Imorse när jag var ute på promenad tänkte jag vad jag skulle skriva för något inlägg härnäst. Det händer inte så mycket i trista och fattiga januari. Lite snö och lite hockeymöten som inte heller behöver någon utläggning. Men nu har jag kommit på något; här kommer en berättelse om ett helt vanligt damlag i hockey som siktar upp till högsta serien. Alla jobbar hårt både i gymmet och på isen. Det är sena kvällar och tidiga morgnar. Alla ställer upp; spelare, ledare och föräldrar. Ispremiär, träningsmatcher och seriematcher betas av. Så efter en lång säsong och när således slutmålet är nära så kommer dolkstöten. Beskedet som betyder att en stor, svart rullgardin går ner. "Ni får inte kvala till Riksserien".

Det är inte Växjö Lakers som jag fortsätter att älta om (även om jag fortfarande ofta tänker på det). Lakers var igår och Almtuna IS är idag. Vad blir det för lag imorgon?

Man säger att utvecklingen inom damhockeyn går framåt, men just idag är jag tveksam. Almtuna anno 2015 verkar inte ha tagit notis om det som hände i Växjö 2010 OCH 2011. Föreningarna måste ha så mycket stake att dom kan säga till laget redan innan säsongen att oavsett sportsliga resultat kommer ni inte kunna kvala. Vänta nu, varför skriver jag laget? Det handlar väl om att dom ska säga så till ALLA lag i föreningen?! Det vore inte heller helt fel om kommunerna visade lite mer stake än att rycka på axlarna, sucka och trött säga: det är ju tråkigt det här, men det är ju ingenting vi kan göra.

Jag och flera andra vet precis vad det är tjejerna i Almtuna IS går igenom just nu. Såret efter kniven kommer aldrig läka helt och vreden gentemot styrelse m.m i föreningen kommer finnas kvar för en lång tid framöver. Trots det var Lakers anno 2011 en jobbig men lärorik upplevelse, jag har blivit en starkare person av det och bandet mellan spelare, ledare och föräldrar blev, om möjligt, ännu starkare än vad det var innan det blev som det blev.

I lördags spelade jag min första match på drygt två månader. Detta gjorde mig ruskigt taggad. När det dessutom var HV 71, segertåget som har kört över allt och alla i serien, som stod för motståndet blev jag ännu mer taggad. Resultatet var väl rätt så väntat; storstryk och 8-0 i baken. Men det är en känsla som jag ibland får och som kanske är allmänt bland oss målvakter. Att en vinst kan kännas som en förlust och en förlust kan kännas som en vinst.

Exempel nr 1: Ens egna lag har en komfortabel ledning och man håller nollan men med, låt oss säga, 2 minuter och 7 sekunder kvar av matchen sjabblar någon och den där åtråvärda nollan är ett minne blott. Efter matchen kommer alla spelare ner till målvakten och alla verkar vara så där j-a nöjda och glada! Det ska vara segerkramar, vågen till publiken och segersång i omklädningsrummet. För målvakten är det en helt annan femma; man känner sig mer som matadoren i Tjuren Ferdinand. "Matadoren slet svärdet (klubban) i småbitar, stampade i marken, slet sitt hår" och till slut vill man bara lägga sig mitt på planen och gråta.

Exempel nr 2: Inträffade i lördags. Förlust med 8-0 kanske kan tyckas vara en ren förnedring. Men efter en sådan match vill man som målvakt bara springa ärevarv med full mundering på i omklädningsrummet och spela luftgittarr till "Simply the Best". Nu blir ju både knoppen och kroppen rätt så mör efter drygt 90 skott (på mål...) så det fick räcka med den där goa segerkänslan och ett härligt flin på läpparna bakom masken.

Så en vinst kan kännas som en förlust och en förlust kan kännas som en vinst. Någon som känner igen sig?

Idrottens svar på filmens Oscarsgala och på musikens grammisgala - igår var det återigen dags för Idrottsgalan. Och det är väl rätt så trevligt att se alla dom här snygga människorna i sina snofsiga kläder och makade till tusen. Lite som schlagern faktiskt.

Jämförelsen med Melodifestivalen slutar inte där; för det är samma sak framåt februari och mars. Man sitter där i tv-soffan, rynkar lite på näsan och säger: "nja, det var väl fel låtar som gick vidare" och "vinnarlåten var väl bra men det var inte rätt låt som vann". Tillbaka till Idrottsgalan: om man nu får ett fint pris som Årets lag kanske det räcker som bevis på att man har gjort en bra prestation som lag och att någon annan faktiskt också har förtjänat priset för Årets prestation. Där satt jag och hoppades lite mer på Anna Holmlund som efter att ha trasat sönder allt som går att trasa sönder i knäet kommer tillbaka till OS och tar ett brons.

