Igår var jag inne i Växjö för att se en dokumentär på bio. Medverkande var människor från flera olika länder, olika åldrar, olika yrken och med olika ekonomiska förutsättningar. Dom här människorna hade bara en sak gemensamt; dom delade kärleken till en och samma person. Den röda tråden i dokumentären var att beskriva med tre ord vad Bruce Springsteen betyder för dig. Samtidigt som jag satt och förundrades av dom olika historierna som berättades försökte jag komma på vilka tre ord jag skulle använda för att beskriva min förebild.

Passion. Sedan första gången jag såg Bruce och The E Street band har jag alltid sagt att han har en sådan energi på scenen att han skulle kunna generera el till en hel storstad om man kopplade på en generator på honom. Han går ut på scenen med den inställningen att vad vi gjorde igår spelar ingen roll och vad vi kommer att göra imorgon spelar ingen roll. Det är ikväll det gäller.

Musikalitet. Det spelar ingen roll om han basunerar ut politiska budskap i en pulserande rocklåt tillsammand med ett storband eller om han stå ensam med sin gitarr på scen och sjunger om en ungdoms svårhet att bli vuxen. Det låter lika bra vad han än gör.

Omsorg. Under hans konserter får jag som besökare känslan av att han sjunger för mig, och BARA för mig. Dom flesta andra artister och band har en låtlista för konserten som dom håller sig till. Om så arenan skulle braka ihop fortsätter dom spela dom låtarna i den ordningen som det står. Bruce däremot känner av publiken och anpassar låtval till stämningen. Han verkar alltid ha i åtanke "vad ska jag köra för låt för att just den här publiken just ikväll ska få en så bra upplevelse som möjligt".

Det var en drygt två timmar lång lärorik, känslosam, underhållande, ja till och med religiös och sexuell upplevelse. Jag blir helt stum av beundran när jag tänker på detta fenomen, på denna duktiga, roliga, sexiga och omtänksamma karl. Det enda jag kan säga är tre ord: Simply the Best!

Nu är vi tillbaka på kontoret efter vår lilla "semester-uppvärmning" med Jämtlandsresan från tisdag till söndag. Vi var borta från kontoret i tre arbetsdagar och med tanke på hus det såg ut (både utseendemässigt och arbetsbördan) längtar jag inte efter den första arbetsdagen när vi kommer tillbaka efter tågluffen i Canada, då vi är borta från kontoret i tre veckor. Slut på gnällandet nu; över till det positiva med Jämtlandsresan! Efter en hel dag i bilen som blev lite lättare tack vare en glädjande nyhet om boendet var vi framme i vår 12-gradiga men ändå mysiga sommarstuga. På onsdagen träffade vi först Bertil på hans jobb för att snacka lite skit (och väldigt mycket träning och idorttsrelaterade skador) och sedan var det dags för spöregn! Nej, förlåt Studentfirande skulle det vara. Mirella sprang ut från Wargentinskolan just som himlen hade öppnat sig. Det regnade både uppifrån himlen och på några kinder i sällskapet. På hennes mottagning bjöds vi på jättegod middag och en om möjligt ännu godare dessert. Jag är väldigt tacksam för att vi blev bjudna och fick vara med Mirella på hennes stora högtidsdag. Torsdagen kom och det var dags för det andra uppdraget vi hade den här resan; vedklyvning! Bära upp vedbitar till vedboden, klyva, bära in dom i vedboden - timme efter timme. Tidsoptimisten Emelie trodde det skulle vara klart till lunch men det blev en hög kvar som vi "la på hög" till fredagen. När allt var klart med veden firade vi med lite glass på Krikelin; det var vi väl värda! Vi strosade lite på stan tillsammans med kusin Helen och skuttade upp för alla fem trappor till Restaurang Loftet där vi tre åt en gudomlig god middag! Ja, vi hann med lite skitsnack också. På lördagen åt vi en liten lunch nere i Grytan hos Börje och Anita. Till Börjes stora förtret blev det lite strosande i Östersund igen innan det till hans stora glädje bar av till Östersundstravet. Här ska vinnas stora pengar! Storvinsten bestog av 71 kronor, och då ska vi kanske inte nämna hur mycket som sällskapet satsade. Vidare till Eastern Palace med deras goda Mongoliska buffé för att (tröst)äta lite. Jämtlandsresan kan beskrivas med Gott sällskap, God mat och Goda vyer! 

