Växjö Lakers har fostrat en bra spelare och med bra spelare menar jag en som håller hög internationell nivå. Där faller alla herrhockeyspelare bort. Lakers har fostrat en bra hockeyspelare och det är en tjej. Jag har haft förmånen att ha spelat tillsammans med Anna Borgqvist och även om hon bara var nybliven tonåring fanns det tydliga tendenser på att det här kan bli något.

Till exempel när vi i början av 2005 var uppe i Örnsköldsvik och fick en ordentlig duvning av några av Sveriges, till och med världens, bästa spelare i MB. Efter matchen behövde jag rensa tankarna och även kroppen lite grann så jag gick ut för en promenad i den kyliga kvällen. I lobbyn kommer Anna haltande efter mig och säger att hon ska med. "Men du har ju ont i foten" säger jag. "Ja, men jag ska också med ut och gå!". Även om det smärtar kroppsligt måste göra något obekvämt för att återhämta sig. Det här kan bli något.

Som ett andra exempel har jag en bild på näthinnan när Anna i ungefär samma ålder och bara en tvärhand hög ställer upp i mittcirkeln för första tek mot en spelare (tja, cirka) dubbelt så stor, nästan dubbelt så gammal och med mångårig internationell erfarenhet. Hon tekar, utan rädsla och respekt, mot Erika Holst. Det här kan bli något. Och det blev det också.

Resan för Anna började i Växjö Lakers, fortsatte hela vägen till Sochi där hon idag spelar en bronsmatch i OS och jag kan lova er att hennes hockeyresa inte slutar där.

Eller förresten vill jag inte rikta ett tack till Lakers för att Anna är där hon är idag. Mitt tack går till tränaren, Pär Engstrand som har följt med henne i ungdomsåren upp till seniornivå i Lakers damlag. Om (eller ska jag säga när) hon kommer hem med en OS-bronsmedalj är det framför allt han och Annas familj som ska ta åt sig av äran att Lakers har fått fram en bra hockeyspelare.