För att fortsätta klaga på vinnarna; Zlatan som Årets manlige idrottare. Han är ju jätteduktig på att springa runt på en gräsmatta och kicka boll men han har inte påkörd av en husbil och endast sju månader senare vinna först ett individuellt OS-brons och sedan ett OS-guld i stafett. Ska vi vara alldeles ärliga så är det väl även så att Henke Lundqvist både är betydligt snyggare och gör bättre reklamfilmer? Kanske inte rätt vinnare - lite som schlagern faktiskt.

När jag ändå sitter här och klagar kan man ju fråga sig varför dom lät Mando Diao uppträda med den officiella låten för skid-VM i Falun men det sändes inte en enda ton av Mahan Moins officiella låt till damhockey-VM som ju faktiskt också går i Sverige snart?

Nu är jag färdig med det negativa och det fanns ju faktiskt ljusglimtar med gårdagens gala. Kul att det gick så bra i Jerring-omröstningen för Örjan Kihlström (även om jag tycker att det är hästen som skulle vara nominerad). Kul också att Sarah Sjöström fick Jerring-priset. Peter Settman gjorde ett bra jobb som programledare.

Irdottsgalan var klämkäcka ordvitsar, glädjetårar, fest, glitter och glamour. Lite som schlagern faktiskt! 

I helgen var det dags för ännu ett 10 årsjubileum, denna gång mycket ljusare än både tsunami- och Gudrunjubileet. För 10 år sedan fick vi strömmen åter och 9 dagars mörker efter stormens härjningar var över. Och för er stadsbor som inte alls förstår vad jag pratar om när jag säger strömavbrott så kommer här en liten berättelse om mina upplevelser post-Gudrun.

Första dagarna utan ström efter stormen var det rätt så mysigt; tända ljus, elda i kakelugnarna, lyssna på batteridriven radio, lägga patiens, tunnbrödsmacka med skinkost på tub och ville man lyxa till det lite till middagen kunde man värma ärtsoppa på vedspisen.

Det var väl dom första två dagarna som det var mysigt, sedan blev det bara en pina: Hämta vatten till hästarna på åkeriet och bära i hinkar från bilen till stallet, vara tvungen att sova på soffan för det var för kallt på övervåningen, trött på patiens och att lyssna på radio på finska. Trött på skinkost och ärtsoppa. Trött på att behöva äta grötfrukosten nere på åkeriet. Trött på att komma hem efter jobbet till ett hus som var 10 grader varmt och svära över när elden i kakelugnen inte ville ta sig. Det blev om möjligt ännu jobbigare när pappa kommer hem då vi fått upp värmen till 15-16 och muttrar "vad kallt det är!" och "hur länge ska vi behöva leva så här?!".

Så en dag, för ganska så exakt tio år sedan, när vi var på väg hem från jobbet ser vi att det lyser mer än vanligt i "Trängslet", ca 2 km från vårt hus. Var de ljus?

När vi även ser att vår närmaste granne har fått tillbaka strömmen kan vi lyckligt på väg uppför vår uppfart konstatera att det är slut på ärtsoppsätandet, bära ved till förbannelse och patienserna. Varde ljus!!!

Till berörda parter (är bara osäker om det är tomten, Gud, Jesus eller Vet-och-etikett-tanten som är berörd?)

Jag anser att den här julen har gått alldeles för fort. Det kan bero på någon form av ålderskris eller helt enkelt att uttrycket "tiden går fort när man har roligt" stämmer bättre än någonsin. Men visst känns det som det var igår man började stryka julgardinerna, sätta fram tomtarna och nynna på Jingle bells? Trots det har jag på mindre än en månad hunnit med 2 landslagsturnerningar, besök av morbror Bertil, första granpyntningen i Baggatorp 1 på jag vet inte hur många år, Kalle Anka, Julbön, julklappar i massor och ännu mera julgodis, årets viktigaste match med efterföljande, obligatoriska Juldagsutegången, Stålbucklansamling, Nyårsfirande a la Tranås fast hemma i Åseda och så klart lite renovering på det. Men säg den lycka som varar för evigt; nu är glada julen slut, slut, slut - julegranen dansas ut, ut, ut. Nu ska alla juleljus som lyser upp mörkret bort från fönrstena, den vackra granen kastas ut med näsan före, alla tomtar ska barbariskt packas in i ett gammalt reklam-blad från Ica Maxi, ner i en trång kartong och längst in i en mörk och kall skrubb. Tjugondedag Knut är en sorgens dag - snyft!

Så återigen till berörda parter, eftersom jag har varit bortrest två veckor nu i juletid ansöker jag härmed om dispens för att ha kvar julgardiner, adventsljusstakar, julgran, tomtar, halmbockar och glitter fram till helgen. Jag ber om er fulla förståelse för att jag städar bort julen 17-18 januari och inte Tjugonde dag Knut som var överenskommet.

