några ynka meter på en eventuell omkörning som skulle komma hundra meter eller flera kilometer bort?

Lördag; barrotsplantor. Söndag; täckrotsplantor - och jag kan säga att söndagens 670 st var som rena himmelriket efter lördagens 640 st. Ner med röret, tryck på pedalen, dra upp och trampa till runt omkring och man slapp hacka (allt som oftast i sten) samt flera andra otrevligheter som var förknippade med barrotsplanteringen. Tre av dom fyra Kristi Himmelfärdsdagarna tillbringade vi ute i skogen bland stock och sten samt en hel del gammalt ris. Jag känner mig jättenöjd med helgens arbete, men alla är inte överens här. Min kassa stortåled var inte alls tillfreds med att klampa omkring på ett hygge och trampa till runt några löjliga plantor... I ett par lånade, mesrosa och promenadovänliga Muck Boots. Hur jag än igår kväll försökte förklara för den gamla leden att jag hjälpte till med planteringen för min brors skull, att det var för miljövården och att pappersindustrin också måste leva, så ville den inte alls lyssna. Som svar fick jag bara en något svullen, röd och öm fot. Nu får jag bara hoppas att den blir på bättre humör när den inser att vi är färdiga med planteringen för den här gången och att jag är ledig från träning idag.

När man nämner plantering av skog kan man få något i stil med ”det är så trevligt och rogivande att plantera skog, jag gillar det verkligen!” och när man frågar om dom vill hjälpa till får man något i stil ”nä, tyvärr jag ska tvätta alla golvlister med en tandborste” eller ”jag ska räkna hur många russin det är i burken hemma”. Å andra sidan finns det den andra sortens människor som rynkar lätt på näsan och säger ”det där med plantering är inte riktigt min grej”.

Igår planterade jag skog för första gången i mitt liv och nästan hela familjen Ederfors var inblandade. Daniel markberedde, jag och mamma planterade, pappa var hackare och drevern underhöll med sina spontan-yl. På med planteringssele med en plantkorg på var höft och sedan var det bara på att! Hacka, ner med plantan, lite jord, lyft upp plantan lite, fyll på med jord och trampa. Samma sak om och om igen; hacka, planta, jord, lyft, jord, trampa. Ganska enformigt och jag förstår lite den andra sortens människa när man måttar till ett perfekt slag med hackan och tvärstopp i en sten eller när plantornas rötter har trasslat ihop sig. Ont i ryggen, lerigt, revor och blåmärken på benen efter kvistar, svårt att ta sig fram och plantorna i korgen som aldrig tar slut!

Men allt det där negativa suddas ut när man får till dom där perfekt satta plantorna och man kan nästan se det framför sig hur dom växer och till slut blir stora, starka och ståtliga som står pall för Per, Egon, Gudrun m.m

Det finns två sorters människor och jag är nog inte en av dom; jag är en sådan person som gillar att plantera skog och som inte tvättar golvlister med en tandborste.

Det finns ju ett otal exempel på människor som drabbas av ålderskriser. En 60-årig gubbe som skaffar hästsvans och hux flux börjar köra motorcykel, en 50-åring som bara måste genomföra 50 lopp på ett år eller varför inte 40-åringen som prompt måste genomföra en svensk klassiker trots att personen i fråga aldrig hållit på med varken cykel, simning, löpning eller skidåkning.

Jag har alltid trott att jag skulle klara mig från denna patetiska noja när ålder istället för att vara en udda siffra som har närmat sig en jämn siffra blir något skrämmande på "andra sidan sträcket". Jag har alltid känt mig trygg med min ålder; jag blev ju kallad för mormor redan som 20-åring av mina lagkamrater; och jag har respekterat att alla tjejer, liksom jag själv går från töser till mogna kvinnor till gamla kärringar och till slut rynkiga tanter.

