Timmen är snart slagen. Det här är sista dagen innan jag kliver över till den andra sidan. Sista dagen innan jag måste börja skriva en trea istället för en tvåa i början av åldern. Samtidigt som dom här 29 åren och 364 dagarna har varit trevliga och intressanta så har det faktiskt liknat Trettioåriga kriget lite grann.

Det har varit ett krig och kamp för jämställdheten i samhället och inom sporten. Att jag som tjej har samma rätt att utöva sporten jag älskar. Att som spelare och ledare bli tagen på allvar lika mycket som en manlig spelare eller ledare. Att få alla som är inblandade i sporten att förstå att "for love of the game" betyder lika mycket för en tjej eller kvinna som det gör för en kille eller man. En kamp för samma rättigheter och skyldigheter oavsett kön på alla nivåer inom sporten.

Ett annat slag inom det Trettioåriga kriget har varit emot det j-a idealet och den där ständiga strävan att alltid vara perfekt. Bara ett MVG eller A+ i alla ämnen är bra nog. Bara en sångröst som Sissel, Malena eller Helen Sjöholm är bra nog. Bara en kropp lika vältränad som Marit Björgen och Jelena Isinbajeva är bra nog.

I och med morgondagens födelsedag är slutet nära för mitt Trettioåriga krig och jag kan bara hoppas att vi i framtiden har ett helt jämställt samhälle utan orättvisor, där alla är lika mycket värda inom arbetsliv, idrott m.m och att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Det är så enkelt här i livet att: "perfectionism is impossible".