Rubriken antyder dock inte på mig just nu, efter tre veckor utan träning känner jag mig så nedgången och totalt avslappad. Märk väl, avslappad inte avslappnad. Det känns som jag har samma fysiska status som Christer Pettersson och tolkningen är fri om det gäller hans fysiska status i dagsläget. Däremot fick jag under gårdagen se en person som ÄR i zonen. Jag har själv upplevt att vara i zonen och för er som inte vet hur det ser ut eller känns kan jag bara tipsa om att kolla på en repris av gårdagens finalmatch mellan Skellefteå och Luleå. Johan Gustafsson. Var pucken än var, så var han där, när det kom ett skott på ett ställe på kroppen där det egentligen ska bli en retur så fastnade den ändå på honom och det var nästan som att det var en magnetisk puck och Johan hade en stor magnet längs med hela framsidan. Några gånger såg det ut som han hade blivit överspelad men varje gång var det som han med övernaturliga krafter tog sig till rätt position. Alla i målvaktssläktet unnar varandra att känna känslan att vara i zonen. Det är en fröjd att se!

Det som inte var en fröjd att se var att två VÄLDIGT tveksamma domarinsatser avgjorde matchen igår och ja, jag erkänner. Jag är en dålig förlorare! Där önskar jag att jag skulle kunna ställa mig som Jonas Rönnqvist och säga: "det kanske är en utvisning det där, men Skellefteå är bättre än oss idag och förtjänar att vinna". Idag hoppas jag att det inte bara blir en fröjd att se Gustafsson och Rönnqvist utan jag hoppas att fler i Luleå ska visa främfötterna.

Två lag spelar en match där bortalaget tar ledningen med 1-0. Jag vet om det var på grund av detta som det gick som det gick. I vilket fall som helst tar hemmalagets "supportrar" sig friheten och känner sig berättigade att kasta in glasflaskor på planer och kasta andra saker mot bortalagets spelare. I vilket fall som helst så är det inte acceptabelt. I en av våra större dagstidningar var det en enkät till andra europeiska ligor om dom hade problem med inkastade saker på plan. Dom flesta sa att det hade hänt några gånger men att det INTE är ett problem. Tänk så fel dom har; det är ett problem om det så bara händer en gång.

Jag hoppas verkligen att Luleå och Skellefteå i SM-finalerna kommer att visa hur sann läktarkultur ska se ut. Jag hoppas samtidigt att varje supporter, oavsett vilken sport det gäller, får en syn som påminner om ledare. Varje tränare, materialare, massör m.m ställer sig frågan "vad kan jag göra för att laget ska prestera så bra som möjligt". Det är väl det som supportrar är till för; att vara den där sjätte utespelaren i hockey.

Samtidigt som deras roll påminner om ledarnas så borde varje supporter agera som spelarna. Ta på dig klubbens färger och bär dom med stolthet, gör allt för laget (i deras fall med rösten), ignorera och lägg ingen energi på vad motståndare eller domare gör och va som den bästa bänknötaren; mana på det egna laget hela tiden!

En helt vanlig torsdag då halva tiden av min träningslediga period har gått och jag har inte blivit galen och hamnar på mentalsjukhus för att jag inte tränar. Bra gjort!

Det fanns fler som var halvvägs under gårdagen. Inför matchen igår hade Luleå tagit 6 vinster i slutspelet där det krävs 12 för ett SM-guld.

Idag firar jag att både jag och Luleå är more than halfway!

Jag blev inte lurad igår! Vad jag vet i alla fall... Men jag delade faktiskt ut ett litet aprilskämt igår och det var min kära svägerska Agnes som blev offer. Det kanske var på gränsen till för grovt...

I förrgår när vi var på bussen skickade jag ett sms till Agnes att det blev några av mina beryktade nutella chocolate chip kakor över när ett lag med hungriga hockeytjejer samt deras ledare hade gått loss på dom. Så igår fick jag den djävulska idén om aprilskämtet. Jag skickade till Agnes igår förmiddag "Fasen, när jag packade upp mina grejor nu insåg jag at jag glömde väskan med kakorna på bussen. Jag får försöka få tag på bussbolaget". När dom kom hem senare för påskmiddag beklagade hon sig om kakorna och då frågade jag bara vad det var för datum... Var det för elakt? En sån här grej kanske man inte får skämta om? I alla fall fick hon några kakor och allt verkar vara förlåtet. :-)

Efter en intressant och utvecklande säsong är det då dags för tre veckors helvete; förlåt, läkande av kroppen. Under dom närmaste 21 dagar ska min gamla höft, min konstiga menisk, min kärringtå, mina knäppande leder och alla mina andra små skavanker genomgå en helande process. Men vad gör man då med all tid som blir över när man inte har drygt två timmar om dagen och totalt 12 timmar per vecka? Och det handlar ju inte bara om dom timmarna som jag lyfter skrot eller kör intervaller; många fler timmar går ju åt till att tänka på träning. Går det ändra någon övning eller komma på en helt ny övning för att bli snabbare och starkare? Finns det några intervaller som är mer effektiva eller som kan vara ett bra komplement till nuvarande? Finns det någonting man kan göra för att få det mer likt rörelserna som genomfös på isen?

Jag har nog aldrig levt ett vanligt Svensson-liv och jag undrar nu vad en vanlig Svensson gör dom två till tre timmar precis efter att man kommit hem från jobbet. Jag kanske skulle börja sticka eller varför inte beta av säsong ett av Lilyhammer.