Hälsningar

Jul-älskaren Emelie

Alla som har varit ledare på resa med idrottslag känner igen den här känslan av att kliva in i en bubbla när man tar på sig klubb-, distrikts- eller landslagskläderna. Det blir mycket tugg och diskussioner om gamla spelare, nya spelare, herrspelare, damspelare, uppspelsvarianter, träningsmetoder, skador m.m

Den hockeybubblan finns även som spelare; när det är dags för match är det bara det som gäller och allt fokus ligger på lagets och den egna prestation. För exakt tio år sedan spelade jag match med Växjö Lakers mot Linköpings HC hemma i Lakerdome. Jag minns att vi vann med 6-3, jag minns att jag inte alls var nöjd med att släppa tre puckar förbi mig men att spelet runt mål var bra, jag minns att jag blev intervjuad av Smålandsposten och jag minns att när jag bytte om ägnade jag inte en tanke på den tilltagande vinden som skulle bli en av dom värsta stormarna i Sverige. Jag var ju inne i min hockeybubbla.

Jag minns att en topp på en stor adventsgran hade knäckts, jag minns att när jag och min ständiga vapendragare mamma skulle stanna till på McDonalds var allt igenbommat och parkeringen avstängd eftersom den stora McDonalds stolpen vajade mer än naturligt. Fortfarande ingen tanke på allvaret i situationen.

Det var först när vi var på väg mellan Åseda och Kulla som jag insåg att det här inte ser bra ut. Med 2 km kvar till säkerhet kommer vi till en jättestor gran som ligger tvärs över vägen. Jag och mamma på ena sidan och Daniel som var på väg hem till Åseda på andra. Medan vi försökte kapa granen piskade vinden både oss och trädtopparna. Vi hörde trädtoppar eller hela träd som föll och det var bara att hoppas att vi inte skulle bli träffade. Totalt mörker och en lättnad när man hörde landningen. En lättnad som inte ens höll i sig en minut förrän nästa gren eller topp knäcktes. Inte ens där, när min enda bror, jag och min  mamma var så långt från säkerhet man kan komma och min pappa var ute på vägarna i en buss kunde jag ta av mig dom där stora skygglapparna som man har som hockeyspelare. Vi kom fram till att vi skulle ta Daniels bil till Kulla och han skulle ta den som vi haft från matchen ner till Åseda men då kom en tanke som jag i efterhand skäms så mycket för. "Men hur gör vi med min hockeyutrustning, ska den stå i bilen över natten eller ska jag försöka lyfta den över den hundraåriga, stora granen?" Tyvärr var jag fortfarande inne i min hockeybubbla.

Den där skrämmande känslan, när hela min familj var i fara kommer jag alltid bära med mig. Vissa miste livet den där kvällen för tio år sedan. Vissa fick fysiska men och andra fick ekonomiska när hela besparingen blåste omkull. Vissa klarade sig helkinnade men får än idag en obehaglig känsla och nästan illamående vid ljudet av vind som viner i trädtopparna eller när en gren knäcks vid avvverkning. Under en kväll för tio år sedan fälldes i dom småländska skogarna nästan en hel årsavverkning för hela landet. Stormen Gudrun drabbade vissa hårt, vissa lindrigare men alla i söder berördes.

Vi är ju väldigt bra på att klaga på snöröjningen i Sverige. "Dom där" är ju inte ute och röjer trots att det kommit 3 cm snö", "dom där" lägger inte på tillräckligt mycket grus" eller när plogbilarna kommer ut på dom stora vägarna sitter folk och svär i bilarna bakom för att det går för långsamt. Det är klago-syndromet, precis som vi alltid klagar på vädret oavsett vad det är för slags väder. "Åh, vad jobbigt när det är så här varmt!", "Jag fryser, det är alldeles för kallt!", "När ska regnet sluta? Det har ju regnat hela sommaren!", "Nu har det inte kommit något regn på två veckor, det är alldeles för torrt!" Klaga bara för klagandets skull.

Tillbaka till snöröjningsklagandet, jag vill be alla er som klagar på dom i "snösvängen" att åka på studiebesök till Füssen i södra Tyskland. Vi kom hit igår eftermiddag och då låg det några decimeter snö på marken som regnet gjorde sitt bästa för att utplåna. När vi nu har varit här i ett dygn så är merparten av trottoarerna fortfarande inte snöröjda. "Om stadens befolkning går i snön så packas den ju till och vi slipper ta bort snön från trottoarerna" verkar det som någon har tänkt. Så trottoarerna här i stan är tillpackade, frusna och totalt snorhala. Ännu roligare blev det när en tok bestämt sig för en härlig morgon-löprunda. På vissa håll var det jättefin barmark medan på andra partier var totalt oröjt. Pricken över i var en smal gångväg från stora vägen ner till promenadstråket vid sjön. Ca 40 meters nerförsbacke med snö som var tillpackad, frusen och totalt snorhal! Det liknade mer en rodelbana än en gångväg.

Men jag ska inte klaga på snöröjningen i Füssen för löprundan var en härlig utmaning och promenadstråket nere vid sjön var snöfri asfalt som mer liknade en Autobahn.