Jag går och funderar på om det här med yttrandefriheten; är det så där jättebra egentligen? Inte med tanke på vad mycket ointelligenta, okänsliga, osympatiska och rent ut sagt osportsliga människor det finns här i vårt semifinalklara land.

Jag blir illamående när folk anser att det som hände Alexander Edler och Eric Staal inte var en tackling utan att det bara var en olyckshändelse eller en vanlig kollision. Kan någon då förklara för mig varför en back kommer från blålinjen och är på väg ner mot hörnet då det andra laget redan har hunnit med ett skott på mål? Och att samma back åker med klubban i luften och krockar sitt ben med den puckförande spelarens ben? Detta trots att det säkert är tre meter öppen isyta (om denne back nu skulle vilja vara på utsidan av den anfallande spelaren) och trots att den anfallande spelaren redan är flitigt uppvaktad av en annan försvarare.

Jag blir illamående när folk anser att Eric Staal bara filmar och att allt bara är ett spel för galleriet. Då kan man fråga sig hur många som HAR råkat ut för en bentackling utförd av en vältränad 100-kilos klump. Inse att Staal blev skadad och i värsta fall kan karriären vara i fara!

Jag blir illamående av folk som anser att Canada är en mördarmaskin som i princip bara begår regelvidriga överfall som rent av är livsfarliga. Nja, lite hockey spelar dom väl emellanåt. Det finns dessutom folk som anser att Edler har rätt till och kan ta sig friheten att ge sig på Staal enbart för att Niedermayer utdelade en ful cross-checking på vår allsmäktige Foppa. Denna händelse inträffade för övrigt för NIO år sedan! Jag blir också irriterad på dom människor som menar att Canada inte gör annat än lipar när något sånt här händer. Vad skulle Aftonbladet, Expressen och alla andra medier ha för rubriker om Staal hade gjort samma sak på Edler. Minns någon krigsrubrikerna efter Prag-VM 2003?

Det jag blir mest illamående av och som sårar en hockeyälskare som mig är når folk anser att det var rätt åt Staal och som till och med blev glada för att han blev skadad! Eric Staal har antagligen fått någon typ av skada på bakre korsbandet, menisken eller ledbandet. I värsta fall kan hans hockeykarriär vara över. Förtjänar han det?! Förtjänar han det för att Niedermayer cross-checkade Foppa för nio år sedan eller för att en hormonstinn juniorspelare tacklade Markström i JVM för några år sedan? Inse att INGEN idrottsman oavsett sport eller nivå förtjänar att bli skadad. Under mina år som hockeyspelare har jag mött många motståndare som har betett sig märkligt, osportsligt eller rent av farligt. Jag har aldrig tänkt tanken: hoppas den där spelaren blir skadad gärna av en spelare som begår ett regelbrott. Jag vet hur mycket tid och pengar hockeyspelare lägger ner för att nå sina mål, vad det målet nu må vara.

Om ni vill läsa lite mer av vad våra kära hockeyexperter, hockeykännare och "hockeyälskare"  har att säga om händelsen under matchen igår, så är det bara att gå in på länken och då inser man rätt så snabbt att inte alla kan bli smarta som Einstein.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article16790923.ab

Jag kan inte skriva ett inlägg som bara är negativt, nu till det positiva: vilken sinnessjukt underhållande match vi bjöds på igår och Sverige är i VM-semifinal på hemmaplan!

Bruce Springsteen hade aldrig spelat ett helt album under någon konsert utanför USA. Fram tills förra fredagen då han uppträdde på Friends Arena då han än en gång visade sin kärlek till Sverige. Lugn Bruce, kärleken är besvarad! Jag tänkte bjuda på en något annorlunda recension av denna himmelska upplevelse som jag och 55000 andra hade förra fredagen där jag inte tänkte sätta plus på låtarna eftersom varenda en skulle få fem plus. I motsats till alla journalister kommer jag inte bedöma låtarna i sig utan hur Bruce framförde dom.