Risken finns att jag kommer bli farligt rastlös när jag har så mycket tid över men då kanske en intensivkurs i Svensson-liv någon gång den här veckan kan bli min (eller ska jag säga min omgivnings?) räddning. Jag tar även tacksamt emot tips på vad jag kan göra när jag kommer hem från jobbet om dagarna.   

Jag har fem uppdrag att dela ut till personer/organisationer efter att ha sett Uppdrag Granskning om hur det ser ut på dom svenska vägarna. Först och främst var det väldigt beklämmande att se hur dom utländska lastbilschaufförerna lever men jag tänker också på alla svenska lastbilschaufförer som får stå med mössan i handen och knacka på Arbetsförmedlingens dörr till följd av utvecklingen med lastbilstrafiken.

Mitt första uppdrag går till speditörerna som borde kunna ha stake nog att säga till kunderna: vi behöver ta ut mer för transporterna från er men ni får i gengäld en kvalitetstransport.

Mitt andra uppdrag går till vår svenska regering. Dom kan förvisso aldrig ställa sig vid gränsen och stoppa alla utländska chaufförer, då skulle vårt kära överhuvud EU komma med den stora pekpinnen och ge en ordentlig avhyvling. Däremot skulle regering kunna instifta lagar som gör det mindre lönsamt för utländska åkare i Sverige, till exempel måste alla som fraktar inrikes gods i Sverige, vilket utländska åkare bevisligen gör, vara godkända på en svensk fordonsbesiktning. Regeringen har nog inga moraliska problem med hur pastan kommer till mataffären eller hur dom specialdesignade kontorsmöblerna i Rosenbad har tagit sig dit men det handlar om Sveriges välfärd. Hur mycket mer skulle inte staten få in i sociala avigfter och skatter om vi bara hade svenska åkare och hur mycket konsumerar våra kära gästarbetare från Bulgarien m.m. i fråga om bland annat diesel och mat när dom sitter och häckar på Eurostop? 

Mitt tredje uppdrag går till konsumenterna i Sverige. Ta ert ansvar och ställ krav på transporterna. Transporter kostar, det ser man bara på kostnaderna för att flyga. Men skulle ni hellre betala mindre och sätta er i ett flygplan av den typen och kvaliteten som dom ökända ryska planen och riskera livet än att åka i ett säkert flygplan där biljetten kostar lite mer?

Mitt fjärde uppdrag går till WWF och alla andra miljöaktivister runt om. Det tjatas och gnatas så mycket om att allt gods ska gå på järnväg istället för med lastbil, men ni kanske skulle tänka om. Släng på allt gods från utlandet på ett godståg, låt det gå längs med stmabanan, lastas av på dom stor järnvägsstationerna och bli utkört därifrån på lastbilar. Jag har inga siffror på det miljömässiga vad gäller bilar utan bara aningar. Men följer dom utländska åkarna upp exakt hur många däck som köps in per år och hur många av dom som finns med på TRB-listan? Följer dom upp hur många liter som tankas av kvalitatsdiesel och hur många liter det går åt per mil? Hur är det med deras motorklass? EURO 3, 4 eller till och med 5?

Mitt femte uppdrag går till dom svenska åkarna. Fortsätt gör ett bra jobb! Kvalitet kostar och kvalitet får man från svenska åkare!

MvH En stolt åkardotter

Jag har kommit på att det faktiskt finns en positiv sak med att hockeysäsongen är slut och det är att man inte tillbringar hela kvällar i ishallen. Alltså kan man istället följa intressanta serier på TV. Så i måndags när jag tränade mitt sista måndagspass på is för den här säsongen tänkte jag: nästa måndag kan/ska jag kolla på Ullared vid åtta!

MEN, under gårdagen beslutades det att åkeriet skulle ha ett ledningsmöte hemma i Kulla och detta skulle börja vid klockan åtta. Inget Ullared för min del inte! Förhoppningsvis kan jag börja följa Ullared slaviskt från och med nästa vecka och förresten så finns det ett program jag SKA kolla på ikväll! Om nu Luleå har avgjort matchen mot Frölunda, som vi alla hoppas på, kommer jag zappa över till SVT i niotiden och titta på Veckans Brott. Jag har ju faktiskt nästan åtta månaders TV-tittande att ta igen nu på försäsongen :-)

Under gårdagen visade jag verkligen mina kvaliteter på den tidseffektiva sidan. Nedan följer allt som hanns med igår: promenad 40 minuter, 2 timmars bilresa till Gislaved, träningsdag i Gislerinken från åtta till ett-tiden med 3 stycken ispass. Efter lunchen var det dags för 2,5 timmars bilresa från Gislaved till Karlskrona där det var samling 16.00 Kvalmatch mot Rögle kl. 17.30 och eftersom vi vann den får vi fortsätta att spela i div. 1 nästa säsong. Efter matchen gjorde vi oss iordning och åkte till sportbaren Time Out i Lyckeby för en trevlig lagmiddag där vi även kollade på Melodifestivalen. Strax efter tio åkte vi därifrån för att smita in på Hemmkväll och handla lite "firar-godis". När vi till slut hade hittat parkeringen bakom den stora porten och också hotellet blev det ett bra tag med skvallerprat tillsammans med Wilmas föräldrar, Pär, Lotta, Linnea och jag. Den långa dagen avslutades på mitt och Linneas rum där vi åt lite godis och slötittade en stund på en Sandra Bullock-film.

Efter den här långa dagen kan jag bara konstatera att det var en pers till och med för en tidsoptimist och det var nog banne mig även nytt personligt rekord (pers) för tidsoptimisten Emelie.