Idag är det ju då Internationella kvinnodagen, men hur firar man den egentligen? Med tårta föreställande en mörkhyad kvinna kanske; eller det var ju inte så populärt när den fadäsen inträffade. Och vad firar man egentligen? Att alla människor oavsett kön behandlas rättvist, har lika lön för lika arbete och att alla har lika förutsättningar om det så är arbete eller fritidsintresse. Men är det verkligen så i dagens samhälle?

Hur ovilligt det än känns så går mina tankar idag till Växjö Lakers. För det kan ju inte vara så att damlaget blev stoppat två säsonger i rad från att kvala till Riksserien just på grund av att det handlade om kvinnor. Lakers hade väl stoppat ett av killagen om dom skulle gå upp i seriesystemet och få utgifter på 700 000:- mer per säsong? Eller?

Jag kommer alltid att vara lite bitter över hela den här Lakers Ladies-gate affären men jag kommer alltid att vara stolt över mina lagkamrater och hur vi skötte det. Nu vet jag hur jag ska fira Internationella kvinnodagen; jag skänker en tanke till alla mina lagkamrater i Lakers Ladies. Dom är kvinnor (uppenbarligen), gav alltid 100% och gjorde allting rätt. Det är värt att fira och kanske inte bara idag utan 365 dagar om året!

Igår kollade jag på dokumentären "Carolina Klüft - tjejen som inte kunde förlora". Den var väldigt intressant och en påminnelse framför allt för dom som har glömt alla prestationer hon har gjort och allt hon har gjort för svensk idrott - dom som bara kommer ihåg henne för den "självklara" guldmedaljen hon slängde i papperkorgen genom att byta från sjukamp till längd innan OS i Peking.

Jag fick gåshud och tårar av glädje när dom visade det nervpirrande längdhoppet i sjukampen i VM i Paris, där hon som 20-åring går in och hoppar, inte bara ett hopp med vit flagg utan även ett långt hopp efter två övertramp. Ett tredje hopp som medförde hjärtinfarkt för ungefär hälften av svenska folket, tack för det... Jag fick gåshud och tårar av glädje när hon går i mål efter 800 meter när hon har tävlat två dagar med en nystukad fot och hon går dessutom i mål som en vinnare! Jag fick gåshud och tårar av glädje när dom visade från OS i Aten.

Det bjöds även på tårar av sorg och då tänker jag framför allt på skadeproblemen hon har haft. Det gör ont varje gång jag ser henne slita av baksida lår i den där tävlingen i Karlskrona för några år sedan. Det gör också ont när jag såg henne krypa ur gropen i smärta i ett sista, desperat försök att komma tillbaka och kunna vara med i OS i London. Skador är och kommer alltid att vara en elitidrottares stora skräck och rädsla.

Nog om det tråkiga nu - om ni inte såg dokumentären igår så se till att kolla på den i repris eller på nätet! Samtidigt som hon är den största svenska friidrottaren genom tiderna är hon en otrolig förebild som idrottare men framför allt som människa.

Igår var det skidstafett i La Clusaz och min stora idol Marit Björgen gick ut som tvåa på sista sträckan. Hon lägger sig precis i bakhasorna på finskan och det ser ut som kära Marit är ute på en lugn och skön söndagstur medan den stackars finskan sliter som ett djur och känner Marits andedräkt i nacken. Till slut får Marit nog på det där masande tempot och i början på en saftig backe går hon ut i ett eget spår och bara exploderar förbi finskan. Det ser ut som hon inte inser vad som håller på att hända förrän Marit har fått ett försprång på ett tjugotal meter. Den här omkörningen kan liknas vid en då en sprillans ny Porsche med en Rally-Kalle bakom ratten gasar förbi en traktor med några höbalar på släpet. När Marit kommer fram till upploppet har hon den där betryggande ledningen som hon är van vid, hon vinkar glatt till publiken när hon defilerar in i mål och hon kramar om sina lagkompisar och ser lika pigg ut som dom som har vilat ett bra tag. Det finns inte minsta tillstymmelse till dom snörvlande, utpumpade och utslagna skidåkarna vi brukar få se utan det ser ut som hon bara har varit ute på en lugn och skön söndagstur.