1. We take care of our own: Han drar fram med samma fart som en formel 1-bil och med samma kraft som ett expresslok.
2. Out in the street: Vilken allsång vi fick till där på slutet!
3. Wrecking ball: Mot slutet av den här låten började jag känna att det var så mycket energi och så högt tempo. Om han fortsätter i den här stilen kommer det sluta i en hjärtinfarkt. Och då var det inte att han skulle få en utan en 27-åring i publiken!
4. The promised land: Samma energi som föregående låtar!
5. Death to my hometown: Min första ”Praise the lord”-känsla.
6. Spirit in the night: En sådan där predikan som bara Bruce kan få till där han låter som en pingstpastor från den amerikanska södern där han förklarar att bandet inte kan göra vad dom gör utan publiken. Jag säger bara: Can you feel the spirit?!
7. Thunder Road: Nu börjar överraskningen – hela albumet Born to Run från början till slut. ”For you” och en märkbart rörd Bruce Springsteen sjunger med något darrande röst och kanske även med en tår i ögonvrån. Mäktigt!!!
8. Teenth avenue freeze-out: Med den obligatoriska hyllningen till Clarence jazzar bendet loss fullständigt
9. Night: Här var expressloket igång igen.
10.  Backstreets: Här briljerade Mighty Max med sitt trummande
11. Born to run: Arenan tänds upp och jag får mitt hallelulja moment!
12. She’s the one: En lång nedtonad bridge som kändes som en minut men säkert varade i sju.
13. Meeting across the river: Mammas kommentar till introt: Va fan är det jazz? Och mitt svar: Bruce får spela jazz…
14. Jungleland: Clarence Clemons, vi har hittat en efterträdare som sköter det berömda saxsolot med bravur. Hatten av för brorsonen!
15. Darlington County: Efter Jungleland var jag så lyrisk att jag inte kommer ihåg nånting av den här låten.
16. Pay me my money down: Bruce får igång till och med dom personerna som är stela som telefonstolpar till att dansa loss till denna folkmusiksgoding.
17. Shackled and drawn: Ännu mer folkmusik som Bruce hanterar så bra. Min favorit där bandet hade spetsat till sin avancerade koreografi ännu ett snäpp.
18. Waitin’ on a sunny day: En liten tjej ur publiken får sjunga med.
19. The rising: Än en gång allsång på högsta nivå.
20. Badlands: Här fick jag en sådan här känslostorm över mig när han sjunger om drömmar och göra någonting av dom.
21. Land of hope and dreams: Ännu en känslostorm när dom sjunger om ”This train” där jag inser hur tacksam jag är att jag kommer att få åka tåg genom hela Kanada med den bästa respartner man kan tänka sig.
22. Mountain of love: Önskelåt från publiken. Bruce står ensam på scen med en akustisk gitarr och försöker komma ihåg ackorden. Efter ett tag sitter den som en smäck och det är imponerande att endast en person med gitarr kan fylla upp Sveriges nationalarena!
23. Born in the USA: Vilken skiftning till den här mastodonten!
24. Glory days: Det verkar som Bruce inte vill att den här låten ska ta slut, och det vill inte publiken heller.
25. Bobby Jean: Än en gång är jag lyriskt och har inget att säga om den här.
26. Dancing in the dark: Jag vet inte hur många personer Bruce bjuder upp på scen för att dansa med eller till och med spela med, men det verkar som han vill ta upp oss en och en tills alla har fått dansa med honom.
27. Twist and shout: så fort jag hörde introt till den här låten blev jag lite smått ledsen. Twist and shout/La bamba betyder att det är tack och god natt efter den här låten. Just därför verkar det som Bruce spelar och sjunger livet ur sig.

Med andra ord var det här en sju helvetet bra konsert!    

Det blev en liten weekend i Stockholm den här helgen. Vi smet tidigare från jobbet i torsdags, tog bilen till Nässjö för att sedan slå oss ner i SJ-stolarna på tåget. Väl framme i storstan tog vi pendeltåget till Barkarby station och då var det bara den stora motorvägen E18 som kunde skilja oss från Welcome Hotel. Tur att gångtunnlar har kommit till Stockholm med! När vi hade checkat in gick vi under E18 en gång till för att komma in till Barkarby "centrum" där vi faktiskt hittade ett matställe. Det blev en biff med pommes och bearnaisesås på Lilla Barkarby - supergott!

