Jag hade aldrig kunnat gissa när jag tog dom där första stapplande skären i Åsedas ishall på mina vit-rosa skridskor och med en mössa som ständigt åkte ner för ögonen att jag skulle få uppleva så mycket som jag har fått. Jag har sett mängder av olika platser; från McConnell Arena där vi mötte ett av Kanadas bästa lag och SM-final i Malmö Isstadion till lite mindre glamorösa Ryarinken (uterinken i Borås) och Nittorps Ishall (ni som har spenderat en helg i Nittorp förstår vad jag menar). Jag har träffat människor som har blivit mina vänner för livet och jag har träffat några som jag inte direkt skulle kalla vänner men som istället har gjort mig starkare. Jag har gråtit, kramats och skrikit ut i glädje men jag har även gråtit, kramats och skrikit ut i förtvivlan. Jag har varit med om galna och roliga lagfester men även drama och tragedier i omklädningsrum. Jag minns med värme alla triumfer, monsterräddningar, genomförda och överlevda Cooper-test och fantastiska lagkompisar. Jag minns med lite mindre värme snöpliga förluster, insläppta skitmål, ömmande fötter och sönderskjutna knän och armar. Det har varit en lång resa som bestått av blod, svett och tårar men framför allt massvis av glädje. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.

Tack till alla lagkompisar och ledare jag har haft genom åren (på 20 år och 9 olika damlag blir det några stycken). Tack till alla motståndare, domare, funktionärer och vaktmästare som har gjort det möjligt för mig att utöva sporten som är min passion. Tack till alla som har stöttat mig, från engångsstöttarna till dom som stöttat mig i otal år, ingen nämnd och ingen glömd. Någon som jag inte vill glömma i det här är min mamma. Tack för alla mil du skjutsat mig till ”hemmamatcher” i Borås, Nässjö, Kallinge och Limhamn. Tack för att du även efter att jag inte behövt skjuts följt min resa på läktare och Swehockey. Tack för alla terapisamtal och för all ekonomisk hjälp. Utan dig hade det aldrig gått.

Jag måste erkänna att jag har haft väldigt blandade känslor sedan hesa Fredrik förkunnade matchens slut igår. Jag känner sorg över att inte dra på mig matchtröjan med chansen att få avgöra en match men samtidigt lättnad över att i princip varje helg inte blir uppbokad från september till mars. Jag känner saknad över dom lagkompisar och ledare som betyder mycket för mig och har en speciell plats i mitt hjärta men samtidigt en längtan till att spendera mer tid med min familj, släkt och vänner som till stor del fått stå åt sidan. Jag känner trygghet att jag under denna resa har utvecklats som människa, alltid gjort mitt bästa och lärt mig mycket om mig själv, andra människor och sporten men samtidigt känner jag en oro. En gnagande oro över den identitetskris som antagligen är i antågande; vem är jag egentligen?, Vem är jag när jag inte längre är hockeyspelaren Emelie eller kan jag kalla mig hockeyspelare även när jag slutat? Oavsett svaren på dom här frågorna är jag väldigt tacksam och glad över att ha fått kalla mig hockeyspelare så länge som jag har. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.