I helgen har jag varit i Nässjö som målvaktsinstruktör på Region Syds F18 camp. Det var 24 förväntansfulla tjejer som likt Ferdinands vänner ville visa vem som var starkast, snabbast och modigast. Det värmer i mitt hjärta att se dom här unga tjejernas hunger och vilja att nå sitt mål, vad det målet nu må vara. Det lyser i ögonen på dom här unga när dom ska visa upp sig för förbundskaptenen och en levande legend inom svensk damhockey. Trots att mycket har hänt inom damhockeyn på senare år, både internationellt och i Sverige, så var det som att tiden hade stått helt stilla. Nya damlag, andra regler, nya turneringar, bättre utrustning och nya tränare. Men det kändes precis som vi var tillbaka till år 2001 när jag och ett tjugotal andra förväntansfulla tjejer födda på mitten av 80-talet klev lite smått nervösa in i någon ishall för ett regionsläger. Vi stretade och gnetade på exotiska platser som Nittorp och Kristianstad bara för att visa hur starka, snabba och modiga vi var. Vissa av 80-talisterna gick längre än andra i hockeykarriären och det kommer bli likadant med dom 24 tjejer som var i Nässjö i helgen. Det jag hoppas är att alla tjejerna från den här helgen ser en framtid som hockeyspelare i minst tio år till även om man inte blir världstjärna redan som 18-åring.

En annan sak som värmde i mitt hjärta nu i helgen var alla föräldrar som outröttligt följer sina döttrar från ishall till ishall så att döttrarna kan utöva en sport som dom älskar. Än en gång tänker jag tillbaka och denna gång på min mamma som har skjutsat mig i ur och skur, sena kvällar och tidiga mornar. Snöstorm, orkan har inte spelat någon roll. Utan henne hade jag inte fått vara med om alla dom upplevelserna som hockeyspelare och det är jag henne evigt tacksam för.

Till tjejerna; fortsätt kämpa på!

Till föräldrarna; fortsätt härda ut i dom kalla hallarna!