Nu när OS närmar sig sitt slut tänkte jag sammanfatta det lite med mina egna tankar. Min OS-temperatur höjdes faktiskt redan innan invigningen när jag blev så in i bomben förbannad på en av de svenska idrottarna, nämligen Håkan Dahlby. Han sa i Aftonbladet (2012-07-27) att "Det är ingen som kommer till mig och ger mig 1,7 miljoner för att jag skjuter för Sverige." Att bara komma på tanken att vilja ha ersättning för att representera sitt land är ett hån mot alla unga idrottare som tränar hårt utan att få chansen att representera Sverige och mot alla föräldrar och ledare som ställer upp ute i föreningarna utan att få ett enda öre i ersättning. Käre Dahlby menade vidare att svenska hockeyspelare är överbetalda och "Berätta för mig hur många svenska hockeyspelare i Sverige som är bra...". Kan någon upplysa honom att Sverige är det första landet som har vunnit ett OS-guld OCH ett VM-guld i ishockey under samma säsong? Han har kanske heller aldrig hört talas om Niklas Lidström som har blivit vald till världens bäste back - SJU gånger!!! Listan på framgångsrika svenska hockeyspelare kan göras hur j-a lång som helst; Pelle Lindbergh (världens bäste målvakt), Börje Salming (vars meritlista skulle bli en 1000-sidors bok) och Henke Lundqvist (världens bäste målvakt).

Nog med tråkigheter nu och över till det sportsliga under OS. Jag kan aldrig sluta förundras över människorkroppen och vad som är möjligt med den. Jag beundrar hur gymnasterna gör volt efter volt för att avsluta serien med ett spagathopp direkt efter. Jag beundrar hur en människa kan jogga över mållinjen och ändå få en tid på 20 sekunder på 200 meter. Jag beundrar hur en handbollsmålvakt kan sparka foten i ribban i ett rent glädjerus.

Men det som har berört mig mest under detta OS  och den person jag beundrar mest är varken Bolt, Phelps eller David Rudisha utan Rolf-Göran Bengtsson. Han avstog från ett eventuellt OS-guld, bragdguld, Jerringpris och ännu större sponsorintäkter med omtanke om hästens hälsa. Han visar att idrott inte alltid handlar om att vinna OS-guld till vilket pris som helst. Är inte hälsan viktigare än eventuella medaljer? Jag beundrar RGB:S beslut, ett beslut som inte många andra skulle ha stake nog att ta.