Med andra ord; en helt vanlig dag på jobbet.

Idag har jag registrerat fraktsedlar, kopierat lite papper och lagt in några bokningar.

Med andra ord; en helt vanligt dag på jobbet.

P.S om ni vill se denna uppvisning Marit bjöd på igår så är det bara gå in på: http://www.youtube.com/watch?v=PIj3HMvAMvs D.S.

Citatet har hörts många gånger i TV-programmet Fångarna på fortet när vår käre Gunde Svan blir helt lyrisk över en ordentligt pulshöjande cell eller uppgift. Den som har varit inne i cellen kommer ut spyfärdig med mjölksyra upp till öronen och Gunde kommer fram till personen med världens största flin och vrålar upphetsat: Hur är det med pulsen?! Vad har du för puls?!

Just det där med "Hur är der med pulsen?" frågade jag mig igår. Jag var på Hälsans Hus och ställde mig på löpbandet där jag sprang en timme med hastigheten 8 km/h. Jag tog det lite lugnt eftersom det var ett bra tag sedan jag sprang sist och jag hade dessutom inte tagit astmamedicinen. Pulsen brukar ligga på ungefär 150-160 när jag är ute och springer i mitt "vanliga" tempo. Under passet igår kollade jag av pulsen lite då och då med hjälp av dom här handtagen som finns på löpbandet. Till min stora förvåning visade displayen 92 slag/minut! Jag har förvisso låg vilopuls (35-40) och har svårt att få upp pulsen men det där var väl ändå och ta i... 

Slutsats: Antingen är det något fel på mig eller så var det helt enkelt fel på pulsmätaren på löpbandet. Döm själva ;-)

Yesterday was a very strange day for me and by the end of it I could only conclude that the season for the Dalhousie Women's Hockey team seems to be over; the rookies are done with the first year of university hockey and the fifth year players will never get the opportunity to line up for that Final home game.

Please don't missunderstand me now but I hope that the hazing incident was severe and that it wasn't just a small thing that ruined the season for each and every player on the team, the coaching staff and everyone else that is working with and around the team.

I will always remember the date of January 4th 2013, as well as I remember October 29th 2006 (my first shut out), January 27th 2007 when I played a phenomenal game against McGill facing 57 shots and where they only beat us 2-1 and February 21th 2010 when I played my last home game and we won against StFX in OT. The latter three dates will be remembered with warmth and joy.

Yesterday will unfortunately be a day to rembember but it was also a day of reminders.

A reminder how proud I am of wearing the black and gold jersey for 4 whole seasons.

A reminder that the Dalhousie Tigers is not just a former team for me it also a very big part of my identity.

A reminder that only those with the right commitment to the team, the sport and to school will be able to fulfill a successfull varsity career.

A reminder how thankful I should be that I got the opportunity to play hockey with the players of the Tigers throughout the years, being coached by the coaching staff at Dal and the wonderful people I have met around the team, many becoming my friends for life.

A reminder how  grateful I was and still am when I steped on the ice that February day 2010 with Eye of the Tiger from the speakers for my very last home game with the Dalhousie Tigers. Not everyone get the opportunity to play a last home game during their varsity career.

But yesterday was, most of all, a reminder that THESE STRIPES DON'T FADE!   

Det här är en berättelse om en helt vanlig Jul i en helt vanlig familj någonstans i Sverige. Dottern i huset vaknar redan några minuter innan sex på Julaftons morgon, men det beror inte på att hon funderar på vad tomten kommer med för julklappar utan för att hennes pappa skramlar med frukosten nere i köket. "Jaha, nu har det snöat så mycket inatt att han måste ut och röja snö nere i samhället" tänker hon. Helt normalt under julhelgen i den här familjen. Träningsnarkoman som hon är tänker hon att det är lika bra och gå upp och köra lite Jul-yoga innan grötfrukosten. Jul-yoga är helt enkelt vanlig yoga fast med stämningsfull julmusik till. Den här julen blev det Andrea Bocellis julskiva som strömmade så fint ut ur högtalarna. Också helt normalt under julhelgen i den här familjen.

