Jag vet inte om det bara är jag eller är vi människor väldigt bra på att längta efter framtiden och mindre bra på att njuta av stunden? Under våren längtar man efter sommaren; grillfester med vännerna, semestern och diverse artisters sommarturnéer utan att tänka på knottplågan, fästingbett och solorsakade brännskador. När det är som varmast under sommaren längtar man efter hösten, då man får kura ihop sig i soffan med en god bok, lite tända värmeljus på bordet och en brasa i kaminen. Detta utan att tänka på mörkret som infaller och med ungefär en månad kvar till vintersolståndet då det vänder mot ljusare tider kan man bara konstatera att den sista månaden på året kommer vara så mörk att det känns som att man bor i en kolgruva. När höstrusket har sitt grepp med konstant regn och blåst längtar man så klart till en rejäl vinter med mycket snö som lyser upp landskapet, pulkabackar och härliga skidturer. Så nu när vi har fått en riktig vinter när snön har legat flera veckor på raken, då hörs det i stället gnälliga röster ”Men nu kan det väl bli vår” och ”nu kan väl ändå våren få komma”. Man drömmer sig bort till den romantiska årstiden våren då naturen vaknar till liv och visar sig från sin allra vackraste sida och man tänker inte alls på pollenhelvetet, huggormar i vägkanterna, solskydd och att man måste visa upp delar av sin vinterblekfeta kropp. Istället för att alltid längta till nästkommande årstid kan vi väl uppskatta nuvarande årstid. Var lite glada för att vi har snö, ut och åk skidor eller gör ett besök i en pulkabacke. Strunta i att våren inte har kommit utan ta och dansa fuldans på skaren; det är ju trots allt ett helt år tills vi kan göra det igen. Njuta lite mer av stunden; carpe diem helt enkelt!