Ibland behövs det inte mycket för att en träningsälskare ska få känslan av total lycka. En sådan enkel sak som att ha möjligheten att träna utomhus i strålande solsken med sprakande höstfärger på träden. I mitt lyckorus kände jag mig så varm inombords att jag drog slutsatsen att det skulle bli alldeles för varmt att köra spänstpass och springa en runda i byxor. Så jag gav mig iväg bort i skogen med långa, spänstiga kliv iförd shorts; lite smart var jag som faktiskt hade fått på mig ett par vantar. Även löpningen var som ett långt lyckorus så jag märkte först när jag kom hem att det var frostknölar på knäna. Jaja, jag fick i alla fall vara lycklig i en och en halv timme!

På min morgonpromenad i morse träffade jag på en älg som lufsade över vägen framför mig. När mötet med skogens konung var över funderade jag på om det ingår i medborgarens plikt att varna trafikanter och andra fartdårar som kör på Ösjöbolavägen att det finns en älg i näheten. Det var ju trots allt tid för rusningstrafik. Jag bestämde mig för att om dom nu kör så fort att dom inte hinner stanna får dom i så fall skylla sig själv och risken är väl att dom skulle bli så chockade om dom fick se mitt moose-face att dom ändå skulle åka av vägen!

Under ledarutbildningen för Tre Kronors Hockeyskola i lördags blev det en diskussion om tacklingarnas vara eller icke vara inom damhockey. Som ni kanske redan vet får inte damhockeyspelare tacklas a la frontalkollision utan bara tacklas om man åker i samma åkriktning som den man tacklar. Eftersom jag mest håller mig i målet och räddar lite puckar då och då säger jag varken bu eller bä till den här spelciella regeln som finns. Däremot har jag en väldigt bestämd åsikt om det här - vi damhockeyspelare ska ändå kunna spela fysiskt. Genom åren har jag ofta fått känslan av att domare som vanligtvis dömer herrhockey och går över för att ta en dammatch sitter och grubblar lite innan: vänta här nu, vad sa dom på domarkursen? Inga tacklingar inom damhockeyn, ah ingen kroppskontakt.

Under gårdagens träningsmatch mot Lund hinner en backcheckande Wilma upp en motståndare och trycker upp henne i sargen i mittzon. En regelrätt, klockren och riktigt snygg damtackling hinner jag tänka innan domaren blåser i pipan och visar ut henne två minuter för boarding. Det var inte enda gången som vi åkte på boarding där jag ställer mig lite tveksam till utvisningen. Jag vill inte verka som en dålig förlorare och skylla på domaren; vi förlorade inte på grund av dessa utvisningar. Men domarnivån måste höjas vad gäller "våra" tacklingar. Samtidigt måste vi damspelare kunna ta emot en regelrätt tackling utan att kvida efter domaren efter en utvisning; hockey är en fysisk sport. Damspelare måste FÅ möjlighet att utdela tacklingar och vara beredd på att få sig en tuff tackling.

Damhockey ska inte vara innebandy på skridskor utan är en fysiskt tuff sport där vi ska kunna smälla på på vårat sätt.

Igår damp ett väldigt efterlängtat brev ner i brevlådan - ett underskrivet köpekontrakt för Drömkåken! Förhoppningsvis inga jämförelser i övrigt med den ruskigt roliga komedin med Björn Skifs. Tack vare expresskurir och dom rätta kontakterna, eller rättare sagt dom rätta grannarna, finns nu köpekontraktet på Lantmäteriets bord och jag kan lugn luta mig tillbaka, drömma om IKEA-kök, walk-in closets och kristallkronor i taket och invänta avstyckningen. Det kan verka betydelselöst att få ett blad av papper, men jag kom ett väldigt stort steg närmare att bli husägare.

Eftersom det är en blogg som handlar om hälsa och träning får jag väl avsluta med att ställa frågan: är det verkligen så hälsosamt att skicka iväg en nioåring till Spanien för att spela fotboll? Kommer han verkligen bli så mycket bättre för att han är i en storklubb jämfört med om han får leva ett vanligt liv med fotboll hemma i Sverige? Jag hoppas att så är fallet, annars är det att slösa bort en ung pojkes tid och ungdom. En sista fråga om denna som jag tycker, sjuka, övergång: är det bara pojkens önskan att få ta på sig just den matchtröjan eller är det en (alltför) pådrivande pappa som "tvingar" iväg pojken för att kunna säkra pensionen?

