Media har den senaste tiden svämmat över av skadade idrottare. Lindsey Vonn tvingades kasta in OS-handduken på grund av sin korsbandsskada, ett av Sveriges största medaljhopp i Sotji, Johan Olsson, är revbensskadad och flertalet av våra NHL-stjärnor brottas med den ständigt oroande skadan hjärnskakning. Den största rädslan för en idrottare oavsett nivå är nog att bli skadad. Igår var olyckan framme; jag åkte iväg till gymmet.

Jag körde 45 minuter på löpbandet, det var inga som helst problem. Likaså körde jag benböj 20x3 med 30 kg på stången och flertalet andra benövningar utan några bekymmer. Men i omklädningsrummet hade det gått väldigt snett. En fet Audi-bilnyckel med medföljande Canada-nyckelring rakt på en barfota pektå. Inombords svor jag en lång ramsa: AJ! S-n, h-e, j-a skit! Något i den stilen.

Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Hälsans Hus igen som jag brukar göra på fredagar. Tyvärr blir det inte så men det är inte min något blå-röda pektå som sätter stopp för mig. Vissa fredagar är inte som vanliga fredagar. Vissa fredagar vill man kanske bestämma över musiken helt själv när man tränar. Vissa fredagar kanske man inte vill höra Ramstein eller hoppe-li-hopp musik på gymmet. Vissa fredagar släpper Bruce Springsteen nytt album. Just den här fredagen släpps High Hopes. Bruce, give me help. Give me strength. I got High Hopes (of the new album)!