Som så många julaftnar innan har pappan och sonen i familjen begett sig ut i "Snösvängen" så att vägarna i samhället är farbara och så att familjen Svensson kan åka iväg till gamla moster Agda, 87 för att fira jul med henne, som annars hade suttit ensam på Julafton. Idag skänker jag en tanke av tacksamhet till dom som hoppade i maskinerna tidigt imorse för att ploga bort snön på vägarna, och även till dom som jobbar på självaste Julafton inom vård, ordningsmakt och räddningstjänst.

Slutligen vill jag bara säga från oss alla ("vanliga") till er alla ("vanliga") en riktigt God Jul!

Envis, inåtvänd, svår att visa känslor och ibland lite tystlåten. När man beskriver en person med dom här orden får dom oftast en negativ klang, men när man använder dom här orden för att beskriva min bror blir orden bara charmiga. Jag har aldrig sagt till honom hur mycket jag beundrar honom, som bror och som människa och det har jag dåligt samvete för. Jag beundrar honom för hans drivkraft; hur han orkar jobba så mycket som han gör. Jag beundrar honom för hans handligskraft; hur han kan fatta ett beslut en sekund. Han har nog inte samma problem som jag att jag kan gå och fundera en hel dag om jag ska ta ost eller skinka på frukostmackan under morgondagen. Jag beundrar hans kunnande och förmåga att framföra vilket fordon som helst och eftersom jag är yrkesskadad kinesiolog; jag beundrar hans underarmar! :-)

Det här kanske jag skulle säga till honom när vi firar hans 30-årsdag men eftersom han kan ha lite svårt med det här känslosamma planet kommer han antagligen bara muttra någonting eller börja prata om någonting annat. Det vet ni som känner Daniel hur han kan muttra eller låtsas som ingenting och det är faktiskt en sak till som jag beundrar hos honom!

I alla fall lyfter jag på hatten idag för min älskade bror och hoppas att han får en trevlig födelsedag på semestern nere i Polen tillsammans med frugan och bästa vännerna!

Nu ska jag berätta historien om en (nästan) helt vanlig tjej, fast hur vanligt är det att man inom loppet av drygt två år byta adress sex gånger? Under de senaste somrarna har hon jobbat i familjeföretaget och har i det haft en väldigt stor trygghet. Hon har trivts bra med arbetsuppgifterna och de övriga i företaget har uppskattat henne och det hon gör för företaget. Hon har inte behövt stressa i jobbet förutom någon gång ibland när scannern är lite tjurig vid inmatning av fraktsedlar. Hon har kunnat bestämma sina arbetstider helt själv och kunnat anpassa dom till träningen som är så viktig för henne. Om hon ska träna mer någon dag eller ska iväg på någon träning någon annanstans har hon kunnat sluta tidigare för att kunna ta igen den arbetstiden någon annan dag när det är lugnare på träningsfronten.

Men, likt flyttfåglarna, när sommaren övergår till höst har hon känt sig tvungen att fara någon annanstans där förusättningarna är bättre för det hon värderar så högt här i livet. Nu jobbar hon på ett jobb där hon stressar hela tiden förutom på rasterna då hon bara får höra klagan från andra anställda om hur jobbigt jobbet är eller där dom spekulerar när det ska sägas upp folk och hur många. Eftersom hon är inhyrd från ett bemanningsföretag ser dom fast anställda ner på henne och hon får ingen uppskattning för det jobb hon gör. Hon pendlar cirka en och en halv timme till detta jobb och hon har absolut ingenting att säga till om vad gäller arbetstider. Nu kanske ni undrar varför en människa lämnar tryggheten i femiljeföretaget för ett sånt "skitjobb"? Svaret består av fem ord. Jag gör det For love of the game! Jag älskar att spela hockey, att känna känslan av att vara en del av ett helt underbart gäng tjejer som alla gör uppoffringar och strävar mot ett gemensamt mål och jag älskar känslan av att sträcka upp armarna i luften efter en vinst på straffar och bli omfamnad av lagkompisarna! Det är därför jag gör som jag gör nu; känslorna som jag får uppleva på isen är så viktiga för mig och dom slår ut dom negativa känslor jag upplever i arbetslivet.