Fredag - dagen för dom två mötena! Jag började dagen med ett armpass i gymvillan; det låter större och mer exotiskt än vad det är. Gymvillan bestod av bastu och gym som var mindre än ishallens gym hemma i Åseda. Efter en underbar frukostbuffé var det återigen dags att hoppa på pendeln. På Centralen stannade vi till vid en blomsteraffär för där jag köpte en orange ros med ett svartaktigt blad och vita små blommor och tog sedan tunnelbanan mot Skogskyrkogården. Nu kanske ni börjar ana vem det första mötet handlar om. Inte? Då kan jag meddela att efter mycket promenerande i denna stora, vackra kyrkogård kom vi fram till kvarter 47 (ja, det finns kyrkogårdar som innehåller kvarter) och graven där Pelle Lindbergh ligger. Den bästa målvakten genom tiderna och en stor inspirationskälla för mig. Han levde varje dag som om den vore den sista och han spelade varje match som om den vore den sista. Han hade bestämt sig nför något och gjorde allt för att få uppleva det. Follow that dream! Efter att ha lagt rosen på hans grav och pratat lite med honom traskade vi tillbaka till T-banan. Framme vid Bromma Blocks var det dags för lunch och mamma tyckte vi kunde ta Flyggrillen; jag var väl lite skeptisk eftersom den inte såg jättefräsch ut. Men man ska inte döma hunden efter håren - vilken god kebabrulle! På XXL köpte jag tre par gympaskor av en säljande och framför allt väldigt viktig stockholmare... Jippie! Tur att den affären har så bra priser. Inne i gallerian hittade jag en lila klänning som från början kostade 850:- men var nu nersatt till 179:-; det är vad jag kallar FYND! Hem till hotellet med alla påsar, göra sig i ordning inför det andra mötet, ta pendeln till Sundbyberg. och vidare med buss till Friends Arena. Nu kanske ni börjar ana vem det andra mötet handlar om. Inte? Då kan jag meddela att vi var en av dom 55000 lyckliga som hade fått tag på biljetter till Bruce Springsteens konsert. Hans konsert i Göteborg förra sommaren var något utöver det vanliga och jag trodde aldrig att han skulle ens komma i närheten av det, men så fel jag hade. Han slog nytt personligt rekord för att tala idrottsspråk! Efter konserten kunde man somna i sin mjuka hotellsäng och drömma söta drömmar om mina två inspirationskällor.

Lördagen började med ett löppass på hotellets löpband. Jag brukar inte tycka om att springa och definitivt inte på ett löpband men med Bruce Springsteen i hörlurarna flög jag praktiskt taget fram! Efter frukosten gick vi under E18 igen för att hälsa på pappas kusin Lars Månsson och hans sambo Doris. Det var väldigt trevligt att ha en liten pratstund med dom - long time no see. Tack och hej till dom och sedan tack och hej till hotellet som verkligen kan rekommenderas. Inne i Stockholm strosade vi lite grann och hamnade på ett fik i Gamla stan där vi åt lunch. En panini med sallad som satt som en smäck! Ännu mera strosande för att sedan gå tillbaka till Centralen när avgångstiden började närma sig. Man behöver ju lite färdkost för att klara den låååånga tågresan till Nässjö så vi gick in på Coop på Centralen för att plocka lite smågodis. På tåget hem satt jag och tänkte vilken underbar konsert och hur tacksam jag är att jag fick vara del av den och framför allt tacksam för att jag fick dela den här helgen med min trogna reskompis tillika kära mamma.

Nu kanske jag skulle vara ute i lite väl god tid om det handlade om önskelista om julklapparna i år. Men jag har redan fått en julklapp för i år och den kommer jag att få uppleva i övermorgon på Friends Arena. Vad min önskelista handlar om är vilka låtar jag vill höra. Först kanske jag ska klargöra att det inte direkt finns några skitlåtar som vår käre skandinavien-älskande Bruce Springsteen har gjort. Dom låtar som är med på min lista är sådana här låtar som när man hör introt på dom så sträcker man armarna i skyn och skriker ut Praise the Lord!

Käre Jultomten (eller Bruce om någon kan skicka vidare denna till honom), dom låtarna som jag vill höra på Friends är:

American Land - spelades inte på Ullevi så det är väl dags nu?

Blinded by the light - för att den är så poetisk... Nä förresten, för att jag har jobbat på att lära mig denna "speciella" text.

Born to run - kommentarer överflödiga!

If I should fall behind - Vi kan ju inte röja hela konserten.

My lucky day - så att jag får se mammas saliga leende som lyser upp tillvaron när den här låten spelas.

Out in the street - Nu röjer vi ordentligt!

Outlaw Pete - för att han klär så bra i den där cowboy-hatten.

Ramrod - om vi röjer på Out in the street så är det ingenting emot den här låten. Jag vill gärna lägga till på önskelistan att jag vill se motorcykelimitationen på mickstativet!

Waitin' on a sunny day - och ta upp en liten (eller kortväxt) tjej på scenen?