Men så fel jag hade, kära vänner jag tror att jag har drabbats av den fruktade 30-årskrisen. Det handlar inte om något så avancerat som att bestiga Mount Everest eller klassikern. Däremot har jag fått för mig att jag vill lära mig stå på händer och klara Yoga-positionen huvudstående. Jag vet bara inte hur man börjar med den här inlärningen och jag har insett att det är betydligt lättare att lära sig något sådant här som barn än som gammal kärring. Oj då, mogan kvinna. Så om någon har några tips på hur jag ska lära mig dett tar jag tacksamt emot det för det här måste jag väl lära mig innan 6:e november 2016 då 30 övergår till 31. Å andra sidan kanske det inte ens är någon ålderskris det kanske bara en fix idé som råkar inträffa i samma veva som när en udda siffra har närmat sig en jämn siffra?

Jag har haft ett problemfritt och glädjande förhållande med Tele2 men så kom ett brev som förkunnade att min nya partner vad gäller internet, TV och telefoni är Bredbandsbolaget. Så kom ännu ett brev: Du måste hämta en ny TV-box på posten - omedelbart. Så kom ännu ett brev: Vi väntar med bytet eftersom Wexnet utför en uppdatering, vi återkommer om datum för bytet som kan bli om dagar, veckor eller månader. Så kom ännu ett brev: Bytet från Tele2 till Bredbandsbolaget kommer att ske den 28:e april. Så för exakt en vecka sedan kopplade jag in den nya, eller drygt en månad gamla, TV-boxen och Ta da! Nähä, där blev det inte så mycket "Upplev mer" inte. Dom kommande dagarna spenderade jag över två timmar i telefonkö i olika omgångar och beräknad väntetid skiljde sig markant från verkligheten. "Beräknad väntetid 35 minuter" betyder i själva verket över en timme och "Beräknad väntetid mindre än en minut" betyder mellan 20 och 30 minuter. På självaste Valborgsmässomorgon gjorde den tekniska supporten efter mycket om och men en felanmälan och hoppet om att kunna se hockey-VM tändes. På självaste VM-premiärdagens morgon ringde jag återigen och efter en låååång "mindre än en minut" fick jag prata med Hjalmar som såg min felanmälan och berättade att dom kommer börja kolla på det här den 7:e maj. Det tar alltså en vecka från felanmälan till att dom bara börjar arbetar med att få det fixat. Han beklagade också det här och nämnde något om en liten kompensation för den här situationen. Den ska kanske inte vara så liten. Jag tänker mig biljetter till en eller flera VM-matcher eftersom jag inte har kunnat se det på tv:n, ett presentkort på Ginza eller dylikt eftersom jag inte har kunnat kolla på några filmer som gått på tv:n och minst en månadsprenumeration på en tidning eftersom jag har missat tv-nyheterna. Vad sägs om det Bredbandsbolaget?

När man dagarna innan julafton stålätter sig för den obligatoriska men ack så tråkiga julmats-inhandlingen får man alltid, via radio eller tidningar, den där pekpinnen: Ni borde inte äta ål! Inte ens en ynka gång per år.

Så när påsken kommer så är det dags för nästa pekpinne: Vi människor äter alldeles för mycket ägg och det är inte bra för hönorna. Som det verkar blir alla hönor väldigt illa behandlade och gråter sig till sömn på påskaftonskvällen för att vi människor med berått mod och ett hånflin på läpparna först målar i alla möjliga anskrämliga motiv och sedan helt respektlöst glufsar i oss deras ägg.

Så kommer då Valborgsmässoafton till tonerna av "Vintern rasat ut bland våra fjällar" och en värmande eld ska förkunna att våren är här på riktigt. Men igår kom återigen en sådan där moralisk pekpinne: Att elda sådana här rishögar är inte bra; det skadar miljön nåt så otroligt, är cancerframkallande m.m Moraltanten (eller moralgubben i detta fall) menar att det är mycket bättre att kompostera. Men allvarligt, hur många vill fira Valborg genom att stå och glo på en komposthög; hand upp?!

Kan vi inte få ha en enda högtid i Sverige om vi kan fira med gott samvete och utan att någon paragrafryttare slår oss på fingrarna för vårt firande? Vad blir nästa steg? Midsommar-sillen är livsfarlig, "små grodorna" är cancerframkallande och hela Sveriges skog förstörs för att vi tar några björkkvistar?

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag hoppas att ni alla kunde njuta av en värmande och härligt sprakande vårbrasa helt utan dåligt samvete!