Helgen har jag tillbringat i ett rum tillsammans med 30 karlar i varierande åldrar. Det är inte så farligt som det låter; det är nämligen så att det var grundkursen för tränarutbildningen i Kalmar som jag var på. Det är fascinerande att man kommer varandra så nära trots stora skillnader i ålder, kunskap om hockey och erfarenheter. Det fanns dom som hade barn som börjat spela där det fattades ledare medan det var andra som har spelat Allsvenskan i flertalet år. Alla respekterade varandras kunskap, eller brist på, därför att vi hade något gemensamt; ett brinnande intresse för ishockey och viljan att lära andra om denna underbara sport.

Helgen innehöll även två ispass där följderna för dom flesta blev stela ryggar och ömmande ljumskar. För vissa kanske det redan uppkommit långt innan den här helgen.

Kort och gott är jag helnöjd med helgen och som grädden på moset ser både SHL- och den Allsvenska tabellen väldigt bra ut. Luleå dängde till Linköping med 5-1 och KHK leder Allsvenskan efter två omgångar med en målskillnad på 10-0! Visserligen är det väldigt tidigt in i serien men man kan alltid hoppas att det ser lika bra ut efter drygt 50 omgångar. Forza Luleå coh Forza KHK!

Har på senare år ansett mig ha ett relativt bra löpsteg, kanske inte som kenyanerna men ändå inte fy skam. När jag är ute och springer har jag oftast känslan av att jag är stark, snabb och någorlunda vältränad. När jag möter någon på mina löprundor får jag intrycket (kan vara helt felaktigt) av att dom imponeras av mitt löpsteg och hur tränad jag är.Igår var allt det som bortblåst! Dom som mötte mig på den småländska vägen måste ha tänkt: "vad jobbigt det ser ut att vara, kan verkligen hon springa Beeptestet på uppåt nivå 10"? Jag hade känslan av att vara en person som aldrig rört på mig och som plötsligt fått för mig att börja springa; och löpsteget, ska vi nog inte ens prata om. Det var mer som att jag stapplade fram med armar flaxande för att kämpa mig fram (centi)meter för (centi)meter.

Så när jag kämpade som mest, tror faktiskt att det var i en nerförsbacke till och med, så fick jag en sån där aha-upplevelse och det var nästan att man kunde se lampan tändas över mitt svettiga huvud. Dagen innan hade jag kört intervaller på cykeln och ett rätt så tufft spänstpass. För en gångs skull hade jag faktiskt lite känning av träningsvärk i baken eller Gluteus Maximus som den så fint heter och lampan tändes när jag insåg hur mycket av löpkraften som kommer från denna stora muskel/kroppsdel. Dagens lärdom: All kraft sitter i baken!

Idag har jag ingen träningsvärk, eller i alla fall inte i den muskeln och det ska jag fira med ett cirkelträningspass innan det blir ett kärt återseende av Skavlan.

För att inte bara klaga på gårdagen avslutar jag med att gratulera KHK som vann premiärmatchen i överlägsen stil i Hockeyallsvenskan!

I helgen har jag varit i Nässjö som målvaktsinstruktör på Region Syds F18 camp. Det var 24 förväntansfulla tjejer som likt Ferdinands vänner ville visa vem som var starkast, snabbast och modigast. Det värmer i mitt hjärta att se dom här unga tjejernas hunger och vilja att nå sitt mål, vad det målet nu må vara. Det lyser i ögonen på dom här unga när dom ska visa upp sig för förbundskaptenen och en levande legend inom svensk damhockey. Trots att mycket har hänt inom damhockeyn på senare år, både internationellt och i Sverige, så var det som att tiden hade stått helt stilla. Nya damlag, andra regler, nya turneringar, bättre utrustning och nya tränare. Men det kändes precis som vi var tillbaka till år 2001 när jag och ett tjugotal andra förväntansfulla tjejer födda på mitten av 80-talet klev lite smått nervösa in i någon ishall för ett regionsläger. Vi stretade och gnetade på exotiska platser som Nittorp och Kristianstad bara för att visa hur starka, snabba och modiga vi var. Vissa av 80-talisterna gick längre än andra i hockeykarriären och det kommer bli likadant med dom 24 tjejer som var i Nässjö i helgen. Det jag hoppas är att alla tjejerna från den här helgen ser en framtid som hockeyspelare i minst tio år till även om man inte blir världstjärna redan som 18-åring.

En annan sak som värmde i mitt hjärta nu i helgen var alla föräldrar som outröttligt följer sina döttrar från ishall till ishall så att döttrarna kan utöva en sport som dom älskar. Än en gång tänker jag tillbaka och denna gång på min mamma som har skjutsat mig i ur och skur, sena kvällar och tidiga mornar. Snöstorm, orkan har inte spelat någon roll. Utan henne hade jag inte fått vara med om alla dom upplevelserna som hockeyspelare och det är jag henne evigt tacksam för.

Till tjejerna; fortsätt kämpa på!

Till föräldrarna; fortsätt härda ut i dom kalla hallarna!