Shackled and drawn - inklusive den där sexiga höftdansen.

Death to my hometown - En bra konsert innehåller lite politik med.

Listan kan göras hur lång som helst, men Tomten/Bruce, du ska få några till förslag: Badlands, Born in the USA, Cadillac Ranch, Glory days, Independence day, Land of hope and dreams, Mary's place, Rosalita, Souls of the departed och sist men inte minst Thunder road.

Även om inte alla mina önskningar kommer att slå in är jag ganska säker på att det kommer bli en helt ok spelning! "Well Steve, what time is it?" " It's balls time!"    

Jag har nu kollat på Tre Kronors vinst mot Finland i sista matchen i Czech Hockey Games och det var pinsamt att se. Då menar jag inte resultatmässigt i turneringen, backspelet, kedjornas spel i anfallszon och definitivt inte kvaliteten på målvakterna. Nej, det här handlar om några som jobbar med laget; ni vet dom här mysoverallsklädda människorna som kommer intravande på isen när någon spelare har blivit skadad. I tredje perioden får Linus Klasen en tackling där huvudet slår i plexit, varpå han tappar hjälmen och slår bakhuvudet i isen. Det kommer fram två personer med Tre Kronor-overall och deras agerande var som ren tortyr för mig! Dom lyfter i huvudet på honom och till slut får dom upp honom till sittande. Först då inser dom hur illa det står till med honom och kallar på en bår.

Nu kommer en liten isntruktion för hur det ska gå till när något sånt här sker på isen. Om ni känner dom två som "hjälpte" Klasen får ni gärna skicka vidare detta. När man kommer fram till en spelare där det bara är minsta misstanke om skada av huvud, nacke eller ryggrad ska den första personen blockera eler fxera huvudet med händerna. Jag vet inte hur många gånger vår väldigt kunniga profesor i kursen Care and prevention of injuries (förebyggande och behandling av skador) upprepade "Block the head. If there's any doubt - block the head!". Sedan ska man fråga spelaren om dom känner fingrar och tår samt om han kan röra på fingrar och tår. Jag tänker inte gå längre in på vad man ska göra vid en skada av det här slaget men mitt budskap är "Om det är minsta lilla osäkerhet - fixera huvudet".

Ett landslag ska vara det bästa som finns i landet men med tanke på det jag såg idag undrar jag verkligen om det gäller på alla positioner. Jag hoppas verkligen inte att deras agerande förvärrade Klasens hjärnskakning, försvårar hans möjligheter för snabb återhämtning eller ökar riskerna för upprepade hjärnskakningar. Det finns inga vetenskapliga bevis för det men kan det kanske vara så att den ökande andelen svåra och återkommande hjärnskakningar har något att göra med hur den akuta skadehanteringen ser ut inom hockeyn? Jag kan bara konstatera att Sverige är ett U-land vad gäller skadehentering och jag hoppas verkligen Klasen kommer tillbaka lika bra som innan!

Oj oj oj - vilken film! Jag har hört talas om den väldigt länge men det var först igår jag fick möjlighet att se det här mästerverket. Filmen jag pratar om är "For Love of the Game" och handlar om baseballstjärnan Billy Chapel (spelad av ursnygge Kevin Costner). Bara att han spelar huvudrollen gör att filmen får en extra geting från mig. I alla fall, Billy Chapel är verkligen en veteran och hyllad spelare men där kanske storhetstiden är förbi. Trots att han kan bada i pengar för resten av livet, en handskada och en ömmande axel som ständigt gör sig påmind samt att lagledning och ägare anser att han bör sluta vill han inte lägga handsken på hyllan. Detta av en enda anledning - For Love of the Game. Han vill uppleva den där perfekta matchen innan han lämnar in och det är han inte ensam som idrottsman att göra. Det är därför man kör intervaller tills man får blodsmak i munnen, plågar sig genom skador och värkande muskler och leder.

Min morfar hade ett uttryck som han använde för att lugna små barn och små barnbarn framför allt vid läskiga filmer. "Det är ju bara film", men i det här fallet har han fel. Det finns nog flertalet idrottsmän som har fått avsluta sina karriärer på det sättet som Billy Chapel. Som final på en lång idrottskarriär få genomföra den perfekta matchen, hoppa det perfekta hoppet eller springa det perfekta loppet. Det föll många tårar hemma i soffan igår kväll; och anledningen: For